Det sägs att Josef var den första omskrivna plastpappan, och att han gjorde det bra. Tog hand om Jesus alltså. Men med en så frånvarande fader som Gud själv kan det inte ha varit så svårt.

Min dotter är lyckligt lottad med en originalpappa, bonusmamma och så jag - originalmamman, förstås. Dock lyser plastpappan med sin frånvaro än så länge. Det har bara inte blivit så. Och dottern nämner det sällan, hon är nöjd som det är.

En gång i somras ville hon ha Eric Saade som pappa - men då grep originalpappan in: "Ta tillbaks det där!" Och så vände han henne uppochner, så hon fick ångra sig. Saade fick vara storebror i stället. Ska sägas att jag inte heller var särskilt intresserad av att hänga med en schlagerkille på 19 år. 

Men så frågade jag dottern häromdagen vad som skulle vara viktiga egenskaper hos en extra-bonus-plastpappa. Då sa hon: "Han ska vara rolig och kasta mig upp i luften och så."

Gott så, tänkte jag. Duger för mig med.

”Varför kan hon inte få tillbaka sitt fina hår? Jag tycker att hon skulle få se ut som hon gjorde från början?”

Dottern och jag pratar om Sofie i filmen ”Det levande slottet” – en av Miyazakis animerade skapelser, som vi båda gillar hemskt mycket.

En fantastisk saga om Sofie, som egentligen aldrig blir sig själv igen efter att lidelsefull kärlek har drabbat henne, och förbannelser med den.

När sagan slutar är emellertid Sofie löst från Ödehäxans förbannelse, men hennes hår har blivit grått. Och vi förstår att så kommer det att förbli resten av hennes liv.

En något mindre docksöt, men mer vis, flicka måste Sofie således bli innan hon får sin Hauru.

Dottern undrar över detta ärr. Såklart. Varför ska något blir sämre? Varför ska kroppen åldras när vi sörjer? Varför kan inte allt få bara bli bättre och mer oförstört?

”Därför att vi lever, min vän, och erfarenheter gynnar inte alltid hälsan”, kanske jag borde säga.

Men istället höra jag mig själv säga: ”Men hon är ju fin i grått hår också.”

Jag vandrar, jag vandrar. Jag gå ut i kvällen, och möter platta grodor och viskande träd på min väg.

En enkel väg är det, och ingen alltför svårframkomlig.

Grusstigar, vacker natur runtomkring.

Höga mörka tallar som då och då vemodigt doftar av mellanstadiets Grimstalopp, det hemska. Då en del kräktes och andra tappade andan.

Men nu vandrar jag vidare och alla minnen får passera utefter vägen.

Vart går jag? Jag går min väg - en väg. En av många.

Jag hör viskningar, mina egna steg, musik.

Grodor ligger platta utefter dikeskanten.

Träden vill tala. Jag lyssnar bara lite.

 Att besöka-listan:

http://fotografiska.eu

Mitt i högvarma sommaren visar Zita Hayao Miyazakifilmer varje kväll.

Mellan 12-25 juli, underbart!

Gå in på länken och läs mer.

http://www.zita.se/evenemang/tema-hayao-miyazaki

Mitt läsande har varit ryckigt och ojämnt det senaste halvåret. Missunnat och lågprioriterat har det varit att sjunka ner med en bok.

Men visst har det blivit några i alla fall. Nu senast läser jag Tove Lefflers fragmentariska biografiroman över sin avlägsna släktning författarinnan Anne Charlotte Leffler. En bortglömd författare idag (eller så har fel lobbyister fått råda inom litteraturhistoriekanon!) - men oerhört stor och skandalomsusad på Strindbergs tid.

Boken är ryckig, också lite ojämn, men stundtals oerhört vacker och vilset obarmhärtig - med fragment ur Anne Charlottes liv. Hennes resonemang över de val hon gör och måste göra för att kunna leva, skapa - och älska. Ingen lätt kombination.

