Jag tänker på min farfar ibland. Han var en mild smålänning med blå ögon, liksom jag. Min farmor var mörk, brunögd och enligt sägen lite mer hårdkokt, som min pappa.

Från arbetet på tändsticksfabriken i den socialdemokratiska lilla orten i norra Småland arbetade sig min farfar så småningom upp till en position inom KF som direktör. Han flyttade till Stockholm, där min pappa växte upp. En klassresa således, eller snarare välfärdsresa.

Min farfar gav mig presenter och godis. Han var omtänksam, generös och musikalisk. Envis också. Han spelade fiol och trumpet. Han gillade att hålla mig i handen och kallade mig ”Fia”.

Han läste textremsorna högt när vi såg på Familjen Macahan på tv.

Jag längtar efter honom så fruktansvärt mycket, trots att det nu är 24 år sedan han gick bort. Då var han en tunn liten dement man som inte kände igen sin sondotter - som dessutom hade blivit tonåring och ung kvinna. Men jag minns honom så tydligt hur han var dessförinnan, och hur han omhuldade mig.

Vad är längtan egentligen? Gagnar den oss människor? Ja, jag tror det. Jag tror att den kan sätta igång skeenden som annars inte skulle ha blivit. Och alla vill väl känna sig som ett omhuldat barn ibland, trots att man kanske är förälder med ansvar, projektledare eller självgående frilansare.

Jag finner tröst i min längtan. Och någonstans därute blinkar kanske en småländsk mild man åt sin nu 40-åriga sondotter som lever sitt liv här nere på jorden. Kanske är det så - det är i alla fall en förtröstansfull tanke.

Min sexåriga dotter ställer mig på hårda prov kunskapsmässigt nuförtiden. Frågorna är tvärvetenskapliga. De tenderar typ geologi, teologi och semiotik. De lyder som följer: Hur gjordes berg? Är mitt huvud hårdare än den här pinnen/stenen/grejen? Hur gör man en fjäril? Får man välja om man ska tro på Gud (varvid jag förstås svarade JA!)? Och så slutligen den helt fantastiska: Är nudlar ett tecken?

Men jag ska inte kokettera med det här. Många sexåringar är fantastiska, och vi har alla varit där om vi drar oss till minnes. Hungriga frågor till kanske inte alltid så hungriga vuxna. Jag brukade fråga ut min pappa om allt möjligt under bilfärder. Jag fick nog ganska hyfsade svar, men kanske lite väl långa utläggningar om sådant jag egentligen inte var intresserad av.

Jag sitter inte i en skyddad bilinteriör med dottern, utan hennes frågor ställs högt och ljudligt inför alla på Nackabussarna eller gröna linjen. Så det gäller att svara ”på riktigt”. Huva, vad svårt ibland! Jag är ingen naturvetare, precis. Men jag gör så gott jag kan. Den pedagogiska tonen försöker jag hålla på en hög nivå i alla fall.

Och det är faktiskt lite kul att det råkade bli så att jag har en dotter, som råkar vilja fråga sin mamma en massa saker som hon vill veta en helt vanlig dag på väg hem från skolan.

Nu mat i vårkvällen. Råstekt potatis som jag fräser med sötpotatis, morot och schalottenlök i smör. Kryddar med salt, peppar och basilika. Till det grekisk saganakiost och färsk gurka. Några stänk olivolja. Frågor på det?

Jag ska göra en tågresa till helgen, till en östlig kuststad söderut.

Jag älskar att åka tåg. Jag älskar att fantisera på tåg, att sitta och fnissa på tåg, att gråta också.

Jag älskar att tänka när jag åker tåg, att skicka iväg impulsstyrda sms till mina goda vänner.

Jag ska läsa Claire Castillons vassa noveller medan jag sippar på en latte och ler i smyg. På tåget.

Jag ska titta på folk - dem som jag vill titta på. Jag ska sluta mina ögon och tänka på dem jag vill tänka på.

Jag ska lyssna på Anna Maria Espinosa i lurarna, och låta hennes starka röst vara en ledstjärna i vårsolen genom kupéns fönster.

Jag ska lyssna på Lalehs underbara underbara låt "Mysteries" och känna allt som ryms i den musiken. Allt ska jag känna.

Jag ska lyssna på Morrisseys sippa sarkastiska "All you need is me"  och glädjas åt livets absurditet.

