I am the spring, the holy ground,
the endless seed of mystery,
the thorn, the veil, the face of grace,
the brazen image, the thief of sleep,
the ambassador of dreams, the prince of peace.
I am the sword, the wound, the stain.
Scorned transfigured child of Cain.
I rend, I end, I return.
Again I am the salt, the bitter laugh.
I am the gas in a womb of light, the evening star,
the ball of sight that leads that sheds the tears of Christ
dying and drying as I rise tonight.               

                            Patti Smith

Det skulle ha blivit tango i helgen. Ja, min duktiga tangoväninna skulle ha tagit mig med på tangocafé på sena eftermiddagen i stan.

Eftersom mina tangotalanger är synnerligen ofärska och en aning bristfälliga försökte jag ligga lite lågt med min profil. ”Jag tar med kameran så kan jag fota dig!” sa jag.

Det skulle vara mitt alibi. Men hur det än kom sig så blev det icke så.

Väninnan behövde shoppa och jag är alltid öppen för att strosa runt i SoFo och låta mig inspireras och så.

Vi startade på Chokladfabriken där det var rejält drag vid två- halv tre-tiden må jag säga. Hungriga små täckjacksbarn med iskalla kinder och chokladlystna blickar sprang omkring med sina latteföräldrar som förtvivlat sökte bord.

Men allt löste sig. Förstås.

Choklafabriken gör den godaste chokladen i stan – och den är mest prisvärd anser jag.

http://www.chokladfabriken.com/webbshop

Nå, sedan gav vi oss unga damer ut i Sofoterrängen och fastnade både inne på Cocktail, Kunigunda och Cissi och Selma. Och avslutade det kungligt med att gå och botanisera, prova och glutta på Beyond Retro som faktiskt stänger 18 på lördagar. Plus i kanten.

Men föga trötta tog vi en liten avstickare till Bistro Bohème som numera inte alls är Bistro Bohème, för det är omgjort – all den charmiga inredningen är förintad och utbytt mot en mer ligga-i-tiden-bar. Snygg-slick-typ.

http://www.coctail.nu

http://www.kunigunda.se/

Kvällens middag intogs en stund senare på utmärkta Paparazzo på Rådmansgatan 52 med goda vänner. Italienskt, gott, nice! Alla var nöjda.

Jag blev närapå extatisk inför min fisk- och skaldjusgryta med vitlöksbröd. Som hade en sådan gudomlig fond.

http://www.paparazzistockholm.se/

På Vampyre Lounge dracks det drinkar med bäriga kryddiga smaker.

Jag hör musiken, jag uppskattar musiken, jag köper två drinkar. De var fantastiska.

Jag fyllde min strupe. En Mai Tai och en Basil Grande. Chech them out if you’re into that stuff.

http://ostgotakallaren.gastrogate.com/page/7

Och så går också en lördag

Och jag drömmer om mamma på natten. Hon kommer och presenterar alla sina vackra blomster för mig från hennes Eden antar jag. Sättningen liknar annars Vällingby där vi bodde, men visst är det gudomligt vackert och sommar. Det ligger berg och skog runtom. Allt blommar där runt Vällingby, ett ställe som jag bara ville glömma och helst radera under min egen tonår. Men nu är allt möjligt där i mina drömmar. Så märkligt det kan bli. Så enkelt.

Jag tror att jag bestämde mig för någon gång i tonåren att livet aldrig mer skulle bli ensamt. Just det – ensamt. Med det menade jag inte att jag inte skulle vara själv, singel, ensamstående etcetera. Det är inte samma sak, som vi redan vet. Utan jag menade att inte vara ensam i ordets klaraste bemärkelse. Att dela med sig av sina verkliga själsliga tillstånd. För sanningen att säga, det var inte riktigt rumsrent i den förort där jag växte upp.

Det kom sig till slut i 18-årsåldern att jag fick nya vänner som uppfyllde min längtan.

Vi pratade, relaterade, reflekterade. Vi tröttnade aldrig på varann, även om vi fick bli trötta på varann ibland. Tråkigt är inte samma sak som ensamt.

Ensamhet är ett svårt ämne att skriva om. Det blir lätt beskäftiga floskler eller hurtiga predikningar.

Men jag vill komma åt något här, som känns nytt. En ny insikt, hos mig i alla fall.

De flesta längtar efter tvåsamhet och kärlek. Man vill helst vara två. Minst två i alla fall. Det ska alltid finnas en strävan hos en människa att bli fler. Och visst, vi människor är flockdjur har jag hört.

Men tänk om de flesta bara får tvåsamhet i sin jakt efter någon att älska?

Man kallar det gärna kärlek. Man vill så mycket. Viljan blir kärlek.

Men det är skillnad på kärlek och ens starka längtan efter kärlek, som någon sa.

Man maskerar gärna det ena med det andra. Ja, det här gör ont att skriva.

Vad som ligger bakom är kanske just rädslan för självheten och konsekvenserna av den. För i självheten blir man plötsligt så tydlig. Förgängelsen blir uppenbar: man föds ensam och dör ensam. Vem är inte rädd för detta mörker? Vem är inte rädd för rösten som säger:

”Det här är ditt naturliga tillstånd. Se och känn detta. Ingen famn håller dig, ingen tar i dig. Du är ensam, en liten enhet i universum. Detta är verkligheten, allt annat är illusion.”

I vissa perioder av livet, tror jag emellertid, är det oundvikligt att man smakar på både ensamhet och självhet. Och inte räds dem.

Eller, jovisst, räds dem. Men bli inte rädd för att du räds dem.

Det är mina enda existentiella tröstord i detta fall.