Sommaren 1995 då jag färdigställde min C-uppsats i litteratur räknas nog som en av mina lyckligaste. Och det är faktiskt en av de somrar då jag lyckats bli mest solbränd - trots att jag vistades i Sverige. Detta för att jag hade mitt arbete med mig vart jag gick. Jag studerade trettiotalets primitivism och Maria Wines diktsamlingar och prosalyrik ute i parker och på gräsmattor. Feministisk teori klämde jag ömsom i min lilla lya på Kungsklippan, ömsom på kaféer. Jag tog lån över sommaren och struntade i att extrajobba. Det var underbart. Det var frihet för mig.

Det var också den sommaren jag träffade den man som kom att bli min make, och så småningom pappa till min dotter. Den varma sensommaren promenerade vi mycket mellan Söder och Kungsholmen. G var vacker, lång och ståtlig och hade sin cykel med sig överallt. Den tog upp halva min lilla lägenhet. Som kontrast till all min fyrtiotalslyrik gav han mig ”Tintin och Rackham den rödes skatt” som första gåva. Hans kärlek var varm och inneslutande.

Wines debutsamling från 1942 var dock ingen lättsam litteratur att studera. Hennes ordgestaltning av tvåsamheten och kärleken är vacker, men också oändligt sårig. Man möter ett melankoliskt diktjag som befinner sig i ständig konflikt. Därför intressant, anser jag.

Hur som helst blev min C-uppsats färdig, och i och med den min kandidatexamen. Jag dedikerade uppsatsen till G - förstås: ”Dagen och natten tillhör aldrig varann - en analys av Maria Wines debutsamling Vinden ur mörkret”. Och kommer väl alltid förknippa den lyriken och epoken med vårt möte.

Nu har många år gått, och G och jag lever skilda liv. Men jag kan utan tvivel säga att den sommaren var en av de bästa jag upplevt. För det var just den där unika blandningen av kreativitet, frihet och kärlek som gör livet rikt.

En krans av blå anemoner, doppade

i dina ögon, hänger jag om din hals,

ett knippe av jordens daggvåta gräs

virar jag om dina slanka länder,

och med mitt hjärta bankande mot ditt

väntar jag full av ångest på den dag

då också du ska betala för din skönhet                              

                  Maria Wine ur Vinden ur mörkret 1942  

En sommar i frihet är mitt mål detta år. Därför portabel dator som nästa projekt. Då kan jag ta med jobbet varthelst jag far. Kanske ska jag läsa lite Tintin också.

Vi människor klarar av mycket mer än vi anar, mycket mer än vi kan greppa. Vi klarar av en livslång skuld, ett vagt minne av en massaker som vi kanske deltog i. Drömmar kommer till oss om nätterna, som inte släpper oss. Hemska bilder inramat av ett bedrägligt lugn.

Jag tänker på Ari Folmans film "Walz with Bashir" som jag såg för några kvällar sedan. En animerad dokumentär historia där regissören gör en djupdykning i sitt undermedvetna för att bli varse sanningen. Smärtan till trots är detta en meditativt lugn och outsägligt vacker film. Mot slutet visas autentiska bilder från massakern och då kan man inte värja sig. Och man ska inte heller. Man måste se.

När filmen är slut tar jag och mina biogrannar tar några djupa andetag. Jag torkar tårarna och går vidare ut i den kalla marskvällen. Det slår mig nu att jag inte minns musiken i filmen - mer än några åttiotalshits som målade upp tidsandan som rådde då under Libanonkriget.

Annan musik lyste upp min onsdag förmiddag. Dotter deltog i musikal med andra entusiastiska sexåringar. Musikalen "Trädgårdsodlingen"  spelades på Dieselverkstan som är Nackas kulturhus. Alla barnen var plantor, som till slut blommade. Och fröken Ord gifte sig med Herr Ton. För ord hör ju samman med musik, och allt det får grödorna att växa. Jag köpte allt. Och stolt mor är man också. En gåva - jag vet.

Jag minns en sång av Eleanor McEvoy som finns på ett blandband jag fick för snart 15 år sedan. En av låtarna är en underbar kärlekssång som heter "Music of it all". McEvoys mörka, stadiga röst sjunger de enklaste ord - som ofta är de bästa. Och kärlek är kroppar är musik. Tänker jag.

