Finns det vackra datum? Ja, det gör det. I dag är ett sådant. 31 augusti. Det är dramatiskt, mustigt och vemodigt på samma gång. Inte för att något särskilt skulle utspela sig en dag som denna, mer än kanske en markering av sommarens slut, utan för hur själva datumet utläses och uttalas. Jag tycker att det är vackert.

Dessutom är sensommaren en underskattad tid. Man tänker redan höst, men den har ju inte gjort sitt intåg riktigt än. Man kan faktiskt passa på att dricka lite solstrålar som tittar fram mellan trädtopparna, njuta av vinden som ännu är ljum vissa stunder, och slutligen kura ihop sig hemma på kvällen i augustimörkret med halvöppen balkongdörr.

En lyckad mathelg för övrigt, då goda vänner hos mig fick avnjuta vildand gjord i lergryta, till det bland annat ugnsbakad fänkål och smörstekta kantareller och ett utsökt bourgognevin.

Dessert blev sockerkaka (och vin). Barnen var tre och röjde runt ett tag. Maten gjorde oss vuxna mycket gott.

Balkongdörren stod på glänt under godnattsagan.

Träden viskade i augustivinden. Bara vänliga ord.

Jag vill slå ett slag för kulturkanalen Axess. Där kan man finna allt från gamla obskyra ryska tv-serier till filosofiska betraktelser och program om klassiska kompositörer.

Kanalens kulturkonservativa profil stör jag mig inte på, för nuförtiden är den här typen av program en bristvara i public service-tv.

Jag kan ta ett exempel. En kväll vid Bolibompa-dags råkade jag och min dotter knäppa på Axess istället för Barnkanalen. Där utspelade sig en tysk opera - Humperdincks ”Hans och Greta”. Otäck var den, men fascinerande. Min dotter ville absolut se hela. Det gjorde vi, och jag översatte lite då och då från den engelska texten åt henne. En kulturupplevelse som berikade, må jag säga.

Axess sänder dessutom den israeliska förlagan till den nu så populära amerikanska serien ”In Treatment”. Här heter den ”Hos terapeuten” (Be’tipul).  Båda är bra, men det är så uppfriskande se en psykoterapeut-serie på hebreiska.

http://www.axess.se/

Två böcker som jag har på mitt nattduksbord av olika anledningar tar upp så gott som identiska teman. Båda innehåller nämligen en berättelse om vänskap mellan ung tonårsflicka och äldre japansk man.

Den första boken är Murakamis ”Dance, dance, dance” som jag lånade av min vän J. När jag lämnade tillbaks den till honom häromdagen ursäktade jag mig att den kanske var lite fläckig, eftersom jag ibland läser när jag äter. Dessutom är den japansk, och man blir så sugen på sushi och sashimi när man läser den att någon liten sojafläck kanske dyker upp när man minst anar det. J var skeptisk, men nåja…

Boken utspelar sig på ett både mystiskt och mytiskt hotell. Berättaren, en 35-årig manlig frilansskribent, lär där känna en livstrött trettonårig flicka med rika föräldrar och synsk förmåga. Varken det ena eller andra verkar göra hennes liv lättare dock. Hursomhelst, en speciell vänskap uppstår mellan flickan och skribenten.

Jag är inte alltigenom imponerad av Murakami, men jag drömmer om vissa scenarier ur boken, så något måste uppenbarligen ha fastnat.

Lite ”Lost in translation” möter ”Blade Runner”.

Den andra boken är ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery, som jag läser nu i dagarna. Den har jag införskaffat på egen hand, och den är utgiven av Sekwa förlag, vars trevliga förläggare jag träffat på en tjejkväll.

I denna franska roman möts man av en desillusionerad och överintelligent tolvåring i en Parisvåning. Hon blir så småningom vän med en gåtfull äldre japansk nyinflyttad herre. Den handlar om mer än så, förstås. Om fördomar, klassmarkörer och att dölja sina talanger. Hemskt rolig är den också.

Jag njuter.

”Varför är din egen bok så slät och fin, och inte kladdig?” frågar J under vår lunch. Jag har inget svar.   

Jag ser dem lite varstans, stockrosorna. Jag stannar och stirrar. Jag kan inte se mig mätt på stockrosor. De växer ute vid de gamla torpen, men även i närförorterna och stan. De är så vackra. Mina erfarenheter av att sätta stockrosor är däremot sämre. Myrorna gillar tydligen bladen och smaskar i sig dem fortare än kvickt.

Men någon gång ska jag lyckas. Kanske när jag är åttio, och sitter dåsandes utanför ett gammalt torp. Där är fullt med stockrosor i skiftande färger - med oätna blad.

På tal om ålderdom bör man inte missa Zitas nya italienska film ”Augustilunch i Rom”. Den handlar om den medelålders ungkarlen Gianni som bor med sin gamla mamma (italienare och deras mödrar…!) och tvingas ta hand om ännu tre excentriska, men som det visar sig, ytterst levnadsglada äldre damer under två dygn. Det som börjar som en påfrestning blir till ett livgivande möte mellan människor.

Jag har sällan blivit så upplyft av en film, sällan blivit så frestad av mat och vin på vita duken. Själva förtäringen står inte i centrum på det där explicit beräknande sättet som i vissa mat & dryck-filmer, utan den utgör en självklar rekvisita på ett avspänt sätt. Det gillar jag. Gå och se!

http://www.zita.se/