Vi gjorde det vi kunde denna helg. Dagar som var hårda som flinta, pressande som ett trehundrametersdyk, men som skulle passera. Vi drunknade i självinsikt eller brist på. Efter ”The Wrestler” satt vi uppe -  alltför länge - med tända ljus, rött vin, te. Jag bäddade i min säng med finaste sidenlakan åt C. Hon tog tacksamt emot. För vi gör sådant med våra vänner. Vi ger och vi tar emot i svåra tider. Vi lever, dör, vi återuppstår – surprise!

”Du låter som ett skogsrå när du sover”, sa C.  ”Ett eteriskt lockrop.” ”Okej”, tänkte jag. ”Kanske inte så illa ändå.”

Dagen efter ledsagar jag henne på stan. Vi botaniserar och fantiserar på underbara Old Touch, och lusten väcks i oss. Kammar, pärlor, sekelskiftesspets, konstiga blusar (jag köper en grön med tulpaner på, kan ej låta bli) och små näsdukar med rosor. Herrschalar…

Sedan kväll… Det sägs att vodka och Chaka Khan kan lösa upp den tyngsta melankoli, men jag tror hellre på Joan Armatradings nyktra prosa i kombination med Cava. Starkt och porlande på samma gång. Det finns ingen som sjunger ”I’m not in love, but I’m ready for persuasion” som hon.

Konstig nederländsk funkjazz som uppladdning inför fest på okända marker.

I ren frustration ordnar jag mitt hår i en strikt trettiotalsfrisyr. Det ser nästan tuktat ut. Flätor på sidorna och uppsättning med pärlhårnät. Nu kör vi, baby.

http://www.youtube.com/watch?v=7T4lg8VAjMI

Kommande: Fragment ur en Second hand-shoppares vardag