På söndag en färd till den stora ön österut. Inte varit där på ett antal år, och det krävs ny musik, ny inramning.

Min kropp värker av trötthet, men hjärtat slår.

Vi löneslavar...

Tankarna kan värka av minnen. Musiken hjälper mig. Alltid.

Ny Gotlandsblandning

Jag tar sommarlov. På riktigt denna gång. Och lovet är betalt. Det sägs ju att man bör njuta at det man tidigare inte fått,

njuta innan man tar det för givet. Således ämnar jag  njuta av betald semester.

Tre saker jag har hittills har njutit av:

Att sniffa in sommardoften av min sovande dotter som jag inte sett på 14 dagar.

Novellsamlingen "Samarbete med fluga" av Lydia Davis som min kära kollega och vän översatt

En picknick där jag drack en Gewurztraminer så god att hela världen blev ett enda stort fläderblomsträd

Bloggandet tar paus. Jag vilar från ord.

Kanske ses vi igen

Men nu tar sommarnatten vid. Jag låter den omfamna mig.

En kontrasternas dag. På förmiddagen släpar jag mig ut på ett gympapass i Farsta centrum. Fräscht och fint på Friskis & Svettis anläggning. Och mycket välgörande för mig med ett pass efter endast försiktig pilatesträning pga krånglig rygg i flera veckors tid. Nu alltså, en tripp söderut för att få endorfiner. Det gick bra. Vad som gick mindre bra var att få en hyfsad lunch och god espresso i Farsta centrum. Gick antagligen på fel ställen, eller så var det nån karmagrej, för jag lyckades inte pricka in något gott alls.

Sen en film - förstås! Nu Prometheus som jag och (modig) väninna såg utan 3D på Sergel. 3D är som hubbba bubba. Jättegott i början, men tappar snabbt smaken. Jag och väninnan är för gamla för hubba bubba. Allså ser vi vanlig skogsfilm. Och det räckte bra kan jag säga. Underhållande resa till en gudsförgäten (bokstavligt talat) planet där besättningen med Noomi Rapace i spetsen låter vetgirighet och forskarsinnelag styra - och inte det sunda jäkla förnuftet, förstås, annars vore vi utan drama.

Jag älskar det här. Mest älskar jag den fåfänga androiden David, som görs av Michel Fassbender. En underbar kompis på resan - not! Men faktum är att jag hellre har en beläst, attraktiv robot - som kanske inte ställer upp i alla väder, okej då - som sällskap, än nån konventionell actionsnubbe. Men jag skulle å andra sidan aldrig sätta min fot ute i rymden. För bekväm.

I en artikel i Situation Stockholm står det att Noomi Rapace "skiter i att ha trevligt". Icke konflikträdd, den flickan, inte.

Och kanske det är ett sätt att värna sin integritet tänker jag. En typiskt konflikträdd tanke...

Efter sci fi-filmen hamnar mitt biosällskap och jag som av en händelse på en tapasbar med några rätter och ett glas cava framför oss. Känns långt från Farsta centrum, och långt från Prometheus.

Jag gillar ju att ha det trevligt. Men - ska jag också tillägga - jag gillar också film där man inte har så trevligt.

Okej. Så här är läget. Jag ligger efter.

I allt möjligt. I att blogga till exempel.

Jag ligger efter i att leta upp recept på ekologisk prisvärd mat, jag ligger efter i att bo ståndsmässigt, rymligt, med varsitt rum för mig och mitt barn. Jag ligger efter i att sortera mina räkningar.

Jag ligger efter i träning, i att stretcha mina onda sätesmuskler (varför spänner sig kvinnor alltid i baken, är det på grund av ilska, frustration...?) och i att göra pilatesrörelser och avslappningsövningar hemma.

Jag ligger efter i att tänka filosofiskt, övergripande, tänka positivt och jag ligger definitivt efter i mindfulness.

Jag ligger så frukansvärt efter i tvåsamhet så det vill jag inte ens tänka på, deltar inte alls i det racet.

Jag ligger efter i läsning, skummar bara igenom bokrecensionerna i DN, och film, film som varit min passion så länge ligger jag smärtsamt efter i. Jag har varken sett "The Artist" eller "Wuthering Heights". Däremot "Carnage" som jag slukade med hull och hår i går som en alkoholist med grav abstinens sveper vodka på morgonen. Vad det kändes bra! Det bästa jag sett i år i filmväg för övrigt!

Det skulle vara pretto att säga att jag ligger efter i att gå på opera och balett, för det är ju svårt att hinna med/ha råd med så ofta. Men BEHOVET är nu större än intaget kan jag lugnt säga.

Men, men, gott folk. Följande ligger jag inte efter i: Jobbet, deklarera, ha koll på vännerna, planera sommaren, musik i lurarna, göra "guldmjölk", se recept nedan.

Får vara nöjd så.

http://www.satnam.se/download/words/Rezept_Guldmjolk.pdf

http://www.sonyclassics.com/carnage/site/index.html

Hela mars har gått och inget skrivet. Mitt liv numera kan kallas ekorrhjul av vissa, och det kanske det är, men på ett hittills trevligt sätt i alla fall.

I dag, långfredag - den långa dagen - beger jag mig till japanska bad där det är meningen att jag ska återhämta mig från allt.

Det tror jag nu inte blir fallet, men en viss avkoppling ser jag fram emot. Bad i varma källor utomhus är alltid läkande på något sätt.

