Är du en björktrast? Jo, det är du nog.

Jag försökte lista ut vad det är för fågel som håller till utanför mitt köks- och arbetsfönster, och har nu sakta men säkert kommit fram till att det är en björktrast.

Jag är långt ifrån ornitolog, men har på senare år tyckt om att kolla upp vad det är för fåglar man ser. Jag måste dessutom kunna svara en vetgirig dotter som frågar om jag ska ha någon sorts självrespekt kvar.

Sen kan det ju vara bra att kunna fågelns namn, inbillar jag mig, ifall alla fåglar en vacker dag konspirerar och anfaller människorna, för att de vill ta makten igen eller hämnas sina släktingar dinosaurierna eller liknande – vad vet jag.

Då kan jag säga: ”Men kära björktrast! Jag lärde mig i alla fall ditt namn. Trots att jag bara är en okunnig människa. Jag googlade fram det. Jag kan ditt namn.”

Ta en titt på detta klipp för att friska upp fågelkänslan!

http://www.youtube.com/watch?v=fjj32CavzU0

För övrigt: Ser jag fram emot mars, trots blöta, geggiga hallar och en säker död för alla mockastövlar. Mars är ett löfte om våren - som en blöt puss.

Vi är väl egentligen inga winter girls, jag och min dotter. Åtminstone inte i kombination.

13 minusgrader är det, och Björkhagens alla ungar dras i pulkor utanför vårt fönster.

Rosiga om kinder, snöiga om overaller.

Vi vaknade till en fantastisk blå himmel i dag, men innan vi kom ut hade det mulnat på och blivit omysigt kallt – enligt vår åsikt.

Färd på snowracer till sushirestaurang fram och tillbaka blev det. ”Skynda!” skrek min furiedotter på kälken. Jag gjorde vad jag kunde bland snödrivor och isiga backar.

Efter den goda sushin var vi dock samstämda i att krypa ner i sängen under täcket och gosbråka var en bra aktivitet för denna söndag. Vi frös ute, nämligen. Sedan blev det sagor på cd hela eftermiddagen. Utmärkt. Man vill ju inte vara ute och frysa.

Jag var en sån där som blev kallad ”innesittare” på 70-talet. Innesittare var något fult och icke önskvärt, för på 70-talet skulle man vara ute och leka – i alla väder. Det kändes således misslyckat att bli kallad innesittare, som om det förutsatte passivitet. Man kan göra en massa saker inne. Dock inte åka skidor och pulka, men ändå!

Nej, nu myntar vi en ny term i min familj: innemysare.

Det låter väl bättre? Åtminstone när det är 13 minus och blåser.

Av en slump hamnade jag under förmiddagen på den utsökta lilla butiken

Olja och Oliv. Där säljer man en mångfald av olivoljor, balsamvinäger, ekologiska kroppsvårdsprodukter och diverse delikatesser.

Man saluför också den trevliga serien Durance som bland annat har tvätt- och sköljmedel för ömtåliga silkesunderkläder med mera. Deras vatten för strykjärn med doft av lavendel hade jag svårt att motstå - tänk att stå och ångstryka kläder i en doft av lavendel - men avstod ändå denna gång.

Det jag inhandlade var hursomhelst följande:

en lyxig pastasås med rucola och tomat (av märket Maria Costanza)

örtmarinerade gröna oliver

crème d'anchoïade - en röra på sardeller, vitök, persilja och peppar (god på kokt ägg eller en tomatskiva)

Så nu blir de resterande februarimåltiderna allt annat än tråkiga och mediokra.

Men gåsleverpastej köper jag icke. Vägrar köpa mat som produceras med hjälp av tortyr av levande varelser. Så var det sagt.

http://www.olja-oliv.se/

http://www.durance.fr/

”Jaha, hur har du det med kärleken då?” frågar hon.

Nej, det här är inget förtroligt samtal väninnor emellan, utan interiören är en skönhetssalong våren 2009 där jag befinner mig liggandes på rygg för diverse ingrepp (som jag inte tänker nämna här, faktiskt).