The white light on the water
The changes in you and your attitude
But the changes that I see are no surprise to me
Cause you're worthiness is empty
Your willingness is a jewel to me
Your body I recall
Made music of it all
Yes your body I recall
Made music of it all

http://waltzwithbashir.com/

http://www.eleanormcevoy.net/blog/

Var på besök hos min före detta studiekompis H härförleden. En gång i tiden läste vi litteraturvetenskap tillsammans, och nu råkar vi bo i samma område. Därför en del luncher i varandras sällskap när andan faller på.

Då, på den tiden (studietiden), tillbringade vi en hel del tid i flipperhallen. H kedjerökte och hon skrek som en bindgalen hund när jag spelade. I regelrätt coach-stil, alltså. Jag blev betydligt bättre på flipper, men antagligen passiv rökare på köpet.

Nu var det lunch hos H. Hon bjöd på god soppa och rostad bröd. Sedan skulle vi dricka te. Hon dukar fram muminkoppar. ”Å, vilka fina! Vilken figur får jag?” utbrister jag. ”Du får Sniff”, säger H. Efter att ha frågat efter Sniffs karaktärsdrag blir jag dock en aning besviken. ”Sniff är snål och girig”, säger H. Jag ber om en annan kopp. Själv har H Hemulen. Efter en del resonerande fram och tillbaka får jag faktiskt Too-ticki, och mycket nöjd kan jag äntligen inta mitt te.

Infantilt? Ja, kanske. Men Tove Janssons figurer är så befriande starka. De lever faktiskt sitt eget liv.

Om man vill samla på sig muminfigurer och annat kan man besöka butiken Pryl på Wollmar Yxkullsgatan 3 vid Mariatorget. Där säljer Åsa Svennberg m.fl designade kylskåpsmagneter från serietidningsvärlden, kitchiga brickor och söta smycken. Roligt, innovativt och inspirerande!

Sedan vill jag dela ut en guldsked till Gunnarsson konditori på Götgatan som serverar Kusmi te numera.

http://kaino.kotus.fi/www/ordlistor/mumin.html

http://www.pryldesign.se/

Noterat: Too-ticki brukar bo i muminfamiljens båthus om vintrarna. Till lynnet är Too-ticki lugn, sansad och jordnära. Hon visar sig för första gången i Trollvinter.

Näe, Jaoui! Nu har du gjort en ljum film. Jag som älskat dina andra filmer, där intelligensen är så levande att den väcker skrattet från maggropen. Men i ”Det regnar alltid i Provence” finns inget av detta.

Du använder underbara skådespelare - som alltid, och du själv är en av dem. Här finns en intressant karaktärsbild av feministen, författaren och politikern Agathe Villanova. Hon besöker sitt barndomshem efter mammans död, där hennes spända försummade syster med familj också bor. I deras möte finns potential, men inga trådar nystas vidare. Det regnar, som sagt.

De två oändligt tröttsamma filmmakarna i filmen får mig att både irriterat sucka och till slut gäspa. Ett enda långt malande blir det, och inte ens kul. Min väninna M går så långt att hon faktiskt sluter ögonlocken - efter att ha påpekat att översättningen dessutom är undermålig.

Det enda riktigt njutbara i filmen är Nina Simones stämma som ljudar i bakgrunden vid några tillfällen. Denna starka, sköra röst.

Och vinet vi drack på Rolfs kök före filmen smakade i alla fall sagolikt.

M drack Riesling, jag italienskt Primitivo. Mm…

Om man efter detta ljumma regn längtar efter att bli berörd kan man bege sig till Södra Teatern i kväll där Bruno K Öijer har uppläsning av sina dikter. I hans senaste diktsamling ”Svart som silver”  läser jag följande strof:

jag frågade henne

varför hon övergav mig den där gången

och hon svarade

men jag övergav dig aldrig

hur skulle jag ha kunnat överge dej

det är omöjligt

omöjligt helt enkelt

det går inte till så

Ur ”Hon svarade”

http://www.rolfskok.se

http://www.brunok.se

http://www.youtube.com/watch?v=klyea0oYYrE  

Jag är uppväxt i en tefamilj. Vi drack te - sällan kaffe. Bara som applikation efter släktmiddagar, bjudningar och hos farfar förstås (som var smålänning). Men hemma i vardagen drack vi te på kvällen och på morgonen. Min pappa drack svart, engelskt  pås-te på morgonen, samt bredde ut hela DN (som var i stort format då) över hela bordet. Ingen annan fick plats vid frukostbordet. Sedan hade han en speciell springrutt förbi alla grannar på gatan till bussen, vilket han sedermera blev känd för. Sättet att springa på, alltså.