Jag ska åka tåg i helgen. Och om längtan efter annat sätter in ska jag påminna mig om stundens värdefulla unikum.

http://www.sekwa.se/

http://www.youtube.com/watch?v=HosoPhd2kJo

http://www.youtube.com/watch?v=PGppJ-Cqw08

http://www.youtube.com/watch?v=OJdkg6uoLGE

You hiss and groan and you constantly moan
But you don't ever go away
That's because
All you need is me

You roll your eyes up to the skies
Mock horrified
But you're still here
All you need is me

There's so much destruction
All over the world
And all you can do is
Complain about me

You bang your head against the wall
And say you're sick of it all
Yet you remain
'Cause all you need is me

And then you offer your one and only joke
And you ask me what will I be
When I grow up to be a man
Uhm, nothing!

There's a soft voice singing in your head
Who could this be?
I do believe it's me

There's a naked man standing, laughing in your dreams
You know who it is
But you don't like what it means

There's so much destruction
All over the world
And all you can do is
Complain about me

I was a small, fat child in a council house
There was only one thing I ever dreamed about
And Fate has just
Handed it to me - whoopee

You don't like me, but you love me
Either way you're wrong
You're gonna miss me when I'm gone

Långfredagens påskmiddag hos min pappa avlöpte som väntat. Det som var nytt var att jag inkallades en timme i förväg för att ”hjälpa till” med maten som det sades. Gästerna som väntades var som vanligt min syster och svåger, deras döttrar med respektive - varvid en av dessa unga män var ny i sammanhanget. En debut således, och då kanske min far tänkte att det var bäst med assistans. Men då känner man inte honom...

När jag anlände till min fars hus var bordet redan dukat. Ölglas, snapsglas, dessertvinsglas, dessertskedar och bestick för två tallrikar. Skulle bli påskbuffé. Så gott som det mesta var uppskuret och inlagt på fat i kylen. Hjälpen bestod inte i att plocka fram mat, utan att sätta på plattan med köttbullar och prinskorv och sedan ”vakta plattan” i en timme som det sades. Jaha. Allt detta medan radion stod på - allsvenskan i full gång på hög volym.

Gästerna anlände, och min äldsta systerdotters fästman gjorde ett mycket gott intryck, vilket inte var överraskande alls. Pappa talade fotboll med honom, ty fästmannen hade ju spelat såväl i Väsby som i Syrianska.

Det tittades lite i gamla fotoalbum och skrattades en del. Pappa dukade av, dukade på. Det skålades med snaps och berättades släktanekdoter… Hm.

Till min stora glädje fick jag ett påskägg av min storasyster med lite av varje i. Det var jag mycket glad för, eftersom jag fortfarande är ett barn längst där inne. Eller på ytan också, ibland.

Varm av snaps och madeira gjorde jag en liten mini-intervju med mina släktingar. Jag frågade var och en vilken deras favoritfilm var - de fick bara säga en. Min pappa var snabbast: ”Den längsta dagen” (1962). Titeln lämplig för långfredagen tänkte jag, men sa det inte. Historiskt om Dagen D.

Min syster var också inne på tema andra världskriget och svarade ”The Pianist” av Roman Polanski.

Svåger - som är egensinnig - skulle bryta av lite grann, vilket är fullkomligt tillåtet, så han sa: ”Dirty Dancing”. Inte nog med det. Han ville också att jag skulle ställa frågan ”Varför just den?”, varvid han skulle svara ”Jag vet inte”. Då sa jag: ”Nobody puts Baby in a corner!” Och så var saken utagerad.

Min yngsta systerdotters pojkvän var inne på det romantiska och svarade ”Titanic”. Men yngsta niecen förklarade att det han egentligen tyckte bäst om var en scen från maskinrummet och en fascination för fartyget i sig. Nåja. Kate Winslet var söt också. Yngsta niecen själv var mer inne på det blodiga och makabra – ”Sweeney Todd”. Eller så var det nåt med Johnny Depp. Just det.

De unga nyförlovade så till sist. Hon: ”Ghost”, för den fina låten och för att hon gråter till den fina låten. Han: Först ”Blood in, Blood out” om gängkulturer i LA. Men, nej, han ändrade sig. ”Serpico” - en polisrulle från 70-talet med Al Pacino. ”En av hans bästa.”

