”Du tar för ytliga andetag, andas djupare”, var det en klok människa som sa till mig. Så nu går jag omkring och djupandas, och hoppas på fulländning.

Hela kroppen måste syresättas - men man glömmer så lätt bort det.

Andning är mer betydelsefullt än man kan tro. Det är basalt, men att andas rätt är en konst. Jag har tränat en del yoga och pilates i mina dagar, så jag borde ju veta. Ändå har jag flämtat ytligt som en liten hund den senaste tiden. Inte undra på att man känner sig syrefattig - inte minst i denna ökenhetta som nu råder.

En väninna som stundtals är ganska frispråkig (och fritänkande), men som jag värdesätter oändligt, sa en gång att man kan andas sig till en orgasm. Det håller jag inte för osannolikt heller. Tänk vad lite luft kan göra.

Känner mig som sagt syresatt och i dag gjorde jag en god gärning. Jag bjöd en liten uttröttad kärnfamilj med en 1 ½-åring på färsk espresso vid sandlådan på gården. Det var uppskattat.

http://www.youtube.com/watch?v=jy4i0o7jV-g

”Jag kommer inte över det där med listan.” Orden kommer från en grannväninna, och hon lägger pannan i djupa veck. Listan hon refererar till är min pappas semesterlista över sin årliga biltur genom Europas kulturlandskap. Denna visade jag upp för henne och några andra en grillkväll ute på gården.

Om någon trodde att min fars semesterplaner innefattar en vecka i Toscana och tio dagar i Provence så har den personen gruvligt fel. Nej, han har mycket bestämda åsikter om hur en bilsemester ska avnjutas. Typ ett dygn per ort. Sevärdheter, utsiktsplatser, diverse monument skall avverkas systematiskt, sedan raskt i väg igen till nästa plats.

Självklart avnjutes god mat (företrädesvis mycket skaldjur) och dryck under resans gång. Och många vinflaskor klirrar i bagageluckan.

Men tillbaka till listan. Den består av tre A4-papper fulltecknade med varje orts hotell, dess telefon- samt faxnummer (!) Jo, min pappa har mobiltelefon (numera) men den har han aldrig på. Även om han stolt förklarar att han faktiskt kan läsa SMS, och att det går bra att skicka sådana till honom och rapportera om saker hemifrån. Fast svara, det kan han inte. När jag suckar högt säger han: ”Det tar vi nästa år.”

Så nu sitter listan på min kylskåpsdörr, så att jag kan se var min pappa befinner sig från dag till dag.

Idag Freiburg, imorgon kanske…Osnabrück.

Och så kommer vykorten. De är informativa på sitt eget lilla sätt. Man finner uppgifter om hotellets standard, parkeringsplatsers tillgänglighet och om eventuella sportevenemang har ägt rum på orten i fråga.

Min grannväninna har legat och tänkt på listan hela natten. Och jag svarar henne: ”Den kommer med paketet. Lär man känna mig, lär man också känna listan.”

Den danska poeten Inger Christensen dog i januari i år. Ansenligt många tyckte och tycker att hon skulle ha fått Nobelpriset i litteratur, men så blev det icke.

1981 skrev hon diktsviten Alfabet. Jag läste den först för ett par år sedan efter att ha införskaffat en av hennes diktböcker på antikvariat.

En nära väninna till mig hade intervjuat Christensen för en tidskrift och rekommenderade mig hennes dikter. Men det tog som sagt ett tag innan jag öppnade boken som hade stått så länge i min hylla.

Men när jag väl tog mig tid och läste Alfabet blev jag mycket intagen.

Det var ett flöde. Så vackert, gripande. Inte vad jag hade väntat.

Här på bokstaven D och E:

duvorna finns; drömmarna, dockorna

dråparna finns; duvorna, duvorna;

dis, dioxin och dagarna; dagarna

finns; dagarna döden; och dikterna

finns; dikterna, dagarna, döden

senhösten finns; eftersmaken och eftertanken

finns; och enrum finns; änglarna,

änkorna och älgen finns; enskildheterna

finns, erinringen, erinringens ljus;

och efterljuset finns, eken och almen

finns, och enbusken, det ensartade, ensamheten

finns; och ejdern och spindeln finns,

och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden

Tolkning av Jan Östergren

I dramat "The Land of Heart's Desire" av Yeats kan man läsa följande smäktande rader. Det rör sig om midsommarmystik och älvdans. Att lämna den verkliga världens mödor för älvornas rusiga värld där det eviga skrattet klingar. Lose some, win some, alltså.

Come, faeries, take me out of this dull house!
Let me have all the freedom I have lost;
Work when I will and idle when I will!

Faeries, come take me out of this dull world,
For I would ride with you upon the wind,
Run on the top of the dishevelled tide,
And dance upon the mountains like a flame

                             William Butler Yeats ur "The Land of Heart's Desire" 1903

Så trött jag är! Trötthet är ju bara ett tillstånd. Som man borde kunna lyfta sig över, tycker jag. Men det går inte i dag. Mitt hemmavarande förkylda barn är inte så klädsamt trött som jag. Hon är alldeles för pigg för sitt eget bästa - och sin mors. Vädret är regntungt och sommardeppigt.

