Vem har väl missat den amerikanska serien ”In treatment” sena kvällar på tv där psykologen Paul Weston tar sig an sina mer eller mindre trasiga patienter kväll efter kväll?

Befriande är att i denna serie begår inte psykologen otaliga tjänstefel, vilket är synnerligen vanligt annars i amerikansk spelfilm.

Det är exempelvis inte ovanligt att den renommerade och framgångsrika psykologen eller psykiatern inleder en relation med sin patient utan att reflektera över detta. Ofta förstås i samband med att något brott begås. Se bara "De 12 apornas armé" (Madeleine Stowe och Bruce Willis) eller thrillern “Tyst som natten” från 1983 med Roy Schneider och Meryl Streep. Där misstänks patienten för mord, och psykologen går in i dramat och försöker rädda henne - till både kropp och själ om jag inte minns fel.
Ett annat skruvat exempel är Uma Thurman som inleder en relation med sin psykologs (Meryl Streep återigen... ) son i komedin “Prime” från 2005. Patienten vet inte om det först, men det gör ju behandlaren, och allt uppdagas förstås efterhand. Så helt klart begås ett tjänstefel av terapeuten i detta fall.

Och så har vi förstås Woody Allens alla gränslösa psykoanalytiker som förekommer i hans filmer, eller bara omnämns. En av dem försöker begå självmord och ringer hem till sin patient, var det inte till Diane Keatons rollfigur i “Annie Hall”?  Just tjusigt...

Men jag förstår ju att man inte har prioriterat att framställa yrket på ett helt trovärdigt plan i de omnämnda filmerna, utan helt andra saker. Kul att notera ändå, tycker jag.

 I ”In treatment” finns det däremot en autencitetsambition som efterlevs på ett strålande sätt. Westons samtal med patienter utgör små kammardraman, oerhört intressanta och fängslande från första stund. Manuset är svårt att överträffa. Serien är så bra att jag stundtals glömmer att det är fiktion. Så där som gamla tanter kunde känna inför Dallas när det begav sig: ”Den där JR är väl en riktig knöl!” och vilja flyga på Larry Hagman på gatan.

Vill inte ens söka på skådisarna på IMDB för då skulle illusionen brista.

Ingen verfremdungseffekt här inte!

Paul Weston har tre ganska besvärliga patienter, men mest krånglig är han själv i sittningarna hos sin egen kvinnliga - mycket kompetenta och stillsamma - terapeut på torsdagar. Då sitter jag som fastklistrad. Det är så fascinerande för en lekman att få se hela vägen runt - hisnande att se terapeuten gå i egen terapi!

Förlagan till ”In treatment” är den israeliska ”Be ’tipul” som förut sändes på Axess TV.

Den serien följde jag också ett tag, men fastnade slutgiltigt för den amerikanska versionen.

Sista avsnittet av säsong 3 sänds i kväll. Det blir tomt efter det.

Det åskar i folks hjärtan. Sommaren har varit både het och sval, och jag vet att det är som att svära i kyrkan, men jag kände en stark inre glädje när jag såg tre, fyra gulnande blad på trädet utanför mitt sovrumsfönster. Hösten + jag = sant kan man säga.

Det åskar ute, och det åskade i folks hjärtan den här sommaren. I London slår man allt sönder och samman, och min egen syster och niece var bara hundra meter ifrån en bomb i Oslo

som tillsammans med dödsskjutningen på Utöya blir ett trauma i Norges moderna historia.

Inte för att hösten är någon garanti mot katastrofer och terrordåd precis…

Men det är ju ingen årstid som är det.

”Du har utseendet emot dig”, sa en taxichaufför till mig häromdagen när jag var på väg hem från Centralen efter 8 timmars bussresa från Öland. Det var förstås menat som en raffinerad och skämtsam komplimang, och i det låg inbäddat att det minsann inte alltid är så lätt att se bra ut. Ha ha! Jag tog tacksamt emot berömmet, men lyckades glömma det redan nästa dag när jag befann mig halvnaken i en provhytt. Då var omdömena inte så snälla i hjärnan, kan jag säga. Det hade väl räckt med: ”Ja, jag åldras också. Som alla andra människor och varelser på jorden.” Men nej, det haglade andra uttryck och tillmälen. Det är nackdelen med att ha ett gott ordförråd.

Ren kärlek får jag i alla fall av min träning. Det är det bästa medlet mot allt, tror jag: depression, kroppskomplex, brist på sysselsättning (om man nu skulle lida av det), trötthet, sexbrist, uppehåll i terapin, tröstätande, grubblerier, jobbstress, ilska. Oj, vad bra jag var på att komma på jag-centrerade åkommor! Men så har vi stora egon här i västvärlden - vi fostras till det. Fast jag undrar om inte också solidariteten och empatin får sitt rättmätiga utrymme av den godgörande gympan. Tror det, faktiskt.

Nej, jag vet inte om det åskar i mitt hjärta precis. Ett stilla duggregn kanske.

I kväll tar jag hand om gravid väninna, i månad sju torde hon vara. Hon ska få fotbad med myntablad - och middag förstås. Och så ska jag få stirra beundrande på magen.

Åh, jag längtar efter hösten. Jag tycker om sommaren också, men det gör inget om det är september. Eller oktober. Förlåt mig för det, så mycket.