En japansk helg blir det. Miyazakis nya film "Ponyo" på lördag med dotter och dotterkompis. Jag ser lyckligt fram emot det. Så mycket mer kvalitet än att genomlida en manisk Pixarfilm eller sitta sig igenom ett prinsessdisneytema som i och för sig kan vara gulligt, men det blir som att äta för många kokosbollar (och det har jag gjort, tro mig!) - för mycket söt fyllning efter ett tag.

Sedan ska jag drömma japanskt hela helgen. Om gudomlig sushi med svärdfisk och kammusslor, om blommande körsbärsträd i rosa och vitt, vackra teckenbroderier på sidenkimonos, en natt på en hotellbar någonstans i ett anonymt Tokyo, berusad av sake...

Ja, kanske vaknar jag som vitsminkad geisha på måndag morgon.

”Du stinker!” Nej, det är ingen socialrealistisk replik från något obskyrt relationsdrama eller någon politisk metafor i miljödebatten. Det är en vardagsreplik från min väna dotter numera. Det sägs i och för sig med glimten i ögat, och ofta efter att pussar har utdelats, som inte alltid är så välkomna - men oftast.

”Nej, då, mamma luktar jättegott!” säger jag. ”Nej. Blä, du stinker kaffe och stinkost!”

Som vanligt utrycks detta tämligen ofinkänsligt på gröna linjen bland trötta morgonpassagerare. Man får inte ta åt sig i onödan eller vara lagd åt det paranoida hållet när man har en sexåring. Här yttras allt – högt och lågt. Osmicker, men även oväntade lovord ibland. Det händer faktiskt att ungen kramar om sovkuddar och mitt nattlinne därhemma och säger: ”Å, vad gott! Det luktar mamma!” Sådant vill man gärna ha skriftligt på.

Men på tal om oönskade odörer stod jag sammanpressad med diverse morgonfolk på buss 40 över Västerbron i morse. Snigelfart på grund av kö. Och så en kvinna som antagligen hade ätit sju råa vitlökar till frukost mittemot mig… Men, men. Man ska vara tacksam för det i dessa tider med den där onämnbara influensan, ni vet. Bra att folk kurerar sig. Men tänk vad som hänt om jag antagit min dotters ärlighetsfasoner och utbrustit sanningen där på bussen i morse. Vilken tourette!

Vi mammor förlåter lätt våra barn, och ler mot de andra i vagnen som (tjuv)lyssnar på konversationen. ”Mammas pussar är godast i världen”, säger jag högt och tydligt, så att alla hör.  

Kolla in Beoynd Retros filial på övre Drottninggatan! Mycket för köttets lust och själens ensamhet! Jag lovar.

http://www.beyondretro.com

Vilken chockmorgon. Vädermässigt, menar jag. Råkallt regn, och kyla in i märg och ben. Usch. Tillbringade helgen i Oslo, där jag bland annat fick fötterna masserade i chokladscrub. Mycket behagligt.  Tilläggas skall att det hela ingick i en fotbehandling på Artesia Spa Grand Hotel där min svåger arbetar. Och nu har jag definitivt Norra Europas snyggaste fötter.

Men tro inte att jag bara har lyxat. Syster och svåger bor tillfälligt i en stuga på en camping p.g.a lägenhetsrenovering. Den ligger vackert vid Bogstad gård, men med lite nischat campingfolk, så att säga.

Så från Grand Hotel och restaurang Druen där det dracks alsacevin och åts marulk (breiflabb på norsk) begav jag mig till ”hytten” med linoleummattor, syster, svåger och kärlekskrank boxer. Familjen är bäst.

Det var drygt att sitta timtals på tåg, där god mat verkligen lyser med sin frånvaro. Varför kan de inte göra det lite mysigare och godare på sträckan Stockholm-Oslo? Det går faktiskt med enkla medel. Lattemaskin, lite gott bröd, några varma rätter. Sådant finns ju på SevenEleven, så varför inte på SJ:s tåg? Personalen var snäll i alla fall - termossmaken på kaffet till trots.

Nåja.

