"Den lilla sjöjungfrun" spelas nu på Dramaten som familjeföreställning. Den bygger på den rätt så mörka sagan om den lille havsfrun av H.C Andersen.

Sjöjungfrun som lever i havet med sina systrar blir förlorad i en människoprins efter att ha räddat denne från att drunkna. Hon offrar sin röst åt havshäxan för att få människoben och kunna leva uppe på land. Väl uppe bli hon kär vän åt prinsen, men i slutändan väljer han inte henne utan den prinsessa som han tror har räddat honom från att drunkna. Då hotas sjöjungfrun av förbannelsen att bli till havsskum, men räddas i sista stund av luftandarna, som låter henne leva vidare som en fri andlig varelse.

I Dramatens föreställning gör sammantaget kostym, underfundig text (av Marina Steinmo som är en kollega till mig för övrigt) och koreografi att det blir helgjutet bra. Jag och dottern njuter, och har inte tråkigt en tiondels sekund.

Pjäsen är sorglig ibland, men det är okej. I så gott som alla sagor jag känner till får prinsessan prinsen, och det kan ju kännas läkande. Här får hon inte det, det gör helvetes ont, men hon lever vidare, bortom sorgen. Och sådana sagor vill man gärna också visa sin dotter.

Föreställningen är rekommenderad från 8 år, och det tycker jag är alldeles lagom. Yngre barn än så förstår nog inte hela poängen, och det vill man ju unna dem.

Och som sagt ett mästerverk för vuxna också att se.

http://www.dramaten.se/dramaten/forestallningar/Den-lilla-sjojungfrun-/

En chardonnay smakar smör i munnen och jag funderar på året som gått – 2010 – och vad som komma skall under nästa år.

Året som gick var det år jag gick av på mitten, kan man säga.

Rent fysiskt också, med två diskbråck i ländryggen – som mot alla odds läkte i septembersolen.

Men mycket smärta innan dess. Jag kan inte omskriva det på något annat vis.

Ryggsmärta har sin spegelbild inuti – det själsliga onda. Den onda gudinnan, ens egen elaka styvmoder… Nåja.

Nej, det finns inte alltid svar, och definitivt inte alltid snabba sådana.

Kanske kommer överblicken senare, kanske ska man bara glömma saker?

Jag hoppas på insikt, överraskningar, motivation och energi under 2011.

Dessa är önskningarna fyra.

Men ta det lugnt med mig, 2011

Porslinet är visserligen starkt, men sprucket.

Jag tror förvisso att det går att laga så småningom.

Jag tror det.

Det slår mig att det var ett tag sedan jag skrev något om film. Så nu ska jag råda bot på detta. Inte lika frekvent biobesökare som förut, men visst är intresset fortfarande stort.

Tänk om film vore ens eget naturliga uttrycksmedel? Tänk om man behärskade den sociala kod som råder vid inspelningar, kanske fått med sig den med som barn som Tomas  och Daniel Alfredson, söner till Hans.

Tomas Alfredson säger "Det är något väldigt upphetsande med att kunna fånga tid" angående regissörsrollen. Tror jag, det! För tiden är väl det man mest kan experimentera med i filmmediet - och fånga, konservera. Och bilder, förstås.

Jag minns att jag i min teaterbitna ungdom träffade en chilensk man som hade regissörsdrömmar. Jag var som sagt teaterbiten och vi hamnade i en liten debatt angående vad filmmediet och inte teatermediet kan göra.

En kväll såg vi den då nya filmen Frantic av Roman Polanski. Filmen började och om jag minns rätt får man se ett ansikte genom en bilruta på en bil som körde längs en motorväg. Kanske New York eller Paris. Det var ett riktigt bra sätt att börja en film på, medryckande och snyggt filmat. Mannen i mitt sällskap viskade till mig från biosätet: "Det där kan du aldrig få på teatern!"

Nej, kanske inte. Bilder kan förtrolla.

