Är man sugen på att se Rutger Hauers och Darryl Hannahs akrobatiska replikanter i Ridley Scotts dystopi-klassiker Blade Runner från 1982 så ska man bege sig till bio Victor på Filmhuset i Stockholm de närmaste dagarna. Filmen håller än och kan med fördel ses om flera gånger.

Jag inhandlade en Blade Runner dvd-box för några år sedan med fem (tror jag) olika versioner av filmen. Stor glädje är väl en underdrift om jag ska beskriva hur jag njöt av den.

Lite senare fick jag boxen tillbaka mer eller mindre mosig efter att min exman lånat den i typ

15 månader - och alla hans vänner också. Men, men. Bara bra om den kom till nytta. 

I boxen låg också några underbara små konstkort, skisser av företeelser ur filmen, som jag nu har inramade i plexiram. Fint.

Ett annat biotips är Tom Tykwers fräna film Tre som jag såg på bio Rio i helgen. Berlin-miljöerna gav mersmak - och sexet också om jag får säga så (och det får jag, för det är min blogg). Okonventionellt triangeldrama med värme. Stilrent, snyggt klippt. Slutbilden glömmer man inte.

http://sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/?date=2011-04-29&title=Blade+Runner,+Ridley+Scott

http://www.biorio.se/

Läser just nu "One day" av David Nicholls. En sån där bok man måste läsa om man är född 1964-68 sådär. Och den är så bra, och vemodig, och vansinnigt rolig. Många tidsmarkörer, men inte på ett Andres Lokko-sätt, i den meningen att man inte känner sig konstant exkluderad från allt som nämns  - eller för dum - för att man inte har snappat upp eller upplevt alla undergroundband och klubbar och uttryck och... Ja, ni förstår.

Nej, den här boken är unik och vänlig på det sättet, utan att vara insmickrande och folklig. Dessutom handlar det om kärlek med förhinder. Ett urgammalt tema, som florerade redan i 1700- och 1800-talsromanen. Håller än i dag.

Inte konstigt då att jag förfasas när jag får höra att Anne Hathaway (!) ska spela den kvinnliga huvudrollen i filmen som kommer. Det är så fel, så fel att jag nästan blir stum. Varför inte ta en brittisk skådespelerska? Nej, då. Då ska man ta en amerikansk filmstjärna... Inget fel på Anne H, hon är en bra, snygg filmskådis med stjärnstatus. Men hon passar inte här!! 

Emma Morely, som karaktären heter i boken, är en lite fyllig, radikal Yorkshire-tjej med stundtals hennafärgat hår - hon är ostylad på alla sätt. Hon ser inte ens ut som en alldaglig Anne Hathawy med skitigt hår.

Gud, så fegt! Men castingvärlden är ju feg.

Var för övrigt på en liten fransk bistrro i Vasastan i helgen. Bistro Panam. Drack pastis. Gott. Trevlig musik - fransk, förstås.

http://www.alltomstockholm.se/restaurangbar/article18678.aos

Jag är trött. Känner mig som naturen utanför fönstret, kan man säga: spröd och oväckt.

Känner mig som alltid halv när min dotter inte är hos mig. Det är kärlekens natur. Tillsammans blir man helhet. Är det så?

Funderade på min vanskliga yrkesbana häromkvällen, och hur jag valde när jag valde det jag studerade på nittiotalet.

Jag gick på lusten, suget efter att få röra mig i litteraturens värld och dess historia.

Inte tänkte jag på framtida låglöner och försörjningsansvar då...

Jag tänkte bara att ingenting ska få hindra mig att få läsa det här. Ingenting.

Hade inga gratispoäng i självkänsla, men något växte inom mig.

En förvissning om att den här världen aldrig ska få vara främmande för mig. Den ska vara mig nära.

Sedan går åren, och vardag, jobb, småbarnsår, matpengar kommer in i sammanhanget. Pengar...

Är det en 42-årskris? Mitt i livet. Man är inte nyfödd, men inte heller död.

Nej, nu behövs klorofyll.

Jag längtar efter att de där björkarna i Björkhagen ska slå ut någongång, att Nackareservatets is ska smälta och att Hammarbyhöjdens alla bohemiskt korrekta barnvagsnpappor ska ha ett lurigt leende på läpparna och hälsa våren välkommen  - eftersom de vet och känner att vinterns snuvor, hostor, kräksjukor och mörka morgnar är ett minne blott i deras sinnen. Ett minne blott.

Jag vill ha en syster, säger min dotter en kväll i badet. Jag VILL det.

Jaha, säger jag. Syskon väljer man inte själv hur många man får eller vilka de blir...

Denna förnumstiga replik hjälper ej, ger mig bara lite frist.

Men efter badet sjunger vi lite Jojje Wadenius tillsammans "Mitt lilla barn" som plåster på såren. Och DET hjälper.

Mitt lilla barn

En så mysig helg, trots gråväder. Fest hos grannar  med utsökt italiensk mat och hembakta desserter samt red red wine i mängder. En fest där alla barnen inklusive mitt eget avslutar med en gigantisk brottningsmatch i dubbelsängen. Alla sov nog gott efter det.

Ser ännu en gång slutet av Tom Fords vackra film "A single man" och inser att jag måste ha filmmusiken. Stråkar. Viss musik måste man bara ha, trots Spotify.

http://www.amazon.com/Single-Man-Original-Picture-Soundtrack/dp/B0030ATZHG

Abel Korzeniowski

Nej, det är inget skämt, utan en önskan så här i början av april. Häx- och blåsmånaden...

Jag vill bara ha vindstilla, både i klimat och själ. Hjärnan vill tänka mojnande tankar. Blodet vill inte leva om, utan stilla sig, ha det vilsamt.

Och skulle man tröttna på det kan man alltid skaffa sig högre blodtryck av att besöka lakritsfestivalen 10-11 april. Se länk

http://lakritsfestivalen.se/

I helgen ska jag växa ihop med gitarren som vanligt, en stund.

Och så ska jag fundera på Juli Zehs intressanta iakttagelse att den tyska staten - liksom flera andra europeiska regimer - alltmer kopplar ihop sjukdom med skuld för att legitimera försämringar för sjukskrivna.

I blåsten ska jag göra detta.

Brittas april