Att en ek utanför tv-huset ska tas bort på sin ålders höst kan ju kännas sorgligt. Utanför mitt arbetsrumsfönster står trädentusiaster, lite omodernt i dessa effektiviserade tider kanske, som vill försöka stoppa det hela. Eken är ståtlig, en del kolleger kommer att sakna den, säger de. Men den är gammal. Olika skolor tvistar om vad som är rätt i detta fall.

Och vad är egentligen viktigt? Vem bestämmer det?

Att jag har en vän som just nu kämpar och ska få en ny lunga, tänker jag på i skift dygnet runt ungefär. Det finns ständigt med mig. Men mina tankar är ju kanske oviktiga i sammanhanget. Hennes egna tankar är viktigare.

Hon är en av de mest positiva människor jag någonsin känt. I alla väder. Som den övertorneåbo hon är i grunden... Starkt virke, och alltid alltid så ljus och glad. Jämfört med henne har jag alltid varit något svartklätt, diffust depressivt, stockholmskt. Nu är det hon som måste kämpa och hålla viljan högt.

Jag ska finnas där i bakgrunden någonstans, men heja på allt vad jag förmår. Det lovar jag.

Och så dessa drömmar... Betyder de något utanför min egen hjärna? Eller är de bara min hjärna, endast interna infall, önskningar.

Drömde om en söt liten flicka i natt. För mig okänd. Hon var glad - och hennes pappa var så stolt.

Och jag blev lycklig över hans lycka.

Denna dröm kändes så verklig, så sann, att jag ännu var glad och lättad när jag vaknade. Bara det.

Och vad är då egentligen viktigt?

En magisk dag skulle det vara idag enligt numerologer. Vet inte det, jag. Jag är bara en trött virusmamma med sjukt barn och hektiskt hemmajobb. "Jobba hemma, fast sjuk med sjukt barn" - är det en ny post för Försäkringskassan månne?

Går hemma och stressar upp mig med hostig och rastlös dotter. Och så hatar jag alla kulturartiklar och förnumstiga tips om Stockholms Filmfestival som pågår just nu, och som jag ändå inte hinner med, utan MISSAR, för att jag väljer att missa den...

Enligt vissa så väljer man ju allt (dåligt) som händer en här i livet.

Men i gengäld älskar jag Babels inslag om Rut Hillarp, som debuterade som poet på 1940-talet, (liksom Maria Wine som var min egen inriktning under litteraturstudierna). Rut Hillarp - denna självutlämnande, djärva, men antagligen djupt splittrade människa fångade mitt intresse direkt. Men hon är inte så lätt, passar nog inte ens in i vår egen tid, som ska vara så tillåtande och radikal men fastnar på hushållsnivå i feminist- och existentialistdebatten som sagt. 

Hennes dikter har jag läst alldeles för få av, men det ämnar jag bestämt ändra på (för jag väljer det, he he)..

Magisk dag - var det så? 

Här har vi i alla fall en kvinnlig "magikers" ord:

Min älskade, böj dig närmare ner över mitt ansikte med dina ögons mörker

Du ser mig

och tårarna som nu bländar mig

och allt annat är stilla

Jag vill evighet

Jag vill bortom alla rum och alla rymder

Bara detta får finnas

Och bara detta finns

Rut Hillarp

ur "Sindhia" 1954