Och till henne ska jag alltså anförtro mig hur det är ”med kärleken”.

”Eeh, jo, bra”, svarar jag. Vilket är bara sant till viss del, och dessutom låter det inte så där stringent säkert, som jag önskar att det skulle göra.

Jag skulle hellre ha talat om nåt annat. Kärleken till min dotter, som är så bra som den kan bli. Mina ständiga polygama förälskelser i mina väninnor, som håller mig lyckligt uppe här på jordens yta.

Men det är hon inte intresserad av. Hon vill veta om jag har någon MAN i faggorna, eller ännu hellre: hon vill berätta om sina egna äventyr på den fronten.

”Har du börjat internet-dejta än då”, frågar hon. ”Nej”, svarar jag. Tycker att det räcker så. ”Bara hon inte frågar varför”, hinner jag tänka. Men jag behöver inte oroa mig. Hon fortsätter att berätta om sina egna erfarenheter inom dejtingbranschen, och jag kan andas ut. För den här gången.

Jag tänker inte heller skriva här hur det är ”med kärleken”. Inga ord kan täcka det området. Men jag har vaskat fram en dikt som kan ge ett fragment av den sanning vi alla söker:

En gång i drömmen
skymtade bilden förbi
av den jag älskar.
Sedan den gången går jag
alltid hoppfull till vila.

Ono No Komachi, 800-talet, kvinnlig japansk diktare

Och så bara ett tillägg, till alla er kvinnor (och män kanske) som har en fling för skor. Kolla in denna sofo-butik:

http://www.kunigunda.se/

Här några strofer ur poemet "Kanelskalaren" av Michael Ondaatje.

Och, ja, man kan älska för doftens skull.

When we swam once

I touched you in the water

and our bodies remained free,

you could hold me and be blind of smell.

You climbed the bank and said

This is how you touch other women

the grasscutter’s wife, the lime burner’s daughter.

And you searched your arms

for the missing perfume.

And knew

what good is it

to be the lime burner’s daughter

left with no trace

as if not spoken to in the act of love

as if wounded without the pleasure of scar

You touched

your belly to my hands

in the dry air and said

I am the cinnamon peeler’s wife

Smell me.

                                                  

 Michael Ondaatje

Nej, jag är ingen syflicka. Men jag önskar så att jag vore. Det är något trevligt meditativt över att sitta med nål och tråd och tråckla ihop trasiga plagg,

sy i knappar eller för all del köra race med symaskinen.

Otålig som jag är har jag alltid lämnat in plagg hos skräddare, men tackade ändå ja när grannväninnan bjöd in mig på mitt livs första syjunta.

Man skulle laga, fixa och umgås. Jag gick dit för fikats skull intalade jag mig

– men också för att träffa och få hjälp av andra sykvinnor.

Magiskt nog inföll sig ett visst lugn när jag satt där med nål och tråd, och jag lyckades förtränga mina dåliga syslöjdsminnen från högstadiet.

Fördelen med syjuntan och de andra duktiga sykvinnorna var att jag kände mig bevakad, och då automatiskt blev mer noggrann när jag sydde. Jag fick anvisningar om hur jag skulle nåla för att knapparna i min långkofta skulle hamna rakt. Och jag lydde förstås som en slav. You don’t mess with those people – sömnadsfolket.

Min mormor var sömmerska, mycket duktig sådan, jobbade på NK:s franska damskrädderi, men som på 1930-talet inte var något välbetalt arbete. Hennes talang har jag inte ärvt, hon som skapade klädmönster direkt ur tanken, även om mitt kläd- och stilintresse är stort.

Men jag har en romantisk dröm om kvinnogemenskap i en syateljé. Typ systrarna Eliott goes Björkhagen 2010-tal. Jag vill bara vara med där i ateljén, bland de stränga sömmerskorna, och titta hur de gör. Insupa atmosfären, kanske bistå någon. Leta ut vackra knappar. Koka kaffe. Ja, ja…