Jag är dessutom en av alla dem som faktiskt har haft fyra föräldrar. I min tonår skildes mamma och pappa, och ganska snart kom nya respektive in i deras liv. Och mina styvföräldrar hade - hör och häpna - det gemensamma draget att de både rökte och drack kaffe. Min mamma som var rökfri tedrickare träffade således en man som var estländare, drack kolsvart kaffe, lade patiens och rökte camel utan filter. Min pappa, rökfri tedrickare han också, blev sambo med en kvinna som alltid ville börja dagen med kaffe, minns jag. Hon rökte stundtals urtjusiga cigarretter i exklusiva förpackningar, och ibland gärna i bilen, vilket kanske inte hörde till min favorit.

I dag är min tedrickande mamma, hennes man och min pappas tjusiga sambo borta. Alla tre är de döda. Men jag vet att jag är präglad av dem. Deras egenheter och drag är liksom inskrivna i min släkthistoria. Och jag kan sakna de där sena kvällarna med min mamma och hennes man. Ändlöst patiensläggande, kaffedrickande, prat och klockan tickandes i matrummet. Jag kan också sakna min pappas kritiska sambos sällsynta men uppskattande komplimanger för något jag gjort. Det kom inte ofta, men likväl.

Och kaffe blev senare latte, macchiato och espresso för min egen del.

Men jag avnjuter även en kopp te då och då. För det är något bekant och förtroendeingivande över tedrickandet, som sagt. 

 http://www.kusmitea.com/html_uk/home.php

En av de starkaste slutscener jag vet är den i American Beauty (1999) där den skottskadade och döende Lester (Kevin Spacey) ser tillbaka på sitt liv i fragmentariska bilder. Filmen är en ordentlig skruv på det moderna familjelivet i förorten och vad människor kan göra med och mot varandra i tvåsamheten.

Det är ingen dålig resa Lester gör. Han medelåldersrevolterar ordentligt: börjar träna maniskt med hantlar i garaget, tar jobb på hamburgeria, samt limmar hårt på sin dotters kompis. Hans fru har tävlingssex med sin kollega (mäklare emellan…) och grannfamiljspappan är fascistoid mot son och fru, men drömmer i hemlighet om män. Ja, allt går rent åt h-e till slut där i villaområdet.

Så vad ser Lester då i dödsögonblicket? Han ser det som spelar någon roll, kanske. Han ser förstås sin dotter Jane, som bebis, barn, hennes första steg, hennes ansikte. Medan han upprepar hennes namn. Jag gråter alltid när jag ser det.

Men han ser också sin fru - Carolyn - i en bergochdalbana på ett tivoli. Hennes hår flyger åt alla håll och hon skrattar hysteriskt högt. Det fanns en tid då hon gjorde det, då de skrattade tillsammans. Innan all bitterhet, frustration och ilska tog över, så fanns där ett skratt. Och i skrattet låg kärleken. Så smärtsamt enkelt kan det alltså vara.  

Jag är svag för filmer och litteratur om systerskap. Det är kanske därför Jane Austens romaner har appellerat till mig så oerhört. Vad som händer med Elinors och Mariannes relation i ”Förnuft och känsla” när turbulensen omkring dem är stor är minst lika intressant som kärlekstemat i samma roman. Elisabeth Bennets oerhörda ömhet för sin mer reserverade, konventionella storasyster Jane i "Stolthet och fördom" är lika härlig som hennes slagfärdiga dialoger med Mr Darcy.

Nåja… 

En fransk film om systerskap med förhinder som gått upp i dagarna är ”Il y a longtemps que je t'aime” (Jag har älskat dig så länge) Vilken vacker titel för övrigt!

