Jag är svag för filmer och litteratur om systerskap. Det är kanske därför Jane Austens romaner har appellerat till mig så oerhört. Vad som händer med Elinors och Mariannes relation i ”Förnuft och känsla” när turbulensen omkring dem är stor är minst lika intressant som kärlekstemat i samma roman. Elisabeth Bennets oerhörda ömhet för sin mer reserverade, konventionella storasyster Jane i "Stolthet och fördom" är lika härlig som hennes slagfärdiga dialoger med Mr Darcy.

Nåja… 

En fransk film om systerskap med förhinder som gått upp i dagarna är ”Il y a longtemps que je t'aime” (Jag har älskat dig så länge) Vilken vacker titel för övrigt!

Kristin Scott Thomas gör Juliette som efter en längre fängelsevistelse får tillfällig logi hos sin lillasyster och hennes familj. Vi vet inte brottet till en början, men historien utvecklar sig allteftersom Juliette försöker anpassa sig till ett liv i frihet.

De två systrarna är varandras kontraster. Lea är utlevande och snabb - Juliette är inbunden och frånvarande. Det finns nog ingen mer passande än Kristin Scott Thomas för den rollen. Som hård granit gör hon sin Juliette. Och man väntar på att första sprickan ska få stenen att krackelera.

Berättelsen har ett försiktigt tempo, och många stunder känns det obehagligt med all ovisshet. Men filmen accelererar, och det som ska komma fram kommer fram. Det är ypperligt bra spelat, och jag blir både omruskad och rörd. Inte av storyn så mycket som av karaktärernas enorma närvaro.

Annat: Jag kan verkligen rekommendera Desiree Dolrons magiskt sköna fotografier på Fotografins hus. Utställningen varar till och med 22 mars.

Passa på!

http://www.ilyalongtempsquejetaime-lefilm.com/

http://www.fotografinshus.se