Det är ju inte så att man njuter av de här till synes helglika men i grunden kommersiella dagarna. Alla hjärtans dag... Hur kul är den dagen för en frånskild singelmamma som kanske inte har vunnit första pris i tur i kärlek de senaste åren? Jag kvalar nog inte ens in på medaljpallen.

Och i dag - Mors dag. Ja, min egen mamma är död. Jag borde åka till hennes grav som jag besöker allt för sällan, för det gör så ont, och är långt, och påminner mig om det svåraste året i mitt liv. Och på min egen dotters 8-åriga axlar kan man inte lägga bördan att komma ihåg denna geléhallons- och chokladkakedag som man har gjort Mors dag till. Nej... Hur dåligt ska man behöva må?

Mycket bra mår jag däremot när jag ser på Mästarnas mästare. Jag som är allergisk mot sport på tv sedan barndomen har blivit helt biten! Och mycket tack vare "den gamle" - Ingmar Stenmark. Mannen med integritet med stort I. Överlägsen och ödmjuk - I love it.

Och snart kanske dottern och morfar kommer med de där jordgubbarna som jag önskade mig i alla fall. Till Mors dag.

Man får väl fixa för sig!

http://svt.se/2.114253/mastarnas_mastare

 Att skratta i regn, det må vara en klyscha på film - och då med förbehåll i rom coms. Men i dag hände det mig på riktigt.

Jag kan lugnt konstatera att när hela himlen öppnar sig kan man inte längre vara vardagsirriterad och tråkmammig. Och hela himlen öppnade sig i eftermiddag när jag och dottern tog vår dagliga efter skolan-tur hem genom Nackareservatet.

Innan regnet föll var vi mitt i en dispyt – hur man nu kan vara det i tämligen hög cykelhastighet, men det gick tydligen. Det rörde sig om en vit sten – en ”önskesten” som dottern uttryckte det. Denna hade vi cyklat förbi i farten och nu ville hon vända om och plocka upp den.

Jag sa obarmhärtigt nej, eftersom vi redan klarat av det kritiska övergångsstället där stressade nackafruar mitt uppe i karriär och skilsmässa och vänsterprassel (vad vet jag?) kör som biltjuvar i sina stadsjeepar, och aldrig i livet att jag beträder det fler gånger samma eftermiddag.

Följaktligen blev det inte muntert på dottersfronten, och jag fick höra att hon aldrig ville ha någon sten mer i hela sitt liv… Då öppnade sig himlen och vårregnet kom.

Blöt är ett understatement vad man blev. Som dränkta raggiga råttor cyklade vi hem genom skogen - men nu hade jag en överförtjust leende dotter efter mig.

Dagens lyckopoäng, kan man säga. Vem behöver en rom com?

 Lovely Day

Den är så kort, den här tiden mellan hägg och syren. Min gata är full av regnande vita blomblad. Våren är nu, nu och nu.

Jag kikar som alltid in i skyltfönstret hos Elmblads guld på Götgatan och suktar efter deras smycken. Jag älskar stenar i ringar. Och den danska designern Charlotte Lyngaard har en kollektion ringar med stenar i klara färger, som nu är min senaste materiella förälskelse.

Men våren bryr sig inte om stenar i ringar, olycka och sjukdom, världens krig eller ensamma människor. Den bara fortgår med sina regnande blomblad och övergår så småningom i sommaren - som alla pratar om. Och då i semesterstressen och stadens hetta har vi kanske glömt den - tills den kommer igen nästa år. En kort kort tid. Nu, nu och nu.

http://www.elmbladsguld.se

http://www.olelynggaard.com/en/jewellery/collections/lotus/

Min balkong skulle egentligen ha haft gäster i maj i form av min dotters två kaniner, då hennes pappa är bortrest. Men tragiskt nog hann de rymma innan de kom hit, och blev antagligen fångade av Nackaräven.

Jag tog det mycket hårt. Vill inte ha några fler korta relationer i mitt liv - och det innefattar också husdjur av alla de slag - eftersom separationerna blir för påfrestande.

Det här var det värsta tänkbara exemplet på en sådan. Uppätna dessutom... Fruktansvärt.

Dottern tar det med jämnmod, tror jag. Men visst är naturen grym.

Så detta utrymme blir nu en växternas elegi över två bortgångna kaniner. Tre Bellis och en rosmarin till balkongen. Rosmarinen måste tas in på natten medan frosten hotar. Men ingen räv i alla fall.