Att sammanfatta ett decennium är knappast görligt, det blir rumphugget och felbetonat vad man än tar upp. Men så här dagen före nyårsafton vill jag ändå säga några väl valda ord till 00-talet. Som ett obönhörligt och definitivt avsked.

Kära 00-tal…

Du har lärt mig mycket, men också satt mig på hårda prov.

Vissa lärdomar har jag inte kunnat smälta än. Men jag försöker, tro mig.

Somligt framstår klart som dagern, annat höljes fortfarande i dunkel.

Och jag sluter nu mina ögon inför det jag inte kan förstå, och tänker att det nya decenniet får väl visa mig vägen där jag famlar i blindo. Tiden kan vara en vän på så sätt.

Men du ska veta att vissa saker förlåter jag dig aldrig för, 00-tal.

Det handlar förstås om förluster.

Det drabbar oss människor ständigt, utan pardon, men vi har svårt att hantera det.

För vi vill ju inte.

Och det är omöjligt att acceptera och förlika sig med vissa förluster.

Ett barn som sparkar i magen ska alltid få leva, tycker vi människor.

Och eftersom vi ropar tror vi som regel att ropen ska höras,

att våra böner ska hörsammas. Men vi tror fel ibland.

Nej, jag förlåter dig aldrig för det, 00-tal. Men jag accepterar att det hände mig.

Andra saker tackar jag dig ömmast för.

Att nytt liv föddes mot alla odds.

Att min hjärna och mitt hjärta inte dog eller gick i ide när kärleken gjorde det.

Att jag vann en ny frihet. Nåt slags självständighet – autonomitet, som någon sa mig.

Jag kan tycka att den känns dyrköpt ibland, men nu är det ändå så. Jag tackar ändå.

Men nu släpper jag dig 00-tal, och tar farväl.

Jag är trött på dig nu, och vill gå vidare in i 10-talet.

Vi ses aldrig mer, och det är helt okej.

Men jag ska tänka på dig ibland, trots allt.

Som en fin present sänder SVT äntligen BBC:s nya version av Janes Austens roman

”Sense and Sensibility” (Förnuft och känsla). Första delen sänds nämligen på min egen lilla födelsedag, tisdagen den 29 december.

Del två sänds 5 januari, del tre sänds 12 januari. Kanalen är SVT 2 och klockslaget är 20.00 Missa inte denna välgjorda miniserie!

Vi möter de två systrarna Dashwood, som efter att deras far avlidit snabbt degraderas till ett sämre boende och blir beroende av sin äldre halvbrors goda vilja. Detta är förutsättningarna när kärleken kommer in i deras liv. Men de två systrarna är olika, och agerar därefter.

Den här filmatiseringen vinner på sin starka dramatik, snygga klippning och närvarande skådespeleri. Särskilt oförglömlig är Hattie Morahan i sin roll som den mer åtstramade - men godhjärtade - systern Elinor Dashwood. Men alla gör ett förträffligt jobb.

Både exmake och jag saknar i och för sig Alan Rickman med sin mörka blick i rollen som överste Brandon i Ang Lees version av dramat – även om den var en svagare filmatisering. Hans underbara replik ”Give me an occupation, or I will run mad!” som han fäller i sin maktlöshet när Marianne ligger sjuk lyser här med sin

frånvaro, tyvärr.

I BBC-versionen spelas Brandon av en butter David Morrissey, som inte riktigt har samma smidighet och charm som Rickman, även om han håller i rollen.

Och - vi som arbetat med tv-översättningen har förstås gjort vårt yttersta för att ingen ska berövas sin språkliga upplevelse.

God jul!

På order av min alerta väninna C läste jag nyligen en av de mest intelligenta understreckare jag läst i Svenska Dagbladet. Susanne Wigorts Yngvesson är professor i etik vid Teologiska Högskolan och skriver om vår tids rädsla för passionen. Till skillnad från det mesta i vårt samhälle i dag är den inte symmetrisk, men vi försöker ändå förtvivlat att tukta den.

Men den passionerade kärleken tar inte hänsyn till monogami, kärnfamiljsstrukturer och banklån, utan slår blint. Den begär det orimliga och ogillas därför. Kraften i en passion ryms inte i ett Excel-program. Och den landar heller inte bara i sexuell frigjordhet, som var modernismens främsta mål.

Passionen rör sig farligt nära den svarta ångestens och dödsrikets salar, därför räds vi den. Och den anses därför vara icke önskvärd hos en modern, mogen, självförverkligande människa.

Ja, Wigorts Yngvessons understreckare är som sagt suveränt insiktsfull i sin klarhet. Här följer ett handplockat citat:

”De fick inte varandra, som man och hustru, men de fick en livslång kärlek. Kan man då säga att deras passion inte var ’framgångsrik’? Vi tänker ju alltid att kärlek måste leda någonstans – till äktenskap, barn, sammanhållning. Den kärlek som inte landar där är misslyckad. Men om kärleken inte söker någonting annat hos den älskade än den älskade? Om kärleken uthärdar allt, som Paulus skriver, kan den då någonsin vara misslyckad?”

 http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/radslan-for-passionen-var-tids-tragedi_3946935.svd

Såg en man märkt av sjukdom i dag på bussen. Cirka sjuttio år skulle jag tro, mager, gul i ansiktet, och hade isiga glasögon. Han satte sig andfådd ner på sätet med kryckan i hand.

