Vi människor klarar av mycket mer än vi anar, mycket mer än vi kan greppa. Vi klarar av en livslång skuld, ett vagt minne av en massaker som vi kanske deltog i. Drömmar kommer till oss om nätterna, som inte släpper oss. Hemska bilder inramat av ett bedrägligt lugn.

Jag tänker på Ari Folmans film "Walz with Bashir" som jag såg för några kvällar sedan. En animerad dokumentär historia där regissören gör en djupdykning i sitt undermedvetna för att bli varse sanningen. Smärtan till trots är detta en meditativt lugn och outsägligt vacker film. Mot slutet visas autentiska bilder från massakern och då kan man inte värja sig. Och man ska inte heller. Man måste se.

När filmen är slut tar jag och mina biogrannar tar några djupa andetag. Jag torkar tårarna och går vidare ut i den kalla marskvällen. Det slår mig nu att jag inte minns musiken i filmen - mer än några åttiotalshits som målade upp tidsandan som rådde då under Libanonkriget.

Annan musik lyste upp min onsdag förmiddag. Dotter deltog i musikal med andra entusiastiska sexåringar. Musikalen "Trädgårdsodlingen"  spelades på Dieselverkstan som är Nackas kulturhus. Alla barnen var plantor, som till slut blommade. Och fröken Ord gifte sig med Herr Ton. För ord hör ju samman med musik, och allt det får grödorna att växa. Jag köpte allt. Och stolt mor är man också. En gåva - jag vet.

Jag minns en sång av Eleanor McEvoy som finns på ett blandband jag fick för snart 15 år sedan. En av låtarna är en underbar kärlekssång som heter "Music of it all". McEvoys mörka, stadiga röst sjunger de enklaste ord - som ofta är de bästa. Och kärlek är kroppar är musik. Tänker jag.

The white light on the water
The changes in you and your attitude
But the changes that I see are no surprise to me
Cause you're worthiness is empty
Your willingness is a jewel to me
Your body I recall
Made music of it all
Yes your body I recall
Made music of it all

http://waltzwithbashir.com/

http://www.eleanormcevoy.net/blog/