Att röra sig utanför sin trygghetszon är inget jag ofta ägnar mig åt. Tydligen ska det vara nyttigt, säger de som vet. Kanske gränsar det till exponering, som det talas om i kbt-kretsar. Det vill säga att exponera sig för det man får ångest av, så att denna så småningom avtar.

Så var nu inte fallet i lördags då jag för första gången deltog i en socialdans i tango.

Tango är ingen fobi, men det kan ju lätt bli konstaterade jag under kvällen.

Till saken hör att jag är nybörjare, och helst ville jag bara titta på alla dansande par.

Det gjorde jag också, inklusive det urtjusiga uppvisningparet som tog musten ur alla

vid 23-tiden.

Jo, jag dansade lite också. Det är svindlande kul om man har en duktig förare, vilket jag hade ett par danser. Mest fick min väninna dansa, hon är på avancerad nivå ska nämnas.

Ja, ja. Vad är väl en hägrande tangobal i Edinburgh i början av december? Den kan ju vara fruktansvärt dötrist och urtråkig och alldeles...PRESTATIONSÅNGEST-framkallande.

Nu förstår jag hur deltagarna i "Let's Dance" känner sig. Men de får ju träna dygnet runt.

"Ingen fara", säger väninnan senare på kvällen. Hon är röd om kinderna efter all dans på Milongan. "Han är irländare, han som har festivalen. Han gillar kvinnliga nybörjare.

'Come to daddy!' kommer han att säga när han ser dig."

Jag vet inte om jag ska bli lugn eller ytterst olugn av detta.

En annan aktivitet som faktiskt låg inom ramen för min trygghetszon (skönt nog!) var visning av klassisk anime på Kulturhuset. I söndags visades - efter diverse bisarra kortfilmer från animens barndom - Ganime, som är ett nytt experiment inom japansk filmkonst där ingen film är den andra lik.

De tre kortfilmerna som visades har ännu inte visats i Tokyo, och de var tonsatta dockanimationer. Förlaga var några av den brittiske författaren Lovecrafts spökhistorier, och publiken hade varnats för att de kunde vara otäcka

Nja... Korsa "Vilse i pannnkakan" med splatterfilm så får du resultatet.

Vissa skulle nog tycka att det var otäckt i och för sig.

Men jag kände mig bara trygg och uttråkad.

Jag är djupt tagen. Berörd. Efter att ha sett den japanska animen "Eldflugornas grav" från 1988 av Iso Takahata i går kväll, känns det som om jag har beskådat något unikt - som jag dessutom har varit ovetande om i 20 år.

"Eldflugornas grav", som är producerad på studio Ghibli, baserar sig på en självbiografi av Akiyuki Nosaka och hans upplevelser under andra världskriget, och är ett fulländat mästerverk på den tecknade himlen. Och utan tvekan det sorgligaste jag sett på vita duken.

Nu visades den som introduktion på Kulturhusets animefestival.

Den handlar om de båda syskonen storebror Seitas och lillasyster Setsukos golgatavandring i andra världskrigets Japan, då städerna bombades sönder och samman. När deras mamma dör i en flygattack gör Seita allt för att värna om sin lillasyster. De flyr genom ett missildrabbat land, ångesten är levande i bådas ansikten.

Det som är så tydligt, vilket också finns med i Miyazakis filmer, är en förtrolighet med barnets minspel och uttryck. Man kommer dem så nära. Scenen då Setsuko gråter efter sin mamma i ett sönderbombat landskap och hennes storebror desperat svänger sig runt och gör kullerbyttor på en stång för att distrahera henne: "Titta här vad jag kan!" är en av de mest gripande scener jag sett på film.

Det går förstås inte alls bra för syskonen. Setsuko dör av undernäring, med fullt av utslag på kroppen, trots att Seita förtvivlat försöker mata henne med en bit melon. Det är mörkt på jorden. Och jag konstaterar att här känns det tecknade mer verkligt än någonsin.

