Det är den vackraste vackraste hösten ute och jag går i välkända och bekanta korridorer igen.

Allt är sig likt - och oändligt olikt.

  Where are the songs of Spring? Ay, where are they?
        Think not of them, thou hast thy music too,—
    While barred clouds bloom the soft-dying day,
        And touch the stubble plains with rosy hue;
    Then in a wailful choir the small gnats mourn
        Among the river sallows, borne aloft
            Or sinking as the light wind lives or dies;
    And full-grown lambs loud bleat from hilly bourn;
        Hedge-crickets sing; and now with treble soft
        The red-breast whistles from a garden-croft;
           And gathering swallows twitter in the skies.

                                                  
            ur To Autumn, John Keats

De senaste kvällarna har bjudit på starka filmupplevelser.

Först ut Cary Joji Fukunagas starka ”Jane Eyre”. En mörk, dramatisk variant, där den råa kylan i salarna bokstavligen svider i skinnet. Jane Eyre blir här som hon skildras i boken – den karaktär som följer konsekvensen. Och det gör att man känner och lider med henne i alla turer. Sålunda blir omdömet: Som ett mustigt rågbröd – gott, nyttigt, välgräddat - och garanterat osockrat.

Sedan äntligen Jane Campions ”Bright Star”, som jag har längtat så efter att se, men som först nu blev av på dvd hemmavid.

Det här är så lågmält, fint och stilla som bara Campion kan. Och på det sättet får man kliva in i denna historia, som har döden och dikten ständigt närvarande – och förstås också kärleken.

Mötet mellan Fanny Brawne och John Keats skildras nästan dogmalikt utan kvävande musikmattor, som min väninna insiktsfullt lade märke till. Det blir okonstlat, osminkat, men desto starkare inlevelse. ”Bright Star” är utsökt som ett levainbröd – det bär på en kärna av erfarenhet längst in, medan höljet kläs i ett välsmakande, vackert buktande skal.

http://focusfeatures.com/jane_eyre

http://www.brightstarthemovie.co.uk//

Rörd och belåten över att Nobelpriset i litteratur går till Tomas Tranströmer och att min namnsdag är en vacker höstdag, trumpetar jag denna morgon ut dessa två skäl att fira för mina mer samlade arbetskamrater. Med mig har jag nygräddad kardemummabulle från Slussenbageriet. Här är Dagsmeja. Läs och Njut!

Dagsmeja
 
Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde
Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram inte mer.

Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall
Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig.

Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången på länge
Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.

Solskenet fastnade på alla pälsmössor som frömjöl på humlorna
och solskenet fastnade på namnet V I N T E R och satt kvar där tills vintern var över.

Ett stilleben av timmerstockar på snön gjorde mig tankfull. Jag frågade dem:
"Följer ni med till min barndom?" De svarade "ja".

Inne bland snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk:
vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar och det
talade så sakta över snön.

Men reaplanen nigande i sitt dåns kjolar
fick tystnaden på jorden att växa i styrka.

 Ur ”Den halvfärdiga himlen" 1962  Tomas Tranströmer