Drack lite (eller var det mycket) vitt Sauvignon för att pigga upp mig under resan, och ringde till väninnan S. ”Du vet väl vad Sauvignon-vinet smakar?” sa jag. ”Javisst, råttkiss”, sa hon. ”Jaha”, tänkte jag. Jag tyckte samma sak, men ville nog benämna det med förledet ”katt”. Men så kom jag på att hon numera är heltidsmamma till två katter, och antagligen därför automatiskt säger ”råtta” om allt som är dåligt. Så kan det vara.

http://www.artesia.no/

 ps. Ett stort plus för att Laleh, denna fantastiska flickmusiker, bor i min stadsdel nuförtiden!

Högt skrattade jag och väninnan C på Zita i tisdags, när vi i och för sig mätta av mat och vin, slog oss ner för att se ”Musée Haut, Musée Bas”. En milt sagt crazy satir, stundtals på gränsen till överspelad (sådant har man gärna överseende med när man är tillfredsställd av Babs förplägnad).

Det hela utspelar sig en dag på ett konstmuseum där de ena neurotiska/psykotiska familjerna avlöser de andra. Naturen slår bokstavligen mot kulturen, och museets tvångsmässige konservator får jobba hårt.

Filmen öppnar också - om än med en absurd komisk inramning - för frågor om vad konst är och får vara. Rätt så aktuellt i dessa dagar. Och ett regn av franska kända skådisar är med, så njut!

Jag har aldrig lyckats pricka in vem som får Nobelpriset i litteratur, och jag har inte heller någon ambition att göra det. Det finns emellertid två författare som jag önskar priset extra mycket. Nämligen den egyptiska läkaren och feministen Nawal El Saadawi eller amerikanskan Joyce Carol Oates.

El Saadawis novellsamling ”Törst” (1990) står hemma i bokhyllan. Berättelserna är starka, skakande och ickesmickrande om kvinnors situation, tankar och förbjudna lust i ett totalitärt muslimskt samhälle.

Och Oates är fantastisk. Hennes ”Blonde” om ett fiktivt Marilyn Monroe-öde stannade kvar länge länge hos mig i både hjärta och hjärna. Men hon är ju så produktiv så där finns mycket att hämta.

I går blev det kroatisk-fransk Bond på Zitas Cine Francais. Kvinnorna flämtade i publiken. Denna gång lyste de franska gubbarna med sin frånvaro till förmån för en stilig Tomer Sisley i rollen som miljardärsonen Largo Winch. Väninnan M och jag var mycket nöjda på det hela taget.

Bill Callahans mörka stämma ljuder numera på stereon. Hans ”Sometimes I Wish We Were An Eagle” är drömsk, lugn, vacker och okonstlad. Känn bara på titeln. Han verkar vara en man som redan gått i terapi några år och har neuroserna bakom sig. Åtminstone känns det så. Och det inger förtroende, kan jag säga.

Besök av väninnan C en sväng på kvällen. Hon kommer med godis, vi äter lite mat, dricker Gammeldansk och resonerar. Jag måste skaffa riktiga Gammeldanskglas, påstår hon.

Själv har hon 12 av den varan hemma, det duger inte med likör- eller whiskyglas.

Varvid jag på trots glatt häller upp en ansenlig mängd GD i mina guldkantade whiskyglas (som min exman för övrigt vägrade dricka whisky ur p.g.a av för hög kitschfaktor, men det är ju glömt nu).

Tröttheten väller över mig. Jag har lyckats pressa in både öroninfektion och kristallsjuka på en vecka. Men godiset smakar gott, våra analyser av livet är som vanligt skarpsinniga och glasklara (jag är bara lite ironisk) och höstkvällen vill bli tagen på allvar med sitt tunga regnande.

C pratar på om diverse DN-krönikor, livet i allmänhet och i synnerhet, jag smaskar godis lyckligt ovetande om att det är sega geléöron jag äter. C säger ”Jag tänkte att lika botar lika, så du får öron mot öronvärk.” Jag blir stum. Men tänka sig - i dag är öronvärken borta.