Jag tänker på min mammas man - nuförtiden hade man kallat honom bonuspappa. Han var ungkarl och flykting från Estland. Samlare, rökare, fixare. Det fanns inte en sak i världen som han inte kunde laga. Snäll. En aning inskränkt. Han älskade trädgården och att odla.

Vi bråkade en hel del under min tonår.

Femtonåriga tjejer var väl aliens för honom, och jag var ung och arg.

Annandag jul år 2001 drog han sitt sista andetag hemma, 68 år gammal.

Cancer, förstås. Vi var fem vid hans dödsbädd. Hans två systersöner, hans syster, min mamma och jag.

Han var en kämpe. Och jag saknar honom förfärligt.

För några veckor sen drömde jag om honom. Han satt utanför sin egen stuga med en liten trädgård. Han sa att han odlade en helt fantastisk viol nuförtiden.

”Du måste förstå att den här är helt unik”, sa han. Han var mycket nöjd.

Jag lovade att verkligen hälsa på honom oftare.

En balett i två akter på Operan, och jag blir lycklig.

Dottern och jag ser Nötknäpparen, Pär Isbergs version.

Och Tjajkovskijs musik gör mig alldeles len inombords.

Tänk om livet alltid kunde kännas så  - lent inombords?

Figurer från Elsa Beskows sagovärld är granna att se på,

men råttorna och farbror Blå får mig att rysa.

De första för att de är just råttor och dessutom i människostorlek

och den sistnämnda för att han har mörka glasögon

och ser ut lite som en psykopatisk blottare.

Men okej, jag ska inte växla in på det nu.

Vi ser även pepparkaksfigurer, snögubbar, dansande tomtebloss, smällkarameller och det är sannerligen inte någon dötid alls.

Det bästa och mest njutbara är när blomstren dansar in i ”Blommornas vals”. 

Det är då den där omtalade lyckan infinner sig. Jag känner mig lycklig.

Min dotter har inte heller tråkigt, får jag väl tillägga

- fastän extasen är mildare i hennes fall.

Väl hemma har vi pyntat vår traditionella kristna/hedniska julkrubba.

Det vill säga att stallet i Betlehem har lite snö och tomtar på taken.

Blandat är bäst.

Vill så här i juletider också flagga för Primulinas produkter som är mina favoriter, både vad det gäller doft, genuinitet och effekt.

Man kan åka till Kärrtorp och handla av Anna Irestig personligen - det har jag gjort i snöyran. Länk följer här:

http://www.primulina.se/

En riktig adventshelg blev det. Julstädning (förebyggande), lite pyntning och en massa bullätande. Dottern hjälpte till emellan varven. Jag ville ha undanplockat, hon passade på att bygga ett hem - en etagevåning - till sina petshops-djur i vardagsrummet. Får ej tas bort, dessvärre. Och det är klart att man inte vill rasera ett hem för några stackars plastdjur för att göra en egotrippad jul-homestyling a la vuxenliv.

Grannarna hade trevligt öppet hus i lokalen över gården med hemsydda barnkläder och konst. Där bjöds bland annat på Vine chaud, vilket dracks i rikliga mängder av undertecknad. Adventsfirande är ju krävande.

Nedan två recept som är stulna, men goda, så här i väntans tider (väntan på tomten vill säga!)

Vine chaud

Apelsinsaft

Stjärnanis

Ett enkelt rödvin

 Varm cider

En flaska La Cidraie Cidre Blond

Kanelstänger - 1 per person

Calvados - 3 cl per person

Mimi & Lenas kläder : http://shop.textalk.se/se/shop.php?id=8826

Jag har nu erfarit att man ska tänka sig för innan man börjar läsa Bröderna Lejonhjärta som kvällslektyr för sin sjuåring. Nej, nej, ingen fara för dottern, men för mig! Första kapitlet gick bra, när jag hade bukandats lite grann.

Andra kapitlet var en mardröm.

Mamma gråter. Ja, det händer faktiskt.

Det är inte hela världen, men lite förargligt att få klumpar i halsen och ett forsande blött ansikte just när man ska ha en lugn insomningsstund och inge sitt barn förtroende. Jag har aldrig haft brist på inlevelseförmåga, och det får jag lida för nu. Även om det kan vara en god egenskap förstås.

Något av allt detta måste också Astrid Lindgren haft med sig när hon skrev sina till viss del dystopiska sagor med rötter i Sveriges fattighistoria, gamla sagor och sägner: Tidsandan kommer nära, barnen har ordet och man minns dem så väl.

De är inga superhjältar, åtminstone inte från början, utan får lära sig den hårda vägen. Och de bär många på en stor genomgripande längtan.

Och medan detta kapitel läses för min dotter stirrar månen på oss arma människor, så där ljuvligt full, som en rund tallrik - en tunn kokoskaka. Något man vill äta upp eller gärna ha. Men vad vet den om nattsagor och gråt? Vad vet den om hjärtats kammare?

Nja, månen vet andra saker. Något om evig längtan. Om att stirra sig blind.

Om vad som finns bakom tusen slöjor, och undran därom. Den vet också att människan brister ibland. Och att vi måste brista för att kunna leva.