Det godaste jag har ätit är den blåbärspannkaka min f.d svärmor gjorde en sommar för några år sedan. Ugnspannkaka med blåbär och socker. För henne var det inget märkvärdigt. För mig var det en underbar smaksensation.

Visst, jag har ätit både blåbär och pannkaka förut, men i mitt hem lagades aldrig ugnspannkaka. Vi stekte platta plättar i pannan. Så blåbärspannkakan vinner. Det var någonting så självklart med den. Inget skrävlande, inget skryt. Men den vinner i längden.

I sommar har jag frossat i blåbär och hallon med tunngrädde. Blåbären ute på Ljusterö hos vänner i deras timrade dalagårdshus som de byggt från grunden. Hallonen hemma i stan, stora nyplockade. Bärpassionen har jag delat med min dotter.

En annan passion som vi också delar är cirkus - och då cirkus Cirkör, som uppträdde på Kärrtorpsfältet i kväll. En enormt kul, hisnande föreställning. Man vill gärna bli akrobat själv när man ser den. Dottern hävdar bestämt att hon ska bli det. Mitt modershjärta hoppas. Men i kväll var vi endast åskådare. Beundrande sådana.

I morgon är det augusti, och livet känns riktigt rikt.

http://www.cirkor.se/

Vad som slår mig efter att ha läst Ishiguros ”Never let me go” är att den såväl stilistiskt som tematiskt påminner om Anna-Karin Palms roman ”Herrgården”. Den läste jag för ett par år sedan, och tyckte om den - även om jag blev betydligt mer berörd av Ishiguro. Anna-Karin Palm har liksom honom en flödande stil, och är dessutom i själ och hjärta anglofil (hennes egna ord). ”Herrgården” rör sig även den i en dystopisk miljö, och med karaktärer som är på flykt undan ett gåtfullt krig. Jag rekommenderar båda.

Jag vill passa på att slå ett slag för min ekologiska hårfrisör. Har varit kund hos dem i tre års tid, och jag byter aldrig tillbaka. Ecohair har enormt skickliga klippare, och de färgar med växtfärger utan kemikalier som förstör håret. De säljer dessutom utmärkt miljövänligt schampo gjort på rena råvaror.

http://www.ecohair.se/

http://www.lacordier.se/

Nej, jag har inte körkort. Vid min ålder - och som mor jag är - kanske man borde ha det. Men i mitt fall har det aldrig blivit av. Som ung bodde jag mitt i stan, tog mig vart jag ville genom att promenera eller använda mig av Stockholms utmärkta kollektivtrafik.

Övningsköra har jag knappt övervägt, och trafikteori låter inte särskilt lockande i mina öron. Men, visst vore det praktiskt. Och det skulle tyda på ett visst mått av självständighet. Och ge goda signaler till min dotter. Argumenten samlar sig. Ja, ja… Jag ska. Kanske. Någon gång.

Det vore ju lite kul att kunna köra runt i en tjusig Aston Martin på den engelska landsbygden. Eller, förresten. Där är det vänstertrafik, det går ju inte.

Men cruisa runt i en fin Jaguar med några väninnor och titta på sörmländska herrgårdar. Ja! Så får det bli.

Men å andra sidan har jag några andra saker jag först behöver uträtta i mitt liv. Om det vore nyårsafton nu skulle jag avge följande löften:

1) Gå på fler klassiska konserter samt operor i höst och vinter

2) Lära mig mer om vin (typ mer än att det finns rött, vitt och rosé) så att jag också kan säga: ”Ja, jag känner en tydlig eftersmak av rostat bröd och flytbrygga” och fortfarande se helt seriös ut.

3) Friska upp mina numera påvra kunskaper i det tyska språket

Så ni ser. Lots to do. Körkortet får vänta.

Jag läser återigen Bruno K Öijers ”Svart som Silver”. Den är en teckning i ord av utanförskapets bräcklighet och styrka. Ett förteckning av vad man lämnar efter sig - och inte. Ett slags revolt, och en vägran att sitta på ”tronen”.

I finalen låter han sanningen ligga på en ung flickas axlar,

och det är så vansinnigt vackert:

Ni har missförstått allt

sa en tonårsflicka

han har bara skrivit en enda dikt

och den handlar om förlorad kärlek

jag vet var han är

jag vet vem ni söker

han var den enda som fångade min blick en dag

när jag såg utöver det här stela livlösa landskapet

han var den där grenen som fortfarande vajade

där den försvunna fågeln suttit

och ni kan fortsätta

ni kan fortsätta att bygga er tron

han kommer aldrig att sitta där

aldrig 

"Svart som Silver" är just en lovsång till - och ett försvar av - barden, skalden som inte alls vill bli hyllad.

Jag ser en annan skald: Toni Holgersson i TV4:as morgonprogram. Han är tillbaka efter ett liv i missbruk och hemlöshet. Han sjunger om trasighet och kärlek. Det är riktigt bra.

Den efterföljande intervjun blir platt och rumphuggen, men han håller ändå.

