Morgonens höjdpunkt var promenaden över Västerbron. Eller egentligen var den verkliga höjdpunkten upptäckten jag gjorde när jag promenerade över den höga bron: Höjdskräcken är borta. No vertigo no more. Fantastiskt!

Hur har den fobin försvunnit?  Vet ej. Jag vet inte ens om det var en faktisk fobi hos mig, men efter att ha vandrat över denna bro otaliga gånger från Kungsholmen till väninnan på Söder under slutet av 80-talet och hela 90-talet hände något i mogen ålder. Jag fick stanna mitt på bron och hyperventilera. Av skräck. Att liksom välta över räcket. Sen blev det inte så många promenader.

Annat var det förr om åren. Nyårsafton 1989 firade jag tolvslaget, nyförälskad och rusig på denna bro med goda vänner - och Gula änkan ska tilläggas. Inte ett spår av rädsla där inte. Allt var magiskt.

Någon timme innan JAS-planet störtade sommaren 1993 befann jag mig på samma bro, bekymmersfritt lunkande till väninnan A som då bodde på Högalidsgatan. Inte ett moln på min himmel...

Och nu alltså en nyvunnen frihet att kunna njuta av utsikten utan rädsla.

Det kanske också är värt att firas med champagne?