Hennes vita äktenskap ligger som grund för passioner senare i livet - som den med den 12 år yngre italienske matematikern Pasquale, som kom att bli hennes stora men svåra kärlek.

120 år har gått sedan den tiden då Leffler stred och levde och man undrar ibland

vad som har hänt. Mycket, förstås - och samtidigt litet.

Snart väntar dock Johan Theorins Ölandsdeckare på mig. Den tredje - "Blodläge" - blir det denna gång. Hör sommaren till, tycker jag.

Det säg att man vid 42 års ålder börjar om på nytt. Mitt i livet är man - kanske - och cellerna har tydligen gått ett varv runt, så man har defintitvt goda förutsättningar för att släppa gammalt skräp och gå vidare mot nytt.

Det ska tilläggas att denna utsaga kanske inte är vattentät för vetenskapsnördar, och även om den så vore är den med all säkerhet kulturellt betingad.

Nåja, jag är inne på mitt 42:a år och har just nu motivation för tre saker: avkoppling, träning samt mental frid. Och för att få det ena krävs det andra och det tredje osv.

Vad är det då man ska börja om med - eller starta på nytt? För min del måste jag ta tag i min hälsa. Dålig blodcirkulation, en del sömnbesvär, ovisshet om en presumtiv "tumör" på låret, som hon sa, den ryska massören som oljade in min kropp i mandelolja på en behandling häromdagen. Hon var inte pedagogen from heaven precis, men skön massage var det.

Det som också har påverkat min inre frid är en viss aspekt av minnet. Men jag känner ändå mig vid ganska gott mod när det gäller minnet. Eller ska vi tala klarspråk och säga "kärlek". Minnen av kärlek. Eller det jag trodde var...kärlek.

Jag vet en sak och det är att det är ett privilegium att låta kärlekens blad få vara oskrivna. Eller en bragd kanske jag ska säga. Mina blad är inte det. De är sönderklottrade med frågor, långa ältande haranger, som till slut liknar matematiska ekvationer som aldrig går ut. De tål inte mycket friktion, ska sägas. De vittrar snart sönder av svett och gamla tårar. Ingen konservator i världen kan nog rädda dem, ändå vaktar jag dem som mitt eget liv. Mina kärlekens blad. De minnena.

Ja, visst sägs det många kloka ord, det ges goda råd om vad man ska göra med sin ohälsa och sitt onda. Och en åttondel av dem har jag kanske kunnat leva upp till. Resten är livet.

Och det är ju inte orden vi lever. De är bara de fluffiga mjuka kuddarna vi bäddar upp vår smärta med då och då. De får vara inramning, krydda eller skydd till och med. Men jag är tacksam för dem.

Nej, tänk att bara få vända blad.

Jag är inne i ett bladvändande nu.

Mina blad blev blytunga, så tunga, och sådana blad kan man ju inte bläddra, det vet vi alla.

Leksaker.. Älska eller hata dem. Eller både och. Hata de massproducerade plastattiraljerna som avdunstar kemikalier och går sönder efter ett enda lek.

Älska de fina pk-leksakerna på Rödbroka, NK barn eller Kalikå och dröm om en lite högre lön så småningom. För däri kan skillnanden ligga.

Men så blev jag uppåt i dag. Gick förbi Myrornas skyltfönster på Adolf Fredriks kyrkogata, och där stod den. Kassaapparaten - som låter pling när lådan åker ut. Jag skulle tro att den är från 60-talet, men inte säker.

Dotterns rosa plastkassa är trasig (!) även om den förstås var mycket omtyckt och nog inte spred ut så många gifter. Nu skulle hon få leka med denna, tyckte jag.

"Jaja, men det gjorde hon väl inte", tänker ni då. Men se det gjorde hon!

Med äkta nyfikenhet och i ren upptäcktsanda höll hon den på buss och tunnelbana ända vägen hem.  

http://www.myrorna.se/