Var på underbar fest med Seinfeld-tema i helgen. Alla fick göra ett Seinfeld-test, men till min stora besvikelse blev jag en "George"... Om jag bara hade blivit en "Elaine" eller åtminstone en "Kramer". Men, nej då. Denne högst egocentriske man som har lätt till hybris och ofta hamnar i underliga, halvperversa tillstånd ligger tydligen nära mig karaktärsmässigt. Huvva!

Njöt ändå av festen i fulla drag. Reggae-jam i köket på sena natten. Sjunger sällan "I Shot the Sheriff" - men nu var det på.

Tack, underbara väninna H som har så roliga fester och alltid så nära till musik och glädje!

Sugen på afrikansk jazz? Lyssna på "Éthiopiques, volume 4 - Ethio jazz & musique instrumentale 1969-1974"

Hot trumpets om inte annat.

http://www.budamusique.com/index.php/Catalogue/Ethio-jazz-musique-instrumentale-1969-1974/Ethiopiques/Ethiopiques-Volume-04.html

Vi gjorde det vi kunde denna helg. Dagar som var hårda som flinta, pressande som ett trehundrametersdyk, men som skulle passera. Vi drunknade i självinsikt eller brist på. Efter ”The Wrestler” satt vi uppe -  alltför länge - med tända ljus, rött vin, te. Jag bäddade i min säng med finaste sidenlakan åt C. Hon tog tacksamt emot. För vi gör sådant med våra vänner. Vi ger och vi tar emot i svåra tider. Vi lever, dör, vi återuppstår – surprise!

”Du låter som ett skogsrå när du sover”, sa C.  ”Ett eteriskt lockrop.” ”Okej”, tänkte jag. ”Kanske inte så illa ändå.”

Dagen efter ledsagar jag henne på stan. Vi botaniserar och fantiserar på underbara Old Touch, och lusten väcks i oss. Kammar, pärlor, sekelskiftesspets, konstiga blusar (jag köper en grön med tulpaner på, kan ej låta bli) och små näsdukar med rosor. Herrschalar…

Sedan kväll… Det sägs att vodka och Chaka Khan kan lösa upp den tyngsta melankoli, men jag tror hellre på Joan Armatradings nyktra prosa i kombination med Cava. Starkt och porlande på samma gång. Det finns ingen som sjunger ”I’m not in love, but I’m ready for persuasion” som hon.

Konstig nederländsk funkjazz som uppladdning inför fest på okända marker.

I ren frustration ordnar jag mitt hår i en strikt trettiotalsfrisyr. Det ser nästan tuktat ut. Flätor på sidorna och uppsättning med pärlhårnät. Nu kör vi, baby.

http://www.youtube.com/watch?v=7T4lg8VAjMI

Kommande: Fragment ur en Second hand-shoppares vardag

En magisk februarikväll på Café Piastowska i år blev det bestämt. Vi var alla glada, uppsluppna, lätt berusade av polsk färsköl och mätta på underbara blinis. Den initialt barska servitrisen hade till slut mjuknat och sjöng födelsedagsvisor med oss gäster. Mycket tack vare mitt manliga bordssällskaps charm och frågvishet.

Men jag kände inte alla runt bordet. Min väninna vanligtvis boende i Åre hade fyllt år och samlat en del vänner på denna härliga polska pärla till restaurang vid Tegnérgatan. En spontan spelman på 70 plus sjöng halvt oanständiga skillingtryck till en tresträngad fiol, och hans ryska, svårmodiga väninna satt i ett hörn och lyssnade.

Det blev en glad kväll - ganska osannolik - och rätt så blöt ska sägas.

Det som blev bestämt var att jag ska följa med på en gemensam resa till Grekisk ö i Kykladerna senare i vår. Det blir en lite krånglig tripp, med reguljärt flyg via Prag, färja från Aten och ankomst mitt i natten till en avlägsen ö jag aldrig varit på. Allt detta med sexårig dotter. Men goda vänner möter upp, och jag tror att det blir en fin vecka.

En sak som slog mig denna kväll på Piastowska - när vi bland annat talade om flygpriser - var att man borde klimatkompensera. Det vill säga att man betalar en summa till ett företag som neutraliserar det koldioxidutsläpp man förorsakar. Jag presenterade denna idé för sällskapet, och det blev positivt emottaget. Så nu ska jag verkligen göra det.

Läs mer om detta här:

http://www.energimyndigheten.se/sv/Foretag/Klimatkompensation/Hur-gar-det-till-att-klimatkompensera/

http://www.tricorona.se/

http://info.aos.se/sajter/cafepiatowska/1.html

I går såg jag ”Blindness” av Fernando Meirelles (”The Constant Gardener”, ”Guds stad”). Filmen bygger på en roman av José Saramago. Det är en otäck, bisarr dystopi. Världen drabbas av en epidemi. Människor blir akut blinda, de ser bara vitt ljus – alla utom en kvinna. Magstarka scener, och en del är nästan på gränsen till vad jag orkar med. Betraktar mig ändå som relativt tålig i det avseendet – eller ska jag säga ”avtrubbad”?

Mitt i allt det fruktansvärda är det en av de vackraste filmer jag upplevt. Jag skriver ”upplevt”, eftersom allt inte bara handlar om syn. Det handlar om hörsel, känsel och förnimmelser av lukt.

En blind man och en blind kvinna älskar. De famlar. Ljuset är vitt. Man skönjer dem, man hör dem. Situationen är allt annat än optimal. De är hungriga, de svälter, lider och de kan inte se. Inför den scenen i det vita ljuset är man värnlös. Så skickligt uppbyggt.

”Blindness” är en färd mellan helvete och paradis. Till syvende och sist handlar det om att  blindheten öppnar upp vägar, den för människor närmare varann än vad som annars hade varit möjligt. Men på så sätt blir det också mer en saga än science fiction.

Jag lämnar biografen mycket nöjd, med många tankar.

Går hem längs Skeppsbron i lätt snöfall. Det är alldeles vitt ute.

http://www.blindness-themovie.com/