Några ord till om Melancholia och dess regissör Lars von Trier...

En oerhört analytiskt intelligent artikel av Karin Johannisson kunde man läsa i DN 23 juni. Men jag är inte förvånad, för när man läser KJ drabbas man av alltid nya icke uttjatade insikter.

"Melancholia är en upprättelse av den depressiva kvinnan" skriver hon.

Ja, kvinnorna får tala, får uttrycka det som de stumma, halvt autistiska männen inte kan uttrycka i många av Triers filmer, och i synnerhet Melancholia. Och det är det starkaste argumentet mot att Trier skulle dissa kvinnorna i sina filmer och vara misogyn.

Det jag kan förstå att en del feministiskt orienterade människor har att invända mot hans filmer är inte det, utan snarare den outröttliga exponeringen av kvinnan/kvinnorna som lidandets ständiga språkrör. Visst, kvinnan får tala, kommunciera. Hon får äran att vara den som kan det. Men så blir hon också avrättad, misshandlad och våldtagen till döds samt stympar sig själv och gud vet allt.

Svårt att värja sig och försvara sig emot. von Trier skildrar det outhärdligt bra, men det är ju inte det som någon tvistar om. Utan om var han väljer att lägga sitt fokus och varför. Bara en tanke.

Efter en fulländad midsommar i Upplands trakter, där jag nu tillbringar mina midsomrar, är jag ganska mätt på jordgubbar och sill. Nattlig sång och gitarrklink på ett laduloft upplyst av lyktor blev det också. Fred Åkerström, Cornelis, Stefan Sundström och Bellman var där bland annat. Eller deras andar...

Sju sorters blomster låg platta under kudden. Säkert bra rent örtmässigt, men nattens drömmar minns jag inte. Så från mid- till högsommar går vi nu. Det blir som det blir.

Två saker fick mig att gråta idag.

Först en chacmababianunge som dog i sin mammas armar i ett program jag textar för närvarande. Mamman vägrade släppa den döda ungen, och jag hade svurit över de där satans aporna som bara parade sig könsstereotypt i varenda buske, och nu kom tårarna för det där lilla lilla livet som inte mäktade med där borta i Botswanas våtmarker.

Det andra som gjorde mig ledsen var Martha Wainrights låt ”Bleeding all over you”

som jag helst inte ville lyssna på, men så klart inte kunde låta bli.

Texten blöder. Hon trallar fram orden osentimentalt som om de inte vore speciella alls.

Men kärleken är svår, och förstås högst politiskt inkorrekt i dessa framgångsfilosofidagar. Retrospektiv.

Och gråter igen, gör jag.

http://www.marthawainwright.com/

Spotifylänk kommer inom kort. Ska bara snyta mig först.

Och det är klart att en sångerska som har en låt med titeln Bloody Mother Fucking Asshole får en att känna blodsmak i munnen.

Här

Bleeding All Over

från plattan "I know you’re married but I’ve got feelings too"

Först, den utlovade spotifylänken till en musikalisk, rolig röst på pophimlen:

Sia Furler

Sedan några ord om "Jag är min egen Dolly Parton". En underbar film. 

Dokumentären handlar om sångerskorna Nina Persson, Helena Josefsson, Lotta Wenglén, Cecilia Nordlund (i Cilihili!) samt musikproducenten Gudrun Hauksdottir. 

Jag och väninnan satte oss i Zitas minsta salong förutsättningslöst, och utan att riktigt veta vad som väntade oss. Och jag kan lugnt säga att det man fick var värme, värme och åter värme.

 Närgånget var det, men med integritet och respekt. Mer psykologi än musik, men den fanns där hela tiden som den gemensamma nämnaren och utvecklingspotentialen.

Jag ville inte gå när filmen var slut. Ville att allt skulle fortsätta på något vis, för varför var jag här i en biosalong helt plötsligt som tändes upp? Kände mig med andra ord besläktad och oerhört uppfylld av dessa kvinnor och deras berättelser.

Bestämde mig också ganska snabbt för att Helena Josefsson ska få sjunga på mitt fiktiva önskebröllop. Jag vet att hon kommer att stå där som en gudinna med sin spröda, fina röst. Och hela hennes gestalt kommer att utstråla ett löfte om kärlek, kärlek, kärlek. Så blir det, och så var det sagt.

http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/1014

En sak man säkert kan säga om Spotify är att det har blivit så mycket enklare att hitta ny musik. Den senaste upptäckten jag har gjort via den vägen är den australiensiska sångerskan Sia Furler. Hon är ett skarpt musikaliskt energiknippe man blir glad av. Och jag menar verkligen glad. Det är som om man blir helad inifrån. Okonventionella texter, innovativ musik, men proffsigt arrat och spelat.

Ta bara "Beautiful calm driving" - eller "You've changed" där introt spelas med leksakspiano!

Ska strax lägga upp en spotifylista med Sia,  men måste rusa nu för Babs, vin och vän väntar - samt filmen "Jag är min egen Dolly Parton". Så nyfiken på den.

