En av de starkaste slutscener jag vet är den i American Beauty (1999) där den skottskadade och döende Lester (Kevin Spacey) ser tillbaka på sitt liv i fragmentariska bilder. Filmen är en ordentlig skruv på det moderna familjelivet i förorten och vad människor kan göra med och mot varandra i tvåsamheten.

Det är ingen dålig resa Lester gör. Han medelåldersrevolterar ordentligt: börjar träna maniskt med hantlar i garaget, tar jobb på hamburgeria, samt limmar hårt på sin dotters kompis. Hans fru har tävlingssex med sin kollega (mäklare emellan…) och grannfamiljspappan är fascistoid mot son och fru, men drömmer i hemlighet om män. Ja, allt går rent åt h-e till slut där i villaområdet.

Så vad ser Lester då i dödsögonblicket? Han ser det som spelar någon roll, kanske. Han ser förstås sin dotter Jane, som bebis, barn, hennes första steg, hennes ansikte. Medan han upprepar hennes namn. Jag gråter alltid när jag ser det.

Men han ser också sin fru - Carolyn - i en bergochdalbana på ett tivoli. Hennes hår flyger åt alla håll och hon skrattar hysteriskt högt. Det fanns en tid då hon gjorde det, då de skrattade tillsammans. Innan all bitterhet, frustration och ilska tog över, så fanns där ett skratt. Och i skrattet låg kärleken. Så smärtsamt enkelt kan det alltså vara.