"Du kanske måste sjunga?" sa en väninna till mig idag. Vi promenerade spontant i mina kvarter där hon tillfälligt var på visit. Denna väninna fick mig för fem år sedan att återgå till min sång som hade legat i träda så länge. Sången var mig nära under tonåren och hela tjugoårsåldern, men närvarande var också en ständigt obehaglig spänning, scenskräck, osäkerhet - trots all uppmuntran jag fick. Sedan följde en lång tystnad med studier, graviditeter, vardag. Sången fick stå tillbaka. Lusten och viljan falnade. 

Men för fem år sedan blev jag inspirererad att börja i denna väninnas sånggrupp. Vi sjöng på öppen scen, i kyrkan, och jag föddes en smula på nytt med sången. Det var så lustfyllt.

Men sång kan bli naket, utlämnande, och jag har under en tid inte orkat. Man borde använda sin lungor mer, få in syre...

Nu känns porten stängd. För sång - för kärlek.

Kanske får man dela sig i tu som i filmen "Veronicas dubbelliv". Den ena Veronica dör mitt under sin vackraste aria - men den andra Veronica får leva vidare.

Leva, älska och försonas.

http://www.youtube.com/watch?v=XYRa1q1YMw0&feature=related

Så här i mörkrets dagar stänger jag in mig i min virtuella rymdkapsel innan jag faller i sömn. Men läser gör jag också. Boken ovan är en gåva från en kär väninna, som jag dessutom studerade engelska med på universitetet i början av 1990-talet. Hon var redan då Jane Austen-biten - och jag blev det så småningom.

Vivi Edströms bok är lättsam, på ett positivt sätt. Jag blir glad, småskrattar lite av igenkänning när jag läser hennes tolkningar av samtliga Austenverk. Det här gör bara gott!

Nu ska det göras bananglass med dottern.

Philomènes utmärkta tips i Philofix: mixa frysta bananbitar!

Vi har smaksatt med kanel och råsocker.

Gå in här och sök på Philofix, bananglass!

http://svtplay.se/

Jag vet inte om det har med ålder att göra, men jag upplever att jag fryser mer nuförtiden. Det är hemskt.

Värst är det på morgonen, och den stickade gigantiska halsduken virar jag fem varv, men det hjälper ändå inte riktigt. Kylan går in i märg och ben, som man säger.

Tittar jag på min dotter fryser jag bara ännu mer. För hon fryser aldrig – säger hon. Tvingad att bära överdragsbyxor är hon, men halsduk vägras. Hu, vad kallt det ser ut!

Jag trodde att en underställströja skulle hjälpa, men man måste lägga på en ylletröja också, var det någon intelligent kollega som sa. För jag har lovat mig själv att slippa frysa resten av mitt liv. Åtminstone kroppsligt.

Följande saker kan dock hjälpa mot kyla och dess konsekvenser:

Som oumbärlig vitamindryck har jag Weledas råsaft av havtorn hemma.

Blanda ut med vatten och drick. Extremt nyttigt och hälsobringande.

Sedan är det ju den där sesamdressingen som är sänd från himlen. Från systrarna Voltaire. Det godaste goda som passar till allt, fisk, sallad, att halsa direkt ur flask… Nej, nu går jag för långt. Men ni förstår.

http://shop.weleda.se/templates/product.asp?ProductGuid=009969S0&GroupGuid=12

http://www.reneevoltaire.se/produkter/?product=288&e=l

Det lilla barnet inom en, som en gång fanns i realiteten, och som då och då spökar, kan behöva tröst. Det är inte det lättaste - att trösta sitt inre ledsna och kanske retroaktivt övergivna barn...

Vanliga godsaker och överslätande efterklokhet duger inte. Utan fram med utsökta delikatesser och litteratur.

Sträckläser i perioder den skottska författaren Alexander McCall Smiths böcker. Dels dem om Isabel Dalhousie, filosofiprofessorn i Edinburgh, dels om detektiven Mma Ramotswe i Gaborone, Botswanas huvudstad.

Vad i all världen har nu detta med ditt inre barn att göra?! frågar ni er. 

Jo, mycket.

