Det lilla barnet inom en, som en gång fanns i realiteten, och som då och då spökar, kan behöva tröst. Det är inte det lättaste - att trösta sitt inre ledsna och kanske retroaktivt övergivna barn...

Vanliga godsaker och överslätande efterklokhet duger inte. Utan fram med utsökta delikatesser och litteratur.

Sträckläser i perioder den skottska författaren Alexander McCall Smiths böcker. Dels dem om Isabel Dalhousie, filosofiprofessorn i Edinburgh, dels om detektiven Mma Ramotswe i Gaborone, Botswanas huvudstad.

Vad i all världen har nu detta med ditt inre barn att göra?! frågar ni er. 

Jo, mycket.

För när jag med ett lagom avkylt glas Riesling och kanske en bit ost avnjuter denna litteratur på kvällarna kan jag notera att barnet därinne låter sig nöja en stund.

http://www.alexandermccallsmith.co.uk/

Ibland måste sånger få laddas om, få en ny innebörd. Åtminstone måste  associationen, konnotationen berikas, utvidgas.

Ladda om och ladda ur. Det måste vi göra för att få behålla musiken vi älskar, trots att den kan vara förknippad med förlust. Och inte bara musik, utan alla andra uttryck vi vill erövra på nytt och omskapa.

Så efter att ha lyssnat mig, inte less så i alla fall mätt, på tidig, gräll och livsbejakande Kate Bush längtar jag nu efter att ta mig an hennes senare verk från plattan Aerial, som har fått vila ett tag. Men sångerna är så vackra, lågmälda och fulla av kärlek. Jag vill inte lämna dem bakom mig. 

www.katebush.com

http://www.youtube.com/watch?v=cz7p7AswsL0

Den nakna Ofelia.

Hon ligger drunknad och likkall, insvept i sjögräs,

kanske vid Ljugarns strand.

Du blev galen av kärlek, Ofelia.

Inte konstigt alls, egentligen, jag tror att det kan hända alla.

Men du får stanna där du är,

i din stilla grav i havet.

Jag går.

Och jag tar Kate Bush med mig.

"Då korrläser jag medan du pysslar en stund". Klockan är tjugo i åtta på kvällen och deadline för nattning är åtta sharp. Det har jag gjort klart för snart åttaåriga barnet.

"Korvläser?" får jag i replik.

Ibland glömmer jag att hon fortfarande är barn och inte är införstådd med alla jobb- och vuxentermer som kan te sig vanliga för en stor.

På tunnelbanan hem, lite senare än vanligt... Vid Skärmarbrink går ett killgäng förbi oss i vagnen med oroväckande klirrande systempåsar.

"Vad då, har de tallrikar här, eller?" utbrister dottern. Jag vill gärna instämma, men säger att det är flaskor - inte tallrikar.

Ja, mycket har man att lära, och kanske lära ut. Hela livet som forsar förbi.

Och nu var pysslet klart: En gullig snigel gjord av toarulle, två topps och tejp. Återstår bara korvläsning.

Som en höstpresent inleder nu Zita sina tisdagar med fransk film - Ciné francais - från och med 19 oktober. Underbart ska det bli att ta del av höstens utbud i glada väninnors sällskap. God mat och dryck står Babs för.

Min ambition är att med jämna mellanrum recensera de franska filmerna här - dem som jag hinner se - men jag lovar inget.

I morse på bussen till min dotters skola kunde jag inte hålla mig, utan utbrast: "Oktober är verkligen den vackraste månaden på året!"

Sårad tittade min dotter på mig och sa: "Men jag är ju född i november, och du tycker inte att den månaden är fin!"

"Ehh, jo", sa jag. "Men väder och den man tycker mest om är ju två skilda saker."

Vet inte om hon blev så nöjd med det svaret. Men jag minns att det var tjock dimma utanför BB:s fönster dagen efter att hon föddes. Och novemberbarn sägs må bra, för då har mamman hämtat kraft under sommaren. Vet inte om det har bäring i mitt fall, men en trevlig tanke ändå.

http://www.zita.se/evenemang/filmklubbar/cine-francais

Om man önskar spica upp sin höst en aning kan man bege sig till Berns i dagarna fyra i slutet av oktober. Där blir det nämligen burlesk-show.

Var i går på en annan sådan, nämligen Fräulein Frauke. Denna klubb ägde rum i en gammal industribyggnad i Gröndal. "Shanghai nights" var kvällens tema, och stämningen var hög.

När mitt sällskap kom dit så fann vi emellertid konferenciern ståendes mitt på golvet med en mopp och skurhink. Det hade blivit översvämning, och stället saknade således toalett de första timmarna. Lösningen på detta var ett slags privé utanför i kalla kvällsluften, men det gick väl an.

Dansade hela kvällen och halva natten med ett gäng glada unga män som snurrade sina hattar i takt med tradjazzen. Jo, jag är mycket nöjd. På det hela taget.

http://www.berns.se/extra/news/?id=1427&template=/dmfl_templates/concert_subpage.html&lang=se

http://www.frauleinfrauke.com/

Ja, jag måste skriva några ord inför morgondagens tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur.

Nu verkar alla tippa på min favorit just nu - Kazuo Ishiguro -

vars första roman "Berg i fjärran" jag nyss läst. Hans språk är underbart, gåtfullt Han kan skildra det allra otäckaste på det mest vackra sätt. Blir han nobelpristagare sörjer jag icke.

Jag vet att jag förra året skrev om den egyptiska feministiska författarinnan Nawal El Saadawi. Det var ett tag sedan jag läste hennes novellsamling "Törst", men stark var den.

Borde det inte bli en rysk författare snart, eller iransk? En poet? Alla tjatar om Adonis...

Vi får väl se.

http://svt.se/2.27170/1.2180415/svt_kultur_och_samhalle_tippar_nobel

 Ja, jag älskar dofter. Lavendel, geranium, vanilj, sandel... De är alla mina vänner i höstmörkret. Dofter helar mig, gör mig till en bättre människa.

Det är sant.

Jag tror faktiskt att de botar depression minst lika bra som motion. 

Men förutsättningen är förstås att de kommer från naturens egen källa.

Nu är det visserligen bara oktober, men för att inte jäkta ihjäl sig inför jul kan man ju botanisera en aning nu i oktober. Har ändå fem systerdöttrar i åldrarna 17-24 att handla åt. Det, ni!

Och för ett doftfreak som jag själv är Klockargården i Norberg en guldgruva. Eteriska oljor, doftljus gjorda på naturliga råvaror - så att man slipper må illa när ljuset har brunnit en stund.

Se länk här:

http://www.klockargardens.se/

Det är oktober, och hon har mörka ringar under ögonen.

Drömmer på nätterna en del drömmar om återföreningar och försoning,

men drömmarna är långt borta och dolda i dimtöcken, svåra att minnas.

Hon vaknar på morgonen, men inte utvilad, inte riktigt tillfreds.

Dagarna går, dagen gifter sig med mörkret. Löven blir gulsotsgula.

Hon försöker att rikta sina tankar. Åt något håll, bara. Inte nödvändigtvis åt det mest optimala.

De döda dyker upp i drömmarna. Och vad mer: de sjuka är friska och helade,

men de som gått bort talar som om de levde. Ger råd och sådant.

Den hon älskade finns med. Han är alltid lite tjock i drömmen. Äldre. Han kommer alltid för sent, ursäktar sig, men han kommer.

Det är sent på jorden.