På länken nedan kan man ladda ner hans låt ”Ibland kallar jag det kärlek”

för 25 kronor till förmån för Stadsmissionen.

http://www.stadsmissionen.se/zino.aspx?articleID=1182

Jag shoppar helst ensam. Strukturerat, effektivt, resultatinriktat men ändå lagom trivsamt och spontant med espressopauser på rätt ställe. Jag uppskattar dock stilla shoppingturer med väninnan S. Hennes återhållsamhet passar mitt spendersinne, dessutom är hon en säker stilreferens - trygg som en klippa.

För två sedan gjorde vi Edinburgh några sommardagar och strollade runt i diverse second hand-affärer. Det var enormt lustfyllt. Jag fick bland annat tag på en fantastisk pärlperuk för en spottstyver. Så visst finns det undantag som bekräftar regeln om ensamhandlande.

När det skulle bli nya balkongmöbler - handplockade från Cocktail Deluxe och Bolagret - var S med som estetiskt stöd. Många ljumma sommarkvällar ska jag sitta där med fröjd i sinnet och läser goda böcker, äta karameller. Världslig njutning, men ack så uppfyllande.

http://www.coctail.nu/

http://www.bolagret.se/

Som en vemodig sång, en dystopisk saga full av sorg är Kazuo Ishiguros flödande roman ”Never let me go”. Den handlar om några vänner som växer upp på ett mystifikt, men rätt så idylliskt, internat i ett nutida England. Deras lärare - eller förmyndare - talar vagt om vad deras elever egentligen har för syfte: de ska så småningom ge donationer. De kan själva inte få barn, utan de är kloner vilkas liv är utstakade.

De tre vännernas liv berättas genom Kathy, och jag dras in i boken ganska omedelbart. Ett flödande språk, som sagt, och det ständigt obehagliga, värkande mellan raderna. Alla dessa tankar som inte får tänkas.

På ett sätt är den här romanen det bästa jag någonsin läst om kärlek. Den ställer frågan vad vi gör när tiden verkligen är utmätt. Finner oss i vårt öde?

Jag lägger ifrån mig boken mycket tagen.

Jag har de senaste veckorna arbetat med textningen av en Norénpjäs - ”Höst och Vinter”. Ett av hans borgerliga dramer från 80-talet. Pjäsen handlar om en välbärgad familj. En mamma, pappa och två vuxna döttrar - som kommer hem på middag. Det ruttna dröjer inte med att vädras, må jag säga.

Jag älskar Norén, när han är så där. Jag skrattar, för det brutala och grymma kan vara så oerhört träffsäkert. Jag gråter, för här är smärtan alldeles naken. Och det finns ingen som bättre åskådliggör personer som inte lyssnar på varann.

Men jag märker att jag hör replikerna även när jag inte jobbar. Jag drömmer Norén, tänker Norén och svettas Norénretorik. Nej, nu går det för långt…

Jag har träffat honom en gång. Det var i början av 90-talet när jag stod i bokhandel. Han skulle köpa en Stockholmskarta, och gjorde ett mycket förvirrat intryck. Jag assisterade honom, så att han fick rätt produkt. Eller så blev det väl fel, förstås.

Men, men. Har inte ens läst hans dagbok än. Många av mina bekanta anser att den är bra, språkligt sett åtminstone. Det tvivlar jag inte på en nanosekund.

”I will turn your face to alabaster

When you find your servant is your master” 

Jag börjar gå i gång på gamla Policelåtar. Lyssnar gärna på Stings - eller Gordon Sumner som han egentligen heter - intensiva röst på mina färder ut till Ingarö och goda vänner.

Det är en anledning till att jag diggar Laleh, när hon pressar upp rösten sådär hest Sting-reggaelikt. I like it.

Väl framme väntar trädäck, pool, smörigt vitt bubbel, good friends och en klunga barn. Vi dansar till Havanna-pärlan Omara Portuondo, som jag upptäckte för två år sedan. Hon gör den överlägset vackraste versionen av ”Gracias a la vida”, och mina väninnor håller med mig. Bra poolparty-musik.

Efter maten bjuder värdinnan på jordgubbar i pepparsirap. Jag fastnar en stund i nostalgi då jag och min kompis make tvångsmässigt räknar upp alla sjuttiotalsdeckare vi har sett: Baretta, Kojak (med gamle gode Telly Savalas), Cannon, McCloud, Ellery Queen och inge mindre än Rockford (tar över). Skulle nog te sig ganska stolpiga i dag.

Kvällen blir lång, barnen ser på Bamse, det dricks, äts, pratas och härmas Mia & Klara-karaktärer. Allt är som det ska, med andra ord.

Vi kom fram till att min nästa fest ska ha ”Snobbar som jobbar”-tema. 

Man får se ut som Lord Sinclair, Danny Wilde eller en sjuttiotalsbimbo. Originalmusiken ska införskaffas. Men dansen ska inledas med the Police - ”Message in a bottle” och ”Roxanne”. Faktiskt.

http://www.omaraportuondo.com/

http://www.youtube.com/watch?v=bgLEdvRKAYI

http://www.youtube.com/watch?v=LfFY9Px8jYA&feature=fvw