Film att rekommendera är utan tvekan Sofia Coppolas "Somewhere" som är en osmickrande - och mer naken än man först förstår - skildring av en LA-skådis begränsade liv och hans till en början bristfälliga relation till sin dotter. Coppola är så förbannat skicklig på att visa de små, små sakerna som skiktas - och som till slut växer sig stora som elefanter. Heja!

http://focusfeatures.com/somewhere

Ute är det kölddimma. Enligt  en kollega som översätter ryska säger gubbarna i Sibirien att man kan se spår av vem som gått i dimman, för den bildar tunnlar…

Mystiken tröstar inte helt men lite medan man huttrar sig fram.

Och utanför våra lokaler vid Västerbron ser man idag en halo - som en regnbåge, fast inte -spänna sig över vattnet och dimman. Kylan är vacker..

Och jag undrar hur många herrekiperingsbutiker jag ska hinna besöka för att hitta en fodrad mössa åt min pappa. Han har samma krav som min dotter har på mössor: de får under inga omständigheter klia!

Nåja, jag gör mitt bästa. Men på Ströms på Kungsgatan var den fodrade mössan slut, konstaterade den urtjusige expediten efter att ha rusat ut och tittat i skylten för säkerhets skull.

Jag kikade in på några andra butiker, och det finns ju gott om street wear, men min pappa tillhör inte det klientelet kan man lugnt säga. Mössan får inte vara för rätt eller ungdomlig.

Själv har min pappa, konstaterade han belåtet och ogenerat häromdagen, redan inköpt mina beställda julklappsböcker. Nej, just det. Han har inte alls förstått det där med att hålla hemligt vad man köper - och inte ens hur eller när… Det ska inte råda några tvivel om att man verkligen får paket på julafton. Ovissheter ska elimineras. Absolut så.

Jag är ett luttrat 70-talsbarn. Ingen utklädd tomte, där inte.

Men min far tillhör ändå de bästa av tomtar. Vet ni varför? Jo, för han köper allt på önskelistan.

http://www.stroms.com/

Svårt att klä sig snyggt i dessa sibiriska vinterdagar, var det någon som skrev i Metro häromdagen. Jo, jag håller med. Och så måste det väl ändå få vara, tycker man. Hellre moderiktigt snett än köldskador kan man tänka.

Är ändå nöjd med min vintermundering. Svåra dagar när temperaturen envisas med att ligga under minus tio blir det skidställ. Inget snack. Lämnar man hemmet sju på morgonen med en lagom pigg åttaåring så vill man vara ordentligt klädd. Så är det bara. Smickrande eller ej.

Men andra dagar, då snön gnistrar och bildar kristaller i hela Nackareservatet, då iklär jag mig min koboltblåa kappa med svarta band och pärlor. Jag liknar en rysk, vadderad docka i den, men det är jag okej med. Varm är den också. Och färgen ger mig energi.

När den var nyinskaffad i början på detta år fick jag första komplimangen för den av en då ganska så nära vän kan man säga. Att få höra det från honom var ungefär som att få det skriftligt. Det gavs svart på vitt, helt enkelt, och med en självklarhet som jag tror att han är ganska ensam om att förmedla. Också den mest belästa (men kanske grubblande…?) man jag träffat, kan jag lugnt säga. Men hursomhelst trodde jag honom på hans ord om kappan. Där rådde inga tvivel.

Nu får den koboltblåa kappan med dess innehaverska självständigt röra sig bland snökristaller och gälla för sig självt. Och det går bra, det med.

Åh, vad jag tyckte om tv-programmet Kinas mat, och i högsta grad programledaren Fredrik Önnevall som på sitt sympatiska sätt lotsar oss tittare genom en djungel av kryddor och delikatesser. Pratar flytande kinesiska gör han också. Imponerande, tycker moi.

Blev lite stressad för några veckor sedan då jag promenerade in på en asiatisk livsmedelsaffär på Fleminggatan (New Asian Market). Och genast insåg hur bristfällig min kinesiska kokkonst var. Visste ju inte vad hälften av såserna eller de inlagda grönsakerna var för något. Än mindre hur det skulle tillagas och användas. Frustrerande. Men jag botaniserade ändå och fick med mig lite sesamgodis hem och två utsökta små skålar för ris eller soppa med tillhörande porslinsskedar.

Kanske att jag önskar mig en kinesisk matlagningskurs i julklapp.

http://svt.se/kinasmat