”Det där var väl roligt!” brister min syster ut efteråt.

Roligt med modifikation, ja.

”Har inte skrikit så mycket sedan förlossningen av min dotter, men visst”, svarar jag vimmelkantigt.

Scenen är Furuviksparken, tivolit närmare bestämt, och jag har precis åkt en tur berg- och dalbana med mitt barn, vilket jag brukar vägra. Men nu i bästa 42-årskris-anda beslutade jag mig för att göra det, eftersom jag precis har börjat känna mig lite tråkig. I naiv förhoppning trodde jag att detta skulle ändra på det. Lite rusig ett tag blev jag, och stolt, men det lade sig snabbt.

Vi har begett oss ut på den årliga djurpark/tivoli-utflykten med min pappa, och i år är det Furuviks tur. Min dotter är förstås med, och denna gång även min syster.

”Här var jag 1956 och eventuellt något år efter det också”, predikar fadern utanför stället.

Han är nöjd på det hela taget, men orolig för regnet som mycket riktigt kommer efter några timmar i parken. ”Ser hotfullt ut”, säger han bistert och ser upp mot skyn.

Jag tycker att alla barnvagnsfamiljer verkar ha gått senaste kursen i mindfulness, för de klarar ovädret så mycket bättre än till exempel jag själv som försöker stressa runt lite lagom, men längtar efter kaffe och köerna är kilometerlånga. Blir arg, och kastar bollar på burkar för att avreagera mig (i ett lotteristånd alltså).

En två timmar lång bilresa är det och på hemvägen kommer mattheten. Vi gissar namnleken i bilen. Min pappa tränger sig ogenerat i gissningskön, så inget oväntat sker alls. Sedan blir det Strauss med volymen på hörselskadenivå, och här dansas wienervals igen som på mitt bröllop för tusen år sedan och jag är trött, trött…tills min diplomatiska syster säger till min pappa att det är väldigt pampigt det här med wienermusik, och då stängs den av.

Hemma doppar jag ner mig själv i underbart bad med mandelolja och vaniljextrakt och lite mandarin medan dottern får titta på ”The Simpsons”. Sedan kommer dottern in i badrummet och sänker ner sig själv i samma bad, ganska mysigt, tända ljus har vi. Hon ska lukta på alla dofterna i flaskorna och jämföra. Jag går upp, hon löddrar ihop små pölar av mina schampon och duschtvålar till en enda lukt, och det går väl bra, tills: ”Nej, inte min Dermalogica rengöring, den är DYR!” Matt igen.

Vid nattningen har dottern läskiga tankar: ”Jag tänker på att allt på hela jorden, alla människor och saker är ballonger som svävar ovanför marken. Det är otäckt.” 

Jag grundar och jordar det hela så gott jag kan. Här ska inget sväva, inte. Bara ballonger. Leder in tankarna på de gulliga fåren och killingarna vi klappade, så att när jag själv blundar ser jag inget annat än ulliga djur. Men nu vill mamma ha EGEN TID. ”Du fick ju det i badet”, säger min dotter.

Ja, ja…

Så småningom när sömnen knackar på hos den unga blir det egen tid.

Lagom till ”In Treatment” 22.35

Psykoanalytisk egen tid.

 http://svt.se/2.109949/in_treatment

Inte vet jag vad som räddade mig den där märkliga januarimånaden för några år sedan då min mamma dog. Och vad underligt att det känns som om jag blev räddad.

Allt var både väntat och oväntat.

Ingen ålder egentligen, 70 år. Sjuk hade hon varit ett tag, men inte dödligt sjuk.

Men döden kom. Hennes kropp orkade inte med operationen, och ibland bestämmer kroppen enväldigt.

Min äldsta syster tog det hårdast. Otröstlig behövde hon all tröst i dödsögonblicket,

den där mörka kvällen i januari. När min andra syster kom fram var mamma redan död.

Jag vet inte vad hon tänkte. Men hon var accepterande, lugn, som den nyktra människa hon är.

Mamma dog. Jag stod rak.

Jo visst, jag seglade in i någon sorts sorg, men jag seglade också på andra moln då.

Försvann in i en ny historia. Jag tror att den delvis räddade mig, den kapslade in mig,

och skyddade mig från den värsta smärtan.

Jag var liksom inte riktigt där. Min hjärna spann runt andra ämnen.

Som nyseparerad, kraschad, men fri befann jag mig stundtals i en ny famn i en främmande lägenhet i en stad norr om min stad. Med nya känslor. Starka, omvälvande. Ofrånkomliga.

Jag ville. Så mycket. En så stark önskan hade jag inte ägt på åratal.

När jag sörjer mamma tänker jag på min tidiga mamma.

När jag var barn - hur nära vi var och hur mjuka hennes kinder var.

Och hur ofattbart paniskt rädd jag var att hon skulle försvinna.

Och hur hon delvis gjorde det när jag blev tonåring. Känslomässigt.

Dem vi älskar försvinner ju.

Jag var vid graven i förra veckan. Ett kort besök. Planterade. Hälsade. For.

Mamma ringde sedan på natten. Ja, i drömmen alltså. Hon pratade om mitt jobb, att det visst var betydelsefullt - och att det var bra det jag gjorde. Mina tvivel till trots.

Hon var närvarande en stund där i drömmen, gav försiktiga små uppåtpuffar.

Jag kanske åker till graven fler gånger.

Samma år som min mamma dog upphörde också besöken i staden norr om min stad lika hastigt som de börjat. Smärtan slog till för fullt. Visade ingen pardon alls.

Ibland flyger jag sakta över dess hustak på natten, hälsar på kajorna. 

Mamma finns lite där också. Hon ler, men hon dog där. Liksom jag. 

Så jag behöver inte landa.

Jag flyger hem.

Here It Is