Så vad har vi gjort i dag?

Spelat trädmemory. Ett underbart litet spel med 17 fantastiskt tecknade träd på små brickor. Hästkastanj, Sälg och Oxel för att ta några exempel. Jag ska bli trädexpert denna sommar. Men orken tog slut efter två spel, trots mina tre latte på raken.

Varför denna trötthet? Försökte vila i min underbara, sköna säng, men en sexårings fötter och ben klev ständigt över min matta kropp med prydnadsdrakar och prinsessor i högsta hugg. Rollspelet krävde tydligen min närvaro, för nu när jag sitter vid datorn fortsätter dramat på ett bord nära mig.

Kanske skulle vi baka…

Har redan tittat på Häxan Surtant och barn-tv halva förmiddagen.

I min dotters älvbok står det att så gott som alla har en Gudmor (eller god fe, whatever) som vakar över en. Men hon kan bara hjälpa till en enda gång i livet, så man måste verkligen tänka till vad man önskar sig av henne.

Nu får gärna Gudmor komma. Jag behöver ingen bal på slottet eller prins (hellre en gycklare eller hovnarr, är lite svag för sådana, men det är en annan historia). Klänningar har jag redan många tjusiga, och mina elaka systrar är inte speciellt elaka.

Nej, Gudmor ska hjälpa mig vakna upp ur denna koma! Hjälp mig att aktivera mig och mitt barn. Gör mig till en pigg, motiverad, icke humörsvängande god mor.

En vabb-dag kan ju faktiskt vara dötrist, tråkig…och alldeles alldeles underbar!

Morgonfärden på bussen till min dotters skola brukar innefatta visst sällskap av skolungdomar, som man brukar kalla dem. Unga människor. Som ska bli män och kvinnor så småningom – och leka vuxna som vi andra.

Jag lyssnar på dem, och tittar på dem ogenerat – särskilt såna som experimenterar med kläder och stilar, eller för all del bara vanliga vanliga tonåringar. Som antagligen har tusen existentiella funderingar snurrandes i hjärnan.

I morse hörde jag följande söta dialog mellan två av denna sort. Ungdom ett: Flicka med hennafärgat hår, tuschade kattlika ögon, mycket söt, svartklädd, stiger på bussen. Ungdom två: Ung man, sitter bakom mig, kina-inspirerad sidenrock med intagen midja, rakat hår med svart tofs mitt på huvudet.

Han: Vilket fint paraply du har!

Hon: Ikea…

Han: Jag vill också ha ett sånt där paraply. Ett riktigt stort - som man kan gå två under. Är det inte så, att stora paraplyer är herrparaplyer och små hopfällbara är damparaplyer typ?

Hon: Men jag tror typ att man kan köpa såna på Ikea…

Hörde ej fortsättningen, men det räckte för att lyfta min morgon. De talade om paraplyer(!) Det var kul, tycker jag.

Sen det här med att släppa taget, släppa loss, släppa in.

Jag läste Kerstin Gezelius recension av Lars von Triers nya film Antichrist i morse. Mycket hyllad blev den, och von Trier som okonventionell filmskapare.

Men det jag fäste mig vid var recensentens frågor som väcktes av filmens tema. Är det alltid gott att släppa taget, att utan motstånd kasta sig in i en process som man kanske tror är helande, men som man egentligen inte vet ett smack om? I dessa nyandlighetens och mindfulnesshetens dagar kan jag fråga mig samma sak. Vad är det vi släpper in om vi inte bjuder minsta motstånd, utan bara vill slippa smärtan?

En enkel fråga bara, som kanske är värd att fundera över. Några snabbt levererade svar finns nog inte ”out there”.

För tillfället sympatiserar jag hursomhelst med den tjurskalliga sorten, som återspeglas i Regina Spektors melankoliska mästerstycke ”The Flowers”.

http://www.youtube.com/watch?v=aNV5pALqAtA&feature=PlayList&p=EE051708D35B30E3&playnext=1&playnext_from=PL&index=7

En sådan här polarkall junidag är det skönt att hålla sig inne. Värre då för alla huttrande studentfirare på flak och annat.

Jag själv tog studenten för 22 år sedan. Det var en solig dag, minns jag.

Studentmössan bar jag en aning motvilligt, men Laura Ashley-klänningen var ny och efter visst tjat finansierad av min pappa.

Men det var en märklig tid.

Då, 1987, bar jag på starka teaterdrömmar och lyssnade på Eric Satie. Ingen punkbrud, precis.

En liten mottagning hade jag hemma, föräldrarna var stolta.

Mina kusiner kom och gav mig diktböcker - Edith Södergran och Karin Boye.

Så här i efterhand inser jag vad mycket de där böckerna betydde för mig.

I dag ska jag på studentmottagning i regnrusket. Funderade länge på vad jag skulle ge.

Bidrag till körkort, vackert smycke…

Nej, som gåva för framtiden ger jag den nyblivna studentskan inget mindre än - Edith Södergrans samlade verk, förstås.