"September 21, 1945.... That was the night I died"

Jag är sjuk. Okej, då, en vanlig bondförkylning. Men ändå - som vi brukar säga här hemma.

Värst var det i helgen då jag med stickande hals och bomullshuvud ändå lyckades leasa ut min dotter i några timmar på kalas och lek.

Jobbet går på halvfart, för jobba måste man. Som frilans kan man inte sjukskriva sig

- eller ”bör” inte. Åtminstone inte om man bara lider av vanlig snuva-hosta.sjuka

 Men mycket finns emellertid att se fram emot under hösten ute i stadsdjungeln Stockholm, som jag kallar min egen. Så min självömkan kommer liksom av sig.

Se, bara!

Tangokurs och Milonga på föreningen Stockholm Tango. Jag är så gott som nybörjare, men styr kosan till tangofestival med väninna i Edinburgh i vinter.

Kan varmt rekommendera denna förening och dess lärare.

http://www.stockholmtango.com/milonga

Kulturhusets animefestival som äger rum 22 september till 9 oktober.

Som inledning visas ”Eldflugornas grav” Klarabiografen onsdag kväll.

Ska bli spännande och läskande. Enligt vissa Studio Ghiblis största mästerverk.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Studio_Ghibli

http://www.kulturhuset.stockholm.se/Shared/Dokument/Anime%20Classics%20program.pdf

Så med allt detta till hands är det faktiskt bara att snyta sig och känna sig relativt nöjd med tillvaron. Bida tiden an så att säga, som en äldre dam sa till mig när jag jobbade på hemtjänst på 80-talet. Kloka ord.

”Precis så Britta, sitt så där nu! Du är så"... Ja, vad sa han? ”Underbar”, kanske?

Nej, jag minns inte exakt, men fint var det. Överraskande spontant, för att komma från honom. Orden kom från min alldeles nyblivna man sedan en vecka. På en fyratimmars bussresa från Bodrum till Izmir sommaren -97. Turkiet, bröllopsresa i hettan. Jag vet att jag log, att jag hade en vit brodyrblus och vinröd omlottkjol med mönster.

Han ville frysa ögonblicket. Jag gjorde mitt bästa.

Det finns foton därifrån, i Izmir där folk stirrade på oss som om vi var utomjordningar, Fransmän eller engelsmän trodde de att vi var. Men det finns inga foton från bussfärden,

från de sekunderna när han yttrade just de orden. Det finns bara dokumenterat i mitt minne.

Vi fryser inga ögonblick, vi fryser inte tid. Men vi har våra tankar.

Som är minnen, som är tankar, som är minnen...

För G                                                

Jag funderade i dag över vad jag egentligen tänker på mest. Verkligen tänker på.

Förutom daglig planering, logistik, middagsval och privata önskningar, så är det faktiskt oroväckande ofta tänker jag på – casting. Jo, just det. Vem som skulle passa i rollen för vad.

Och med tankarna kommer dessutom nåt slags automatisk uppfattning om att jag är en gudabenådad talang på det också.

Jag filmatiserar de böcker jag läser (förstås!) mer eller mindre frivilligt, och sedan fördelar jag rollerna med omsorg.  Eller så stylar jag om varje film jag ser rollmässigt i huvudet.

I möjligaste mån undviker jag kändiseliten, utan handplockar karaktärsskådisar direkt.

Det kan till och med vara gamla bekanta som gått scenskolan som jag kände en gång i tiden, bara de passar för rollen.

Och nej, det är ingen enstaka tanke det är ju  - jämt!

Mycket oftare än eventuella heta fantasier (där i och för sig castingen är oerhört angelägen).

Såg ”Midnatt i Paris” i går och det var mycket Paris för pengarna. Woody Allen blir alltmer vemodig, melankolisk i sina filmer – med ålderns rätt! Förutom den ständigt närvarande humorn har han också lämnat plats för cynism, att drag man inte såg före ”Harry bit för bit” tycker jag. Det cyniska och tragiska, fast på Allenskt vis, var utmärkande för hans film

”Du kommer att möta en mörk främling” som kom häromåret. Där firade minsann den dysfunktionella familjen triumf… En ganska obehaglig historia på det hela taget.