Kristin Scott Thomas gör Juliette som efter en längre fängelsevistelse får tillfällig logi hos sin lillasyster och hennes familj. Vi vet inte brottet till en början, men historien utvecklar sig allteftersom Juliette försöker anpassa sig till ett liv i frihet.

De två systrarna är varandras kontraster. Lea är utlevande och snabb - Juliette är inbunden och frånvarande. Det finns nog ingen mer passande än Kristin Scott Thomas för den rollen. Som hård granit gör hon sin Juliette. Och man väntar på att första sprickan ska få stenen att krackelera.

Berättelsen har ett försiktigt tempo, och många stunder känns det obehagligt med all ovisshet. Men filmen accelererar, och det som ska komma fram kommer fram. Det är ypperligt bra spelat, och jag blir både omruskad och rörd. Inte av storyn så mycket som av karaktärernas enorma närvaro.

Annat: Jag kan verkligen rekommendera Desiree Dolrons magiskt sköna fotografier på Fotografins hus. Utställningen varar till och med 22 mars.

Passa på!

http://www.ilyalongtempsquejetaime-lefilm.com/

http://www.fotografinshus.se

Det var våren 2005. Småbarnsliv, köksrenovering och filmvetenskap med genusinriktning. En lite udda blandning, men så var det då. Min hjärna exploderade och imploderade samtidigt som all queerteori skulle matas in i mitt huvud. Uppfriskande, livgivande men framför allt krisframkallande. Slet som ett djur för min kärnfamiljs existens, läste samtidigt om kärnfamiljens omöjlighet och heteronormativa komplex. Höll på att förlora mig bland alla postpostmodernistiska- och strukturalistiska idéer.

Försökte frenetiskt bolla detta - att min feministiska diskurs befann sig i djup kris - med en ganska trött make emellan veckoplanering, köksritningar och dagislämningar.

Vad som fick mig att andas och stundtals vila denna vår var mina eviga besök i begagnataffärer. Jag letade och letade. Efter vad vet jag inte riktigt. Men jag fann en del och drömde om annat. Grejen var att jag orkade leta. För det måste man, om man ska handla begagnat.

Second-hand-kläder är så listiga, för de gömmer sig. Man måste orka hitta dem.

En pärla bland second-hand-affärer - och som ofta blir omnämnd i pressen - är Lisa Larsson Second Hand på Bondegatan. En litet trångt hål i väggen kan tyckas, som först ger ett rörigt intryck. Men ack, så man bedrar sig. Här finns nämligen högklassig expertis och Lisa Larsson herself har stenkoll. Hon vet definitivt skillnaden mellan - som då var mitt ärende – hattmodet för herrar på 1930- respektive 1950-talet, samt kan plocka fram rätt attribut för klubbesöket. Utan skrupler och utan tjafs.

En annan pärla som jag redan nämnt är Old Touch på Upplandsgatan. Inredd som en lägenhet med sekelskiftesatmosfär är detta en dröm att stiga in i. Klänningar, linne, porslin, allehanda strumpeband och tillbehör. Rökrockar och sidenschalar för herrar. Me want – me gonna have!

Beoynd Retro på Åsögatan är förstås värd att nämna. Med filial i Göteborg och London. Bra service där. Och tjusiga Judits Second Hand på Hornsgatan, där även nya designkläder kan inköpas.

Ja… Det finns en hel djungel av second-hand-affärer i Stockholm och jag har bara nämnt en bråkdel – dem som jag har en personlig relation till.

Men vad har allt detta begagnade med feministiska diskurser att göra? Jo, jag tänker så här: Skapa av det som redan finns. Ta det gamla och gör nytt! Låt dig inspireras. Ordet "queer" har man ju lyckats ladda om till något kraftfullt. ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” skulle här kunna bli ”Vissa plagg har nio liv”.

Kommande: Ska försöka hinna se en del franska nya filmer framöver, och dela med mig av min åsikt om dem. Ett stort plus också för nygamla biografen Rio som kommer att visa direktsänd opera vissa lördagar!   

http://www.lisalarssonsecondhand.com/lank.htm

http://www.judits.se/

http://www.beyondretro.com/

http://biorio.se/