Jag fick en bok av min moster när jag var kanske tio elva år. Den hette ”Ryska sagor” och innehöll hemska men fascinerande slaviska folksagor. Efter att ha läst den säkert ett trettiotal gånger ville jag inget hellre heta än Vasilissa som i ”Sagan om den sköna Vasilissa”.

Det är hon som träffar på den fasansfulla häxan Baba-Jaga som har uppstoppade huvuden på pålar framför sitt hus – för att nämna en sak. Men Vasilissa var vacker och hon klarade sig. Tror bestämt att det var en prins inblandad också – om än lite senare i sagan.

Jag läste en Baba-Jaga-variant light för min dotter, och där träffar den ”alltför snälla” flickan samma häxa. Hon övervinner alla hinder som häxan sätter upp och blir på slutet ”lagom snäll” efter att hennes elaka systrar blivit slukade av häxans padda. Ja, lite groteskt är det. Men sagor är sagor. Slutet gott, allting gott.

Men kanske måste en snäll flicka låta sig skrämmas en smula för att få en dos elakhet i sig?

Kanske måste man anta till synes dumdristiga och för betungande utmaningar för att livet ska bli levande.

Kanske måste man helt enkelt våga vara dum, och inte alltid så utvecklingsmässigt korrekt?

Ja, jag jagar runt i de mörka slaviska skogarna vid Baba-Jagas hus, utan mål och utan mening. Men när jag ser hennes glödande kolögon ryggar jag inte tillbaka. Inte alls.

”Vad vill du, människa?” frågar hon. ”Jag vill bli skrämd", svarar jag.

”Det är ju det som är meningen med dig.”

Jag dansade med ”utklädningskläder” som vi sa. Till klassisk musik på grammofonskivan. Chopin, Tjajkovskij kanske. Några slitna LP-skivor som mamma hade. Jag dansade där på vardagsrumsgolvet i vår fyra i Vällingby. Jag var både prins och prinsessa - när jag var prins hade jag kjolen över axlarna som en mantel.

Mammas väninna kom på besök, beskådade dansen, och log åt mig. Jag blev förnärmad av uppmärksamheten. ”Vi tycker bara att du är så  fin”, sa hon. Jag minns det så väl.

Jag drömde mardrömmar på nätterna där i lägenheten. Då var vardagsrummet en fiendezon med konstiga tanter som såg ut som lampor. De skulle ta mig. Bort från mamma.

Jag var som barn paniskt rädd att mamma skulle dö eller försvinna - jag hade svårt att lämna henne över huvud taget. Jag trodde mig inte kunna leva utan henne, och barns tro kan vara oerhört stark

Men det är klart att man kan leva utan sin mamma…

Jag gör det - men först i vuxen ålder.

Hon dog när jag var 39 år - 10 dagar efter en svår operation.

Vaknätter, sjukhuskorridorer, overklighetskänsla…

Jag levde vidare.

Mamma är borta, men hon har dykt upp ett par gånger. Hjälpen har varit konkret, inte så poetiskt sublim precis.

Hon skrek exempelvis ”sömn” i mitt öra för några veckor sedan, när jag bråkade och svettades i en mardröm. Då var jag helt plötsligt i mitt 11-årsrum, och mamma la upp mina ben som hade fallit utanför sängen under täcket igen.

Jag sov gott resten av natten.

Jag drömmer ofta om djur. Och då menar jag inte små söta angorakatter eller vackra enhörningar i skymningen. Nej, det är snarare tigrar som sliter av mina armar efter ett visst mått av bråk, små alligatorer som först är söta husdjurs-ungar, men en otäck glimt i deras ögon blir obönhörligen till en lömsk attack och jag huggs i bitar.

Ljusgröna ormar slingrar sig längs vägar jag inte kan undvika, och de trasslar in sig i mina ben och väser ilsket. Jag blir förstås biten och förlorad.

Stora bestar till hundar leker med mig först, men det slutar med att jag utan förvarning drabbas av deras plötsliga aggressivitet och lämnas med blodiga köttsår.

Jag kan också drömma om äckliga kryp, kackerlackor, termiter, spindlar och annan ohyra som jag helt plötsligt har inpå kroppen. Jag vrider mig, och när jag vaknar känns det som om de är kvar.

Det är stundtals ingen hejd på attackerna och utsattheten. Jag är en djurvän, men ingen äventyrare som dyker bland giftiga maneter och hajar i Barriärrevet. Det ska sägas.

Men jag är inte hundrädd och jag klarar av att klappa en spindel på Skansenakvariet.

Så vad är det för slags (djurisk) rädsla man går och bär på, som speglar sig i drömmen?

Har den månne med människor att göra…

Nej, jag orkar inte gå längre i min tolkning nu. Jag har ju ingen krokodil under sängen.

Allt är frid och fröjd. Allt är lugnt och civiliserat. Här är ingen djungel.

Men visste ni förresten att jag föder upp en tam tigerunge på balkongen? Ingen tror mig, men den är faktiskt jättegullig!

Vid närmare eftertanke var det inte bara Eminescu (mycket väsen för ingenting om denne diktare, ledsen för det) som lästes högt i går kväll. En ny upptäckt för mig - som satte verkliga spår i hjärnbarken - blev den danske poeten Michael Strunge, som tydligen är/var något av en kultfigur inom dansk modern lyrik. Inspirerad av David Bowie och Sex Pistols skrev han "uppkäftig punkpoesi".

Han tog sitt liv 1986 - endast 28 år gammal. 

Det jag fångades av var dessa små och stora ord. Dikten ingår i en svensk antologi:

Tid och rum

Vi visste att tiden inte existerar

endast rörelsen

och därför stelnade vi i kyssen

så den blev evig

Vi visste att rymd inte existerar

endast tanken på den

och därför överlevde vår kärlek

på tvären av stjärnor

Jag gillar bildspråket, och det storslagna. Kanske typiskt svulstigt 80-tal, men rent på sitt eget sätt och tidlöst ändå.

Det finns en relativt nyutgiven biografi om Michael Strunge av Knud Munck. Går att beställa på nätet.

Är hos vänner och vi talar om bröd. Att baka på vildjäst. Jo, jo. De goda bekanta har två små barn, heltidsjobb och renoverar pö om pö interiören i huset. Mannen i familjen fick den goda boken ”Bröd” i födelsedagspresent. Den är bland annat skriven av Jan Hedh – den skånske brödfantasten. ”Men brödbaket har jag inte sett till ännu”, säger givaren. ”Ni kanske inte ska lägga ribban så högt att börja baka levain-degar på vildjäst just nu”, yttrar jag försiktigt.

Det blir emellertid snart tal om excesser i brödbak och allt därtill. Jan Hedh har för övrigt sagt att i Schweiz ger man som ett kärlekstecken de godaste brödkanterna åt den kvinna man älskar. Som hon kan knapra på. Något att längta efter.

Ugnsbakade jordärtskockor med olivolja och flingsalt till kvällen. Rött bordeaux, och av alla jordens möjliga och omöjliga skalder blir det den rumänska diktaren Mihai Eminescu jag läser högt för C. Det bara hamnade där, liksom. Fick nämligen för mig att jag skulle revidera mitt lyrikläsande, så ett hyllplan med böcker ligger utrivna sedan i går kväll och jag har inte förmått mig att plocka in dem igen. Därav Eminescu, rött vin och allt det där.

En sak till som blev konstaterad: Man måste nog se om åttiotalsfilmen Vita Nätter

– för Barysjnikovs danssceners skull.