Men Parisfilmen doftar mest vemod och varm humor. Här möter man visserligen också en avskyvärd liten amerikansk kärnfamilj, bestående av alter egots fästmö och hennes två republikanska föräldrar. ”Cheap is cheap” låter modern undslippa lite då och då med ett surt ansiktsuttryck.

Så därför hejar man friskt på Owen Wilsons karaktär när han med hjälp av litteraturens

förgångna gestalter (och kanske en liten psykos?) bryter sig loss från denna futtiga klan.

Sevärt.

September är vacker. Jag bryter av de sista kryddkvistarna på balkongen. Björkhagens sol bildar mönster på  träden. Och jag tänker att man skulle kanske kunna fira sin 45-årsdag i Paris… I rätt sällskap, förstås.

Pappa är upprörd över fotbollen. Samma mantra återkommer några gånger för mycket för att det ska bli uthärdligt: "Det är ju inte klokt! Lagerbäck var ju som han var, men han hade ju en spelidé! Man måste ju har ett hyfsat FÖRSVAR, annars går det åt h-e!” Och så vidare.

Jag håller först med, har lärt mig att det är enklast. Men kan ändå inte hålla mig från att slänga in några lösryckta kommentarer om sportjournalistikens förnedringsretorik (särskilt när det gäller damsport!) och elitsportens statiska natur – man vinner eller inte. Inte mycket mer att tillägga, tycker jag. Min pappa lyssnar inte på det örat. ”Vadå, är du sån där feminist?” säger han. Ja, det borde han ju ha vetat sen typ början av nittiotalet, men han säger det nu bara för att retas.

På kvällen ska det bli festmåltid hos fadern, men först besöker vi bibliotek söder om söder hela truppen. Barbro Lindgrens underbara bok ”Jättehemligt” säljer jag in, och dottern verkar tycka om valet. Minns ju själv hur jag slukade den samt ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” i hennes ålder. Det känns inte så dumt att ungen blir tillfreds med en bok, för under dagen har jag fått deala med diverse utspel från hennes sida. Pre-pubertala nioårsåldern har nämligen infunnit sig. Ena stunden är jag ”pinsam” eller ”för sträng”

- den andra stunden ”jag älskar dig mer än hela universum, mamma!” .

Men festmåltiden då? Jo, den inhandlades på Le Ica Globen förstås, när pappan själv får bestämma. Det blev franska ostron (pappas initiativ) räkbakelser, och så Manchego med fikonmarmelad (mitt förslag) till dessert. Och så yakitorispett med ris samt lösgodis till dottern (absolut hennes förslag).

Utsökt vitt bourgogne dracks till maten, samt lite sötare moselvin senare på aftonen.

Inga fler samtal om sport, som skönt var. Jussi Björling-galan stod på hela kvällen och man njöt av tenorsång.

Jag tänkte en stilla tanke på min pappas diabetes och allt socker- och alkoholintag under kvällen. Men så tänkte jag att man ska ju njuta också - medan tid är.

Tänkte också på veckans textjobb. Bland annat en dokumentär om kriget i Bosnien och alla dess offer, ofattbara brutaliteter som bara bekräftar vilken helvetesplanet jorden är.

Om hur jag fick skjuta bak stolen några gånger och ta djupa andetag för att orka texta vissa rader. Bilder på avhuggna huvuden. Filmade avrättningar, människor utan hopp.

Den ofantliga uppgivenheten.

Tänkte på mitt eget liv, en kontrast till ett liv i krig förstås, men att olycka alltid kommer att se olika ut för olika människor.

Kom så på att helheten inombords börjar kännas.

Och att det är en gåva. Man kan känna det så.

Mens sana in corpore sano