Inget är mer lockande för mig just nu än min säng, sova, sova, sömn. Och sover gör jag, men inte hjälper det länge.

Om det inte blir ändring på detta tillstånd börjar jag snart misstänka att jag lider av kroniskt trötthetssyndrom. Och arg och grinig som en björnhona blir jag om jag väcks, ska ni veta. Vill ej bli störd.

Rekordet är nu fem desperata latte eller nåt liknande på förmiddagen, men inget ändrar mitt trötta sinne, mitt tunnelseende, där ljuset i tunneln består av nattlinne, påslakan, filt, pläd, släckt lampa, tyst.

Ja, jag tränar (måttligt i och för sig). Ja, jag är ute på dagen (men ingen skogsmulle, precis). Men den här tröttheten är liksom mentalt genetisk. Den är en del av min personlighet, känns det som.

Ett trevande försök till att vakna upp ur min björnkoma blir nu ett frukostbesök på Iglo ljuskafé vid Hornstull. Kanske även D-vitaminkapslar. Annars kanske jag vaknar upp nån gång framåt vårkanten. Yrvaken, men förhoppningsvis utvilad.

Så, beware: hon är inte farlig, bara man är varlig.

http://www.iglo.se

Befinner mig för närvarande inne i en lågkulturell period, och med detta menar jag att frekvensen av kulturevenemang är låg - inte att det jag gör skulle vara lågt i sig (självklart inte!)

Men här kommer bot och bättring, eller åtminstone hopp om sådant.

Dessa två festivaler kanske kan lysa upp i ens etnocentriska mörker, om inte annat.

Om man som sagt önskar bredda sitt filmtittande kan man kika på vad festivalen CinemAfrica har att erbjuda. I Cinematekets regi äger denna afrikanska filmfestival rum på Zita, Sture, Bio Rio och Klarabiografen 24-28 februari.

Med all säkerhet värt ett besök.

http://www.cinemafrica.se/

Ett annat förslag till breddning är förstås Tempo dokumentärfestival som äger rum den 10-14 mars på biograf Victoria, Rio, Södra Teatern, Moderna museet

och Centrum för fotografi i Stockholm.

http://www.tempofestival.nu/

I BBC:s version av Förnuft och känsla som jag skrev om för några veckor sedan är det ingen annan än David Morrissey som spelar Colonel Brandon.

Usch, så slarvigt av mig! Ber om ursäkt för detta.

Dan Stevens, som nämndes, spelar den godmodige men svårmodige - och min personliga favorit - Edward Ferrars.

Jag hoppas att alla Jane Austen-fantaster har fortsatt förtroende för min blogg, och inte har övergivit den på grund av detta fatala misstag.

En artist som gärna får göra mig sällskap in i 2010-talet är den belgiska sångerskan Natacha Atlas - som har egyptiska rötter. Uppväxt i Belgien i en marockansk förort har hon lyckats snappa upp många språk, däribland arabiskan, förstås - som ingen kan sjunga på så vackert som hon.

Min favorit har hon varit sedan mitten av 1990-talet, då jag sprang på Orientfestivalen titt som tätt. Där såg och lyssnade jag till henne på en konsert sommaren 1997, och hennes röst var gudomlig. Jag har aldrig sett så många vackra män dansa samtidigt, kan jag också tillägga.

Njutit av hennes sång har jag gjort länge, och tänker fortsätta med det.

Hör här den vemodiga ”Gafsa”.

http://www.youtube.com/watch?v=FlCP6I45z6s

Det råder Mary Poppins-yra i mina kretsar. Och det var jag som startade den.

Det började med att jag såg till att dottern fick den underbara gamla musikalfilmen från 1964 i julklapp.

Lång var den (2,13) men klämde hela på julaftonskvällen gjorde hon. Sen fick man höra diverse handplockad musik som ”Chim chim cheree” eller ”En stor nypa socker hjälper medicinen ner” från henne titt som tätt...

Filmen om Mary Poppins, den magiska barnvakten som flyger - och talar - med sitt paraply, utspelar sig i 1910-talets London. Hon tar sig an två små barn som rymmer från sin förra nanny till deras strama och stränga faders förtvivlan. En liten suffragettfru har han vid sin sida, barnens mor, men det kvinnopolitiska blir det kanske inte så mycket av i den här filmen, tyvärr.

Men roligt har de, Mary Poppins, barnen och all-artisten Bert, i vars gatukonst man kan kliva in och komma till en annan värld. Jag hade boken som liten, och var alltid lika fascinerad av den passagen. Här blandas animation med spelfilm, och det ser faktiskt välgjort och fint ut.

 När de kommer till ett nöjesfält och rider ut med karusellhästarna på fälten blir jag tårögd. Nyfrälsta blir också väninnan och hennes dotter.

Och vi vandrar snart alla runt i vår Mary Poppins-värld där skorstenarna är sotiga, männen bär hatt och jobbar på bank, hushållerskorna är yppiga och barska och barnen vet allt om hur lekrummet städar sig självt, talande paraplyn, hatthängare i väskan, medicin som smakar glass samt annat smått och gott..

Och vad underbar hon är, den där strikta Mary Poppins med sitt orubbliga goda självförtroende. Och så gott hon gör: Mjukar upp stela familjestrukturer utan att själv binda barnen till sig. Hon flyger bara vidare och hjälper nästa familj. För som hon säger: ”En praktiskt taget perfekt människa låter inte känslorna ta över.” En tår glänser till. Men inte för länge.

http://www.youtube.com/watch?v=4b-Z0SSyUcw

http://www.youtube.com/watch?v=BGCmVDl46rY

Sannolikt är månaden januari uppkallad efter guden Janus, som enligt romersk myt är inledningens skyddspatron. Också rent språkligt tolkas namnet som ”genomgåendet, passerandet”.

Och visst är januari en månad vi bara ska passera efter alla helger, familjesammankomster och firande av nyår.

Men Janus hade två ansikten, en början och ett slut kanhända,

så nu väljer jag att betrakta denna månad på två sätt.

Minusgraderkalla januari ska inte genomlevas i nöd. Jag ska icke leva på kredit efter alla julklappsinköp, men inte heller svälta mig omullig efter helgernas excesser.

Jag ska inte heller uppgivet sucka åt världens tillstånd - som inte har förbättrats ett dugg för att det blivit ett nytt år och decennium (vad trodde vi…) – och bittert tillstå att alla lägen är hopplösa och ingen kamp kan vinnas därute. Människan är och förblir korrupt, fanatisk, maktlysten, egocentrisk, banal, rutten…

Nej. Det får inte sluta där heller.

Man måste fortsätta - och orka - tänka, tugga, reflektera, resonera. För allt börjar med det.

Se, detta blev mitt januarital. Förvisso pretto, men det står jag för. Det också.