Jag har inskaffat en geraniumväxt i kruka som står i köksfönstret. Om man gnuggar bladen känner man den kraftiga, söta doften. Geranium sägs ha en lugnande och helande inverkan på de mest oroade själar. Har försökt få min stundtals vilda dotter att insupa doften, och visst hon gillar den, men den sätter nog inga djupare spår i hennes barnasjäl. Inte just nu i alla fall.

Själv hade jag en sådan växt i mitt flickrum när jag var elva år. Mamma ställde in den hos mig. Doften är lite parfymig, och det tilltalade mig. Även om den förstås inte påverkade min mellanstadietid, som, ska jag tillägga, inte var någon höjdare i mitt liv.

Så tillbaka till nuet - och ägget. Av påsken önskar jag mig nytändning, energi, omvändelse.

En god början, tänker jag. En god början på resten av mitt liv.

Eftersom solen pockar på uppmärksamhet och vårens förvärkar gör sig påminda

kan jag inte hålla mig från en tidig vårlista a la Spotify.!

Som första låt har jag lagt ett avsked till vintern i Kate Bushs ”Wild man” som hon ömsom viskar ömsom väs-sjunger sig igenom. Och små ballonger spricker inuti mig när jag hör det.

Närmare musikalisk lycka kommer jag inte.

En ny upptäckt för mig är den belgisk-australiska instrumentalisten Gotye.

Här i en duett med Nya Zeeländskan Kimbra i ”Somebody I used to know”.

Gotyes röst får mig att tänka på  Chicago, lustigt nog.

Men det här är förstås yngre, annorlunda, delvis samplat tror jag.

Håll till godo med blandbandet!

Vårlista

Igår blev min premiär på så kallad bioopera. Den ägde rum på Klarabiografen i Kulturhuset  och verket var Verdis ”Ernani” som utspelar sig i 1500-talets Spanien. Medföljande var min italiensktalande väninna som översätter opera, således kunnig i ämnet.

Nå, ridån gick upp, vi fick följa med in på Metropolitan i New York i direktsändning, och det hela började. Det som hände, och som jag inte var beredd på, var att jag ganska snart blev varse att sopranen Andrea Meades (relativt nytt stjänskott) röst var obönhörligt direktkopplad till mina tårkanaler. Så fort hon satte igång började mina tårar rinna.

Verdis musik är stark, visst. Och intrigen var ganska mörk, förstås. Tre män slogs om Elvira – onkeln, rebellen och kungen. Hon älskade endast en – rebellen. Så brukar det ju vara. Sorgligt slutade det också. Romeo- och Julia-likt.

Musiken var fantastisk, så mångfacetterad. Dessutom hävdade min opera-vana väninna att det hela var mycket ”filmiskt”.

Men jag vet inte varför jag blev så vansinnigt gripen. Det kändes som något fysiologiskt, helt enkelt.

Nej, jag orkade definitivt inte stå emot Verdis "Ernani" och låtsas oberörd. Kunde inte heller hålla det på en raffinerad, distanserad kulturnivå, utan här skulle det tydligen gråtas som en oskuld! "Opera är till sin natur arketypisk och utstuderat övertydlig. Man gråter inte till opera. Man studerar, man njuter. Men gråter? Inte ens Kurt Wallander gråter väl till opera..."

Nej, det hjälpte inte att tänka så. Klumpen i halsen växte, blev till små spasmiska snyftningar som jag desperat försökte kväva.

"Oj, jag blev visst alldeles rörd”, utbrast jag i pauserna, och försökte snabbt torka tårarna i mörkret och rädda mineralpudret.

Börjar jag bli äldre och oironisk? Ja, kanske. Kanske det.

Eller så var det bara så förbannat vackert.

Helt plöstligt har man inte ett litet barn längre. Man har inget stort heller, men ett mellanbarn. Ett barn som man kan spela Wordfeud med dagarna i ände, även om utbrott ännu inte kan hindras om jag vinner med för mycket.

Barnet uppskattar Laleh, vi lyssnar noga igenom de skivor jag har. Hon undrar vad låtarna handlar om. Jag försöker förklara, lyckas inte alltid. 

Mitt barn kan till och med ta till sig På spåret numera, detta typiska vuxenmorfin på fredagskvällen som lägger sig som en stödbandage över alla smärtor och vardagsdemoner man eventuellt bär på. Barnet tittar faktiskt intresserat utan protester, men himlar med ögonen när jag skrattar "för mycket" då och då under programmet.

Men barnet är ändå barn. Vill inte prata om för mycket "vuxengrejer", utan leka och spela och ploja, och se på Melodifestivalen förstås. 

Mitt barn som nu är i mellanålder spelar klarinett och har en nästan preussisk hållning till övning på instrumentet.

När spelandet väl har påbörjats går det ej att stoppa. Jag säger med eftertryck: "Vi bor i lägenhet och måste ta HÄNSYN, nu tar du en paus!" Barnet snedtänder alternativt ignorerar det jag säger. Jag går in i köket, suckar.

Barnet och jag dess mor är som tur är inte långsinta. Vi kan bli arga, sura på varann, men förargelsen varar alltid bara en kort stund hur vi än gör. Något distraherar, ett spel, någon ringer på dörren, något fånigt dyker upp som vi måste skratta åt.

Ja, så är livet. Ett mikrokosmos här hemma, vår egen kokong.