Jag är uppväxt i en tefamilj. Vi drack te - sällan kaffe. Bara som applikation efter släktmiddagar, bjudningar och hos farfar förstås (som var smålänning). Men hemma i vardagen drack vi te på kvällen och på morgonen. Min pappa drack svart, engelskt  pås-te på morgonen, samt bredde ut hela DN (som var i stort format då) över hela bordet. Ingen annan fick plats vid frukostbordet. Sedan hade han en speciell springrutt förbi alla grannar på gatan till bussen, vilket han sedermera blev känd för. Sättet att springa på, alltså.

Jag är dessutom en av alla dem som faktiskt har haft fyra föräldrar. I min tonår skildes mamma och pappa, och ganska snart kom nya respektive in i deras liv. Och mina styvföräldrar hade - hör och häpna - det gemensamma draget att de både rökte och drack kaffe. Min mamma som var rökfri tedrickare träffade således en man som var estländare, drack kolsvart kaffe, lade patiens och rökte camel utan filter. Min pappa, rökfri tedrickare han också, blev sambo med en kvinna som alltid ville börja dagen med kaffe, minns jag. Hon rökte stundtals urtjusiga cigarretter i exklusiva förpackningar, och ibland gärna i bilen, vilket kanske inte hörde till min favorit.

I dag är min tedrickande mamma, hennes man och min pappas tjusiga sambo borta. Alla tre är de döda. Men jag vet att jag är präglad av dem. Deras egenheter och drag är liksom inskrivna i min släkthistoria. Och jag kan sakna de där sena kvällarna med min mamma och hennes man. Ändlöst patiensläggande, kaffedrickande, prat och klockan tickandes i matrummet. Jag kan också sakna min pappas kritiska sambos sällsynta men uppskattande komplimanger för något jag gjort. Det kom inte ofta, men likväl.

Och kaffe blev senare latte, macchiato och espresso för min egen del.

Men jag avnjuter även en kopp te då och då. För det är något bekant och förtroendeingivande över tedrickandet, som sagt. 

 http://www.kusmitea.com/html_uk/home.php