Uppfylld av helig vrede åkte jag gröna linjen ut till Farsta idag. Vreden berodde på att jag fick vänta i onödan på ett läkarbesök som ingen hade talat om var inställt. Så re-spekt-löst. Det har den ytterst ansvarige fått höra också. Jag blir inte arg ofta. Nu blev jag det.

Hur som helst. Jag åkte av bara farten ut till Farsta centrum för att julhandla. I ilska. Efter att ha hittat en lövkratta till min pappa (som inte läser den här bloggen så han får inget veta) kände jag mig relativt nöjd ändå och började lugna ner mig.

Tio minusgrader ute, snön yrde och jag ville äta lunch. I full täckmundering gick jag till ett lunchhak som serverade italienskt/husmanskost. Kön var hyfsat lång, med brickor, och det gick undan. Personalen var engagerad, och den svartmuskige man som la upp min mandelpanerade fisk med remouladsås gjorde det med en sådan kärlek att jag blev lite tagen.

Lunchen var god och mitt humör steg en aning. Såg mig själv sittandes i ett kök, sju ungar och så den där mannen som la upp den tjocka remouladsåsen på min tallrik. Jag skulle aldrig behöva gå hungrig med en sådan man...

Ja, fantasierna kan bli lite udda så där i julruschen i Farsta centrum.

Nu ett glas rött, gluttar på Hos Terapeuten (den israeliska) och slår in julklappar till dottern. Jag älskar att slå in paket. Livet leker.

Jag ser fram emot de fyra adventerna som stundar. För jag gillar varm cider och sötsaker med saffran. Och ljus i mörkret.

Däremot är jag ingen pysselmänniska. Och då menar jag allvar. Jag tycker om att slå in julklappar - men INTE att göra pappersänglar, julprydnader, små garntomtar och gud vet vad.

Nej, då får jag nog leasa in nån kvinna - eller man - som tar hand om den biten. För jag ser gärna på när folk pysslar. Jag ser på, och tar samtidigt en tugga av mandelskorpan eller saffransbullen och njuter av min varma vine chaud (ja, jag vet att det är en tautologi att säga så).

Sedan var det en sak med ris... Men det har ju inte ett dyft med advent att göra. Jag har hört från säkra källor att det bästa sätter att mäta mängden vatten när man ska koka ris är att använda sitt eget pekfinger. Vattnet ska upp en fingertoppsled över risytan - har jag hört. Men efter att i flera år svurit mig fördärvad över att aldrig lyckas med riset - det blev antingen tomtegröt eller "torrfoder" - så skaffade jag en riskokare. Ett av mina bästa köp! Riset blir alltid bra. Och jag känner mig proffsig i köket. Två flugor i en smäll, så att säga.

Och slutligen för alla er som inte är några pysselmänskor: gå in på handgjord.se och kolla. Där har duktiga Katarina Hörnberg (som är en fd granne till mig) bland annat designat alla möjliga tomtar och änglar nu till jul.

Kolla under Inredning så hittar ni Julsaker där 

http://www.handgjord.se

"Du kanske måste sjunga?" sa en väninna till mig idag. Vi promenerade spontant i mina kvarter där hon tillfälligt var på visit. Denna väninna fick mig för fem år sedan att återgå till min sång som hade legat i träda så länge. Sången var mig nära under tonåren och hela tjugoårsåldern, men närvarande var också en ständigt obehaglig spänning, scenskräck, osäkerhet - trots all uppmuntran jag fick. Sedan följde en lång tystnad med studier, graviditeter, vardag. Sången fick stå tillbaka. Lusten och viljan falnade. 

Men för fem år sedan blev jag inspirererad att börja i denna väninnas sånggrupp. Vi sjöng på öppen scen, i kyrkan, och jag föddes en smula på nytt med sången. Det var så lustfyllt.

Men sång kan bli naket, utlämnande, och jag har under en tid inte orkat. Man borde använda sin lungor mer, få in syre...

Nu känns porten stängd. För sång - för kärlek.

Kanske får man dela sig i tu som i filmen "Veronicas dubbelliv". Den ena Veronica dör mitt under sin vackraste aria - men den andra Veronica får leva vidare.

Leva, älska och försonas.

http://www.youtube.com/watch?v=XYRa1q1YMw0&feature=related

Så här i mörkrets dagar stänger jag in mig i min virtuella rymdkapsel innan jag faller i sömn. Men läser gör jag också. Boken ovan är en gåva från en kär väninna, som jag dessutom studerade engelska med på universitetet i början av 1990-talet. Hon var redan då Jane Austen-biten - och jag blev det så småningom.

Vivi Edströms bok är lättsam, på ett positivt sätt. Jag blir glad, småskrattar lite av igenkänning när jag läser hennes tolkningar av samtliga Austenverk. Det här gör bara gott!

Nu ska det göras bananglass med dottern.

Philomènes utmärkta tips i Philofix: mixa frysta bananbitar!

Vi har smaksatt med kanel och råsocker.

Gå in här och sök på Philofix, bananglass!

http://svtplay.se/

Jag vet inte om det har med ålder att göra, men jag upplever att jag fryser mer nuförtiden. Det är hemskt.

Värst är det på morgonen, och den stickade gigantiska halsduken virar jag fem varv, men det hjälper ändå inte riktigt. Kylan går in i märg och ben, som man säger.

Tittar jag på min dotter fryser jag bara ännu mer. För hon fryser aldrig – säger hon. Tvingad att bära överdragsbyxor är hon, men halsduk vägras. Hu, vad kallt det ser ut!

Jag trodde att en underställströja skulle hjälpa, men man måste lägga på en ylletröja också, var det någon intelligent kollega som sa. För jag har lovat mig själv att slippa frysa resten av mitt liv. Åtminstone kroppsligt.

Följande saker kan dock hjälpa mot kyla och dess konsekvenser:

Som oumbärlig vitamindryck har jag Weledas råsaft av havtorn hemma.

Blanda ut med vatten och drick. Extremt nyttigt och hälsobringande.

Sedan är det ju den där sesamdressingen som är sänd från himlen. Från systrarna Voltaire. Det godaste goda som passar till allt, fisk, sallad, att halsa direkt ur flask… Nej, nu går jag för långt. Men ni förstår.

http://shop.weleda.se/templates/product.asp?ProductGuid=009969S0&GroupGuid=12

http://www.reneevoltaire.se/produkter/?product=288&e=l