För när jag med ett lagom avkylt glas Riesling och kanske en bit ost avnjuter denna litteratur på kvällarna kan jag notera att barnet därinne låter sig nöja en stund.

http://www.alexandermccallsmith.co.uk/

Ibland måste sånger få laddas om, få en ny innebörd. Åtminstone måste  associationen, konnotationen berikas, utvidgas.

Ladda om och ladda ur. Det måste vi göra för att få behålla musiken vi älskar, trots att den kan vara förknippad med förlust. Och inte bara musik, utan alla andra uttryck vi vill erövra på nytt och omskapa.

Så efter att ha lyssnat mig, inte less så i alla fall mätt, på tidig, gräll och livsbejakande Kate Bush längtar jag nu efter att ta mig an hennes senare verk från plattan Aerial, som har fått vila ett tag. Men sångerna är så vackra, lågmälda och fulla av kärlek. Jag vill inte lämna dem bakom mig. 

www.katebush.com

http://www.youtube.com/watch?v=cz7p7AswsL0

Den nakna Ofelia.

Hon ligger drunknad och likkall, insvept i sjögräs,

kanske vid Ljugarns strand.

Du blev galen av kärlek, Ofelia.

Inte konstigt alls, egentligen, jag tror att det kan hända alla.

Men du får stanna där du är,

i din stilla grav i havet.

Jag går.

Och jag tar Kate Bush med mig.

"Då korrläser jag medan du pysslar en stund". Klockan är tjugo i åtta på kvällen och deadline för nattning är åtta sharp. Det har jag gjort klart för snart åttaåriga barnet.

"Korvläser?" får jag i replik.

Ibland glömmer jag att hon fortfarande är barn och inte är införstådd med alla jobb- och vuxentermer som kan te sig vanliga för en stor.

På tunnelbanan hem, lite senare än vanligt... Vid Skärmarbrink går ett killgäng förbi oss i vagnen med oroväckande klirrande systempåsar.

"Vad då, har de tallrikar här, eller?" utbrister dottern. Jag vill gärna instämma, men säger att det är flaskor - inte tallrikar.

Ja, mycket har man att lära, och kanske lära ut. Hela livet som forsar förbi.

Och nu var pysslet klart: En gullig snigel gjord av toarulle, två topps och tejp. Återstår bara korvläsning.

Som en höstpresent inleder nu Zita sina tisdagar med fransk film - Ciné francais - från och med 19 oktober. Underbart ska det bli att ta del av höstens utbud i glada väninnors sällskap. God mat och dryck står Babs för.

Min ambition är att med jämna mellanrum recensera de franska filmerna här - dem som jag hinner se - men jag lovar inget.

I morse på bussen till min dotters skola kunde jag inte hålla mig, utan utbrast: "Oktober är verkligen den vackraste månaden på året!"

Sårad tittade min dotter på mig och sa: "Men jag är ju född i november, och du tycker inte att den månaden är fin!"

"Ehh, jo", sa jag. "Men väder och den man tycker mest om är ju två skilda saker."

Vet inte om hon blev så nöjd med det svaret. Men jag minns att det var tjock dimma utanför BB:s fönster dagen efter att hon föddes. Och novemberbarn sägs må bra, för då har mamman hämtat kraft under sommaren. Vet inte om det har bäring i mitt fall, men en trevlig tanke ändå.

http://www.zita.se/evenemang/filmklubbar/cine-francais

Om man önskar spica upp sin höst en aning kan man bege sig till Berns i dagarna fyra i slutet av oktober. Där blir det nämligen burlesk-show.

Var i går på en annan sådan, nämligen Fräulein Frauke. Denna klubb ägde rum i en gammal industribyggnad i Gröndal. "Shanghai nights" var kvällens tema, och stämningen var hög.

När mitt sällskap kom dit så fann vi emellertid konferenciern ståendes mitt på golvet med en mopp och skurhink. Det hade blivit översvämning, och stället saknade således toalett de första timmarna. Lösningen på detta var ett slags privé utanför i kalla kvällsluften, men det gick väl an.

Dansade hela kvällen och halva natten med ett gäng glada unga män som snurrade sina hattar i takt med tradjazzen. Jo, jag är mycket nöjd. På det hela taget.

http://www.berns.se/extra/news/?id=1427&template=/dmfl_templates/concert_subpage.html&lang=se

http://www.frauleinfrauke.com/