Eftersom solen pockar på uppmärksamhet och vårens förvärkar gör sig påminda

kan jag inte hålla mig från en tidig vårlista a la Spotify.!

Som första låt har jag lagt ett avsked till vintern i Kate Bushs ”Wild man” som hon ömsom viskar ömsom väs-sjunger sig igenom. Och små ballonger spricker inuti mig när jag hör det.

Närmare musikalisk lycka kommer jag inte.

En ny upptäckt för mig är den belgisk-australiska instrumentalisten Gotye.

Här i en duett med Nya Zeeländskan Kimbra i ”Somebody I used to know”.

Gotyes röst får mig att tänka på  Chicago, lustigt nog.

Men det här är förstås yngre, annorlunda, delvis samplat tror jag.

Håll till godo med blandbandet!

Vårlista

Igår blev min premiär på så kallad bioopera. Den ägde rum på Klarabiografen i Kulturhuset  och verket var Verdis ”Ernani” som utspelar sig i 1500-talets Spanien. Medföljande var min italiensktalande väninna som översätter opera, således kunnig i ämnet.

Nå, ridån gick upp, vi fick följa med in på Metropolitan i New York i direktsändning, och det hela började. Det som hände, och som jag inte var beredd på, var att jag ganska snart blev varse att sopranen Andrea Meades (relativt nytt stjänskott) röst var obönhörligt direktkopplad till mina tårkanaler. Så fort hon satte igång började mina tårar rinna.

Verdis musik är stark, visst. Och intrigen var ganska mörk, förstås. Tre män slogs om Elvira – onkeln, rebellen och kungen. Hon älskade endast en – rebellen. Så brukar det ju vara. Sorgligt slutade det också. Romeo- och Julia-likt.

Musiken var fantastisk, så mångfacetterad. Dessutom hävdade min opera-vana väninna att det hela var mycket ”filmiskt”.

Men jag vet inte varför jag blev så vansinnigt gripen. Det kändes som något fysiologiskt, helt enkelt.

Nej, jag orkade definitivt inte stå emot Verdis "Ernani" och låtsas oberörd. Kunde inte heller hålla det på en raffinerad, distanserad kulturnivå, utan här skulle det tydligen gråtas som en oskuld! "Opera är till sin natur arketypisk och utstuderat övertydlig. Man gråter inte till opera. Man studerar, man njuter. Men gråter? Inte ens Kurt Wallander gråter väl till opera..."

Nej, det hjälpte inte att tänka så. Klumpen i halsen växte, blev till små spasmiska snyftningar som jag desperat försökte kväva.

"Oj, jag blev visst alldeles rörd”, utbrast jag i pauserna, och försökte snabbt torka tårarna i mörkret och rädda mineralpudret.

Börjar jag bli äldre och oironisk? Ja, kanske. Kanske det.

Eller så var det bara så förbannat vackert.

Helt plöstligt har man inte ett litet barn längre. Man har inget stort heller, men ett mellanbarn. Ett barn som man kan spela Wordfeud med dagarna i ände, även om utbrott ännu inte kan hindras om jag vinner med för mycket.

Barnet uppskattar Laleh, vi lyssnar noga igenom de skivor jag har. Hon undrar vad låtarna handlar om. Jag försöker förklara, lyckas inte alltid. 

Mitt barn kan till och med ta till sig På spåret numera, detta typiska vuxenmorfin på fredagskvällen som lägger sig som en stödbandage över alla smärtor och vardagsdemoner man eventuellt bär på. Barnet tittar faktiskt intresserat utan protester, men himlar med ögonen när jag skrattar "för mycket" då och då under programmet.

Men barnet är ändå barn. Vill inte prata om för mycket "vuxengrejer", utan leka och spela och ploja, och se på Melodifestivalen förstås. 

Mitt barn som nu är i mellanålder spelar klarinett och har en nästan preussisk hållning till övning på instrumentet.

När spelandet väl har påbörjats går det ej att stoppa. Jag säger med eftertryck: "Vi bor i lägenhet och måste ta HÄNSYN, nu tar du en paus!" Barnet snedtänder alternativt ignorerar det jag säger. Jag går in i köket, suckar.

Barnet och jag dess mor är som tur är inte långsinta. Vi kan bli arga, sura på varann, men förargelsen varar alltid bara en kort stund hur vi än gör. Något distraherar, ett spel, någon ringer på dörren, något fånigt dyker upp som vi måste skratta åt.

Ja, så är livet. Ett mikrokosmos här hemma, vår egen kokong.