Här är hennes sajt så länge:

http://www.siamusic.net/

Black Is The Colour

Är sedan födseln ej en morgonmänniska. Detta kan många intyga. Bland annat väninnan C, som är en kroniskt morgonpigg person. När hon har sovit över här sitter hon redan i köket med DN och marmeladsmörgås och kaffe, färdigduschad och helt utan sömnspår när jag kommer upp – lite dämpad, som man så får säga. Hon ser på mig som om den nyss förekomna nattsömnen är något jag själv inbillat mig.

Det är inte det att jag inte kan gå upp, men jag älskar att ligga och dra mig. En av de bästa njutningarna, enligt mig. Och så vill jag smälta att en ny dag är här innan jag börjar diskutera vilt om dagens politik eller diverse andra saker som är för påtagliga helt enkelt.

Men hur det än är med den saken brukar det gå utmärkt ändå med morgonpigga nattgäster.

Frukostar har sett olika ut i mitt liv. Som barn fick jag varm choklad och smörgås.

Vi var ingen filfamilj. Vi drack te och åt bröd på morgonen.

I tonåren var frukostarna ingen höjdare. Jag var en stressad tonåring som inte ville vakna, för när jag vaknade mådde jag alltid illa. Förklaringen var svår magkatarr, som jag plågades av i långa perioder. Mamma gjorde sitt bästa för att hjälpa. Till slut fick jag flytande Novalucid, men den fick mig i sin tur att vilja kräkas så det var lite knepigt.

I tjugoårsåldern var jag mindre plågad i själen. Bodde i en liten etta på Kungsholmen och varje morgon intog jag min frukost på ett morgonkafé innan jag åkte ut till universitetet.

New Yorkish ville jag vara. Eller bara bekväm.

Senare i livet som gift med en fil-man försökte jag mig på fil och flingor, men övergav det så småningom. Bacon och ägg var nog också min makes favorit, men jag äter ju inte gris, så det fick vara för min del. En och annan äggröra slank emellertid ner.

Under graviditeten försökte jag äta frukost, men övergav det också, för det gick liksom inte alls. Sedan desto mer frukost igen under bebistiden.

Som skild blir morgonmålen precis som jag behagar för stunden. Yoghurt med skalade sesamfrön, pumpakärnor, honung. En och annan hotellfrukost minns jag med värme -exempelvis en underbar på Grand Hotel i Oslo i mars med mina kära systerdöttrar.

Men oftast blir det ju sköna stunder hemma i köket med en dubbel espresso med lite mjölk i. Grovt bröd, ost, ibland marmelader.

Och till lilla fröken dotter blir frukosten pannkakor med äppelmos för det mesta. Ibland macka med pepparsalami (lyxbarn, jag vet, men man vill gärna att de ska äta på morgonen)

Men det bästa är när jag får frukost på sängen av dottern. Den brukar bestå av ett glas vatten samt en macka med en halv decimeter lager smör. Hm…

I helgen blev faktiskt vattnet utbytt mot espresso (man uppfostrar väl!) och så mycket smör på mackan att en tiondel av den gick ner, resten blev en symbol för min lycka så att säga.

För skamlöst lycklig var jag, där på morgonen.

Jag har nog aldrig njutit av juni som detta år. För det är en svår, vansklig månad i vanliga fall, tycker jag. Men se nu, och känn, vad solen värmer skönt ända in på kvällningen.

Och alla Björkhagens träd fläktar skönt, allt står frodígt. Längtar inte efter torra juli och mörka augusti. Nu är jag vän med solen. Det är kanske inte ren passion, men hyfsad vänskap i alla fall.

En sol i mörkret är också "För alla åldrar" - ett barnprogram för vuxna kanske man kan säga. Tyvärr slut för säsongen, och endast några trailers ligger kvar på svt.play

 http://svtplay.se/v/2362881/for_alla_aldrar

hemsida: http://svt.se/2.116041/for_alla_aldrar

Som alltid följer von Trier sina spår och teman fullt ut i sina filmer, Kompromisslöst.

Det är synd att hans socialt handikappande tourettes blommar ut för fullt vid presskonferenser bara. Men det kan man välja att bortse ifrån.

Att världen skulle gå under i hans senaste film Melancholia var jag fullt beredd på., eftersom det var mer eller mindre utannonserat, däremot inte att det skulle ske så filmiskt vackert.

Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg spelar de två systrarna som är diametralt olika till utseendet samt i sin hantering av livet och förstås av den kommande undergången.

Planeten Melancholia som har skymts av solen närmar sig obarmhärtigt jorden.

Vissa blundar för det och litar blint på vetenskapen - andra går på sin oemotsägliga intuition.

Dunst lever med ångest i kroppen och låter den flöda, hennes syster försöker frenestiskt gömma sin rädsla bakom ordning och reda på slottet där de bor.

Jag har känt en mycket mer självklar dragning till att se Melancholia än till exempel Antichrist, som jag fortfarande inte har sett men ämnar se, (ja jag SKA - måste bara ta några andetag innan jag beskådar självstympning och sådant). Men Melancholia har jag inga problem med alls. Kanske beror det på min förkärlek för dystopiska teman.

Det här är en så HEL film – inget lämnas åt slumpen eller hafsas med.

Mycket vackert, vansinnigt sorgligt – melankoli som extremsport.

Utsökt regi, intelligent psykologi, optimala skådespelarval.

Bravo, von Trier! Jag hade gett fem av fem, vore jag bara recensent.

www.melancholiathemovie.com