Så var frågestunden över. Och själv hade jag ingen aning om vilken min egen favoritfilm var. Det finns ju så många. Men jag nämnde ändå ”Persuasion” från 1995 och Miyazakis ”Det levande slottet”.

Svårt, det där… Men ingen lyssnade.

”Någon som vill ha förfriskningar?”, sa min pappa med hög röst.

http://www.imdb.com/title/tt0056197/

http://www.thepianistmovie.com/

http://www.dirtydancing.com/site.php

http://www.titanicnorden.com/filmen/

http://www.sweeneytoddmovie.com/

http://www.imdb.com/title/tt0099653/

http://www.imdb.com/title/tt0106469/

http://www.imdb.com/title/tt0070666/

http://www.sonypictures.com/classics/persuasion/persuasion.html

http://www.imdb.com/title/tt0347149/  

”Some moments that I’ve had – some moments of pleusure” sjunger Kate Bush i låten med samma namn på plattan The Red Shoes från 1993. En djärv mening – att summera sitt liv så, och inte ens när man är gammal och grå. Men det är en hoppfull text. Den handlar delvis om vänskap och de personer man omger sig med. Och det är bara Kate Bush som kan göra det så bra.

Kate Bush är ett livselixir för mig. Hennes röst – gäckande, luftig, ljus, ibland skrikig och ful (ta bara sanslösa ”Houdini” från plattan The Dreaming 1982) - väcker mig till liv. Som en gycklare rör hon sig mellan livets olika ämnen och stämningar. Hennes textar pendlar mellan det humoristiska (och till och med det banala) och det stora, den sublima insikten. Mellan studerandet av tvättmaskinens rörelser till historiska och litterära landskap.

Men hon rör sig förstås också med personliga teman. Relationen till föräldrar är ett återkommande. Och hennes kärleksteman är många. Inte minst med komplikationer inbäddat. ”And So is Love” (också från The Red Shoes) betraktar jag faktiskt som en av de mest oslagbara skilsmässolåtarna någonsin.

Och man får bara inte missa hennes härliga tolkning av Höga visan i "Song of Solomon". Om kvinnan och lusten sjunger hon utan att blinka:  "Don't want your bullshit, just want your sexuality" och senare i samma andetag "I'll do it for you, I'll be the Lily of the Valley for you, I'll be Isolde or Marion for you". Sådana texter är sällsynta inom populärmusiken.

Jag tror dessutom att Kate Bush har gjort en av de få låtar jag känner till som handlar om psykoterapi - ”Constellation of the Heart”.

Om hennes första platta, The Kick Inside från 1979, är som en frisk mintkaramell med sensuella ”Wuthering Heights” som paradnummer, så är hennes senaste platta Ariel från 2005 som en mild bris. Hon har blivit äldre, men är fortfarande lekfull. Särskilt starka är ”A Coral Room” samt den underbara ”Sunset”. Jag har bara en rekommendation att ge: lyssna!

http://www.youtube.com/watch?v=D5P0v0kGauc

http://www.youtube.com/watch?v=M281fh-cg3w

http://www.youtube.com/watch?v=23EPGzr8pmQ&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=uUdLjpX7FY4

http://www.youtube.com/watch?v=owAkE4GLH4w&feature=PlayList&p=14D5F822BB83E362&playnext=1&playnext_from=PL&index=35

April är en månad då man inte ska sluta med mössa. Man ska svettas in våren, frysa in hösten. Tanten i mig vill inte dra på sig en onödig vårförkylning – och hon har rätt.

I april ska man gladeligen låta dottern plocka alla möjliga och omöjliga blomster som vågar sig fram och sätta dem i små små vaser inomhus. Vintergäck, scilla och snödroppar. De vissnar efter en dag, men ändå... Vitsipporna kommer senare.

I april ska man läsa dikter om vårsolen som kan göra så ont, om knoppar som brister och alltings pånyttfödelse. Kanske också en och annan deckare som utspelar sig på Öland.

Man ska titta på söderfolket som börjar klä sig optimistiskt i osannolika färger och efter humör. Man ska gå på konditori och äta Budapestbakelser, eller varför inte vaniljhjärtan. I april ska man putsa sina fönster till tonerna av gosskören Libera. Man gör rent mellan glasen också. Man vårstädar, och man är stolt och mallig över att man vårstädar.

Man ska titta på den kornblå himmelen om kvällarna.

Man ska känna vemod, men också tillit.

 http://www.libera.org.uk/

http://www.johantheorin.com/