I går såg jag ”Blindness” av Fernando Meirelles (”The Constant Gardener”, ”Guds stad”). Filmen bygger på en roman av José Saramago. Det är en otäck, bisarr dystopi. Världen drabbas av en epidemi. Människor blir akut blinda, de ser bara vitt ljus – alla utom en kvinna. Magstarka scener, och en del är nästan på gränsen till vad jag orkar med. Betraktar mig ändå som relativt tålig i det avseendet – eller ska jag säga ”avtrubbad”?

Mitt i allt det fruktansvärda är det en av de vackraste filmer jag upplevt. Jag skriver ”upplevt”, eftersom allt inte bara handlar om syn. Det handlar om hörsel, känsel och förnimmelser av lukt.

En blind man och en blind kvinna älskar. De famlar. Ljuset är vitt. Man skönjer dem, man hör dem. Situationen är allt annat än optimal. De är hungriga, de svälter, lider och de kan inte se. Inför den scenen i det vita ljuset är man värnlös. Så skickligt uppbyggt.

”Blindness” är en färd mellan helvete och paradis. Till syvende och sist handlar det om att  blindheten öppnar upp vägar, den för människor närmare varann än vad som annars hade varit möjligt. Men på så sätt blir det också mer en saga än science fiction.

Jag lämnar biografen mycket nöjd, med många tankar.

Går hem längs Skeppsbron i lätt snöfall. Det är alldeles vitt ute.

http://www.blindness-themovie.com/