Från David Sylvian kommer de raderna, och jag vill inleda det nya året med de orden.

Att lämna det gamla, välkomna det nya. Att bara släppa, ge upp, kan tyckas skrämmande, men inte längre.

För nu hörs verkligen änglarna (vet inte om de gråter eller jublar...), nu trängs stjärnorna över mig som ett valv och natten är både svart och varm.

Jag hälsar dig - nya, modiga värld! Välkommen, 2012.

I opened up the pathway of the heart
The flowers died embittered from the start

That night I crossed the bridge of sighs and I surrendered

I looked back and glimpsed the outline of a boy
His life of sorrows now collapsing into joy

And tonight the stars are all aligned and I surrender
My mother cries beneath a southern sky and I surrender

Recording angels and the poets of the night
Bring back the trophies of the battles that we fight

Searchlights fill the open skies and I surrender

Outrageous cries of love have called you back
Derailed the trains of thought, demolished wayward tracks

You tell me I've no need to wonder why I just surrender

I stand too close to see the sleight of hand
How she found this child inside the frightened man

Tonight I'm learning how to fly and I surrender

I've travelled all this way for your embrace
Enraptured by the recognition on your face

Hold me now while my old life dies tonight and I surrender
My mother cries beneath the open skies and I surrender

An ancient evening just before the fall
The light in your eyes, the meaning of it all

Birds fly and fill the summer skies and I surrender

She throws the burning books into the sea
"Come find the meaning of the word inside of me"

It's alright the stars are all aligned and I surrender
My mother cries beneath the moonlit skies and I surrender

My body turns to ashes in her hands
The disappearing world of footprints in the sand

Tell me now that this love will never die and I'll surrender
My mother cries beneath the open skies and I surrender

http://www.youtube.com/watch?v=ByWEtj9knW8

”Det viktiga är ju att ingen kan klättra in genom balkongen”...

Nej, det är inte en replik ur ”Veckans brott”. Det är min pappa som är med mig och dottern på lägenhetsvisning. En trea i södra förorten, en station längre bort från där vi bor. Trevligt område, men jag känner ganska omgående att lägenheten inte är något för mig.

Inget badkar... Dålig känsla, fula tapeter, deprimerande skåpluckor i köket

(ja, jag VET att man kan ändra och renovera, men det kostar tid och pengar).

Min pappa tar inte riktigt in det jag säger. ”Ska vi redan gå?”

Min dotter surar, för hon vill ha eget rum senast om en minut ungefär.

Men det blir inte av denna gång. Jag är bestämd.

När vi kommer ut i snöblasket lägger jag fram mina väl avvägda argument för avböjandet

av lägenheten för den medföljande duon. De lyssnar inte.

Dottern säger med gråt i halsen: ”Det kommer att dröja ÅR nu innan jag får ett eget rum!”

Pappan: ”Jaha, balkongen är utåt gatan. Ja, där kan ju definitivt någon klättra in!”

Jag suckar, och står fast vid mitt beslut.

Flytt kommer att ske så småningom till en lya med badkar och rätt känsla - och en säker balkong.

”Å, du är pinsam, mamma!”

Den repliken är inte allt för ovanlig numera från min nioåriga dotter. Jag tar den inte alls på ett bistert sätt, utan som en liten kärleksförklaring varje gång. Ett tecken på att jag snarare har en personlighet – om än pinsam – än ingen alls.

Senaste gången jag var ”pinsam” var på bussen mot Slussen en gastkramande mörk eftermiddag på hemväg från dotterns skola. Vi båda med mörka ringar under ögonen, men vid gott mod. Jag är särskilt upplyft när jag med ljudlig stämma berättar för en grannväninna att det öppnat en deli med bageri på Malmövägen. Inget som vi är bortskämda med direkt.

Tänk att kunna köpa nybakat levainbröd, hämta delikatesser eller luciafika nära hemmet för en gångs skull!

Jag kan inte hålla tillbaka mina känslor under samtalet. I vanliga fall talar jag ogärna i mobilen för publik, men nu råkar det hända.

Och det får jag höra med besked som sagt av den lilla: ”Vet du vad PINSAM du var nu när du sa det där så högt!”

- ”Ja, kära du. Underbart att få fika fint”, svarar mamman.

 http://www.bonnefemmecatering.se/?pid=1