Black Is The Colour

Är sedan födseln ej en morgonmänniska. Detta kan många intyga. Bland annat väninnan C, som är en kroniskt morgonpigg person. När hon har sovit över här sitter hon redan i köket med DN och marmeladsmörgås och kaffe, färdigduschad och helt utan sömnspår när jag kommer upp – lite dämpad, som man så får säga. Hon ser på mig som om den nyss förekomna nattsömnen är något jag själv inbillat mig.

Det är inte det att jag inte kan gå upp, men jag älskar att ligga och dra mig. En av de bästa njutningarna, enligt mig. Och så vill jag smälta att en ny dag är här innan jag börjar diskutera vilt om dagens politik eller diverse andra saker som är för påtagliga helt enkelt.

Men hur det än är med den saken brukar det gå utmärkt ändå med morgonpigga nattgäster.

Frukostar har sett olika ut i mitt liv. Som barn fick jag varm choklad och smörgås.

Vi var ingen filfamilj. Vi drack te och åt bröd på morgonen.

I tonåren var frukostarna ingen höjdare. Jag var en stressad tonåring som inte ville vakna, för när jag vaknade mådde jag alltid illa. Förklaringen var svår magkatarr, som jag plågades av i långa perioder. Mamma gjorde sitt bästa för att hjälpa. Till slut fick jag flytande Novalucid, men den fick mig i sin tur att vilja kräkas så det var lite knepigt.

I tjugoårsåldern var jag mindre plågad i själen. Bodde i en liten etta på Kungsholmen och varje morgon intog jag min frukost på ett morgonkafé innan jag åkte ut till universitetet.

New Yorkish ville jag vara. Eller bara bekväm.

Senare i livet som gift med en fil-man försökte jag mig på fil och flingor, men övergav det så småningom. Bacon och ägg var nog också min makes favorit, men jag äter ju inte gris, så det fick vara för min del. En och annan äggröra slank emellertid ner.

Under graviditeten försökte jag äta frukost, men övergav det också, för det gick liksom inte alls. Sedan desto mer frukost igen under bebistiden.

Som skild blir morgonmålen precis som jag behagar för stunden. Yoghurt med skalade sesamfrön, pumpakärnor, honung. En och annan hotellfrukost minns jag med värme -exempelvis en underbar på Grand Hotel i Oslo i mars med mina kära systerdöttrar.

Men oftast blir det ju sköna stunder hemma i köket med en dubbel espresso med lite mjölk i. Grovt bröd, ost, ibland marmelader.

Och till lilla fröken dotter blir frukosten pannkakor med äppelmos för det mesta. Ibland macka med pepparsalami (lyxbarn, jag vet, men man vill gärna att de ska äta på morgonen)

Men det bästa är när jag får frukost på sängen av dottern. Den brukar bestå av ett glas vatten samt en macka med en halv decimeter lager smör. Hm…

I helgen blev faktiskt vattnet utbytt mot espresso (man uppfostrar väl!) och så mycket smör på mackan att en tiondel av den gick ner, resten blev en symbol för min lycka så att säga.

För skamlöst lycklig var jag, där på morgonen.

Jag har nog aldrig njutit av juni som detta år. För det är en svår, vansklig månad i vanliga fall, tycker jag. Men se nu, och känn, vad solen värmer skönt ända in på kvällningen.

Och alla Björkhagens träd fläktar skönt, allt står frodígt. Längtar inte efter torra juli och mörka augusti. Nu är jag vän med solen. Det är kanske inte ren passion, men hyfsad vänskap i alla fall.

En sol i mörkret är också "För alla åldrar" - ett barnprogram för vuxna kanske man kan säga. Tyvärr slut för säsongen, och endast några trailers ligger kvar på svt.play

 http://svtplay.se/v/2362881/for_alla_aldrar

hemsida: http://svt.se/2.116041/for_alla_aldrar

Som alltid följer von Trier sina spår och teman fullt ut i sina filmer, Kompromisslöst.

Det är synd att hans socialt handikappande tourettes blommar ut för fullt vid presskonferenser bara. Men det kan man välja att bortse ifrån.

Att världen skulle gå under i hans senaste film Melancholia var jag fullt beredd på., eftersom det var mer eller mindre utannonserat, däremot inte att det skulle ske så filmiskt vackert.

Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg spelar de två systrarna som är diametralt olika till utseendet samt i sin hantering av livet och förstås av den kommande undergången.

Planeten Melancholia som har skymts av solen närmar sig obarmhärtigt jorden.

Vissa blundar för det och litar blint på vetenskapen - andra går på sin oemotsägliga intuition.

Dunst lever med ångest i kroppen och låter den flöda, hennes syster försöker frenestiskt gömma sin rädsla bakom ordning och reda på slottet där de bor.

Jag har känt en mycket mer självklar dragning till att se Melancholia än till exempel Antichrist, som jag fortfarande inte har sett men ämnar se, (ja jag SKA - måste bara ta några andetag innan jag beskådar självstympning och sådant). Men Melancholia har jag inga problem med alls. Kanske beror det på min förkärlek för dystopiska teman.

Det här är en så HEL film – inget lämnas åt slumpen eller hafsas med.

Mycket vackert, vansinnigt sorgligt – melankoli som extremsport.

Utsökt regi, intelligent psykologi, optimala skådespelarval.

Bravo, von Trier! Jag hade gett fem av fem, vore jag bara recensent.

www.melancholiathemovie.com

Det är ju inte så att man njuter av de här till synes helglika men i grunden kommersiella dagarna. Alla hjärtans dag... Hur kul är den dagen för en frånskild singelmamma som kanske inte har vunnit första pris i tur i kärlek de senaste åren? Jag kvalar nog inte ens in på medaljpallen.

Och i dag - Mors dag. Ja, min egen mamma är död. Jag borde åka till hennes grav som jag besöker allt för sällan, för det gör så ont, och är långt, och påminner mig om det svåraste året i mitt liv. Och på min egen dotters 8-åriga axlar kan man inte lägga bördan att komma ihåg denna geléhallons- och chokladkakedag som man har gjort Mors dag till. Nej... Hur dåligt ska man behöva må?

Mycket bra mår jag däremot när jag ser på Mästarnas mästare. Jag som är allergisk mot sport på tv sedan barndomen har blivit helt biten! Och mycket tack vare "den gamle" - Ingmar Stenmark. Mannen med integritet med stort I. Överlägsen och ödmjuk - I love it.

Och snart kanske dottern och morfar kommer med de där jordgubbarna som jag önskade mig i alla fall. Till Mors dag.

Man får väl fixa för sig!

http://svt.se/2.114253/mastarnas_mastare

 Att skratta i regn, det må vara en klyscha på film - och då med förbehåll i rom coms. Men i dag hände det mig på riktigt.

Jag kan lugnt konstatera att när hela himlen öppnar sig kan man inte längre vara vardagsirriterad och tråkmammig. Och hela himlen öppnade sig i eftermiddag när jag och dottern tog vår dagliga efter skolan-tur hem genom Nackareservatet.

Innan regnet föll var vi mitt i en dispyt – hur man nu kan vara det i tämligen hög cykelhastighet, men det gick tydligen. Det rörde sig om en vit sten – en ”önskesten” som dottern uttryckte det. Denna hade vi cyklat förbi i farten och nu ville hon vända om och plocka upp den.

Jag sa obarmhärtigt nej, eftersom vi redan klarat av det kritiska övergångsstället där stressade nackafruar mitt uppe i karriär och skilsmässa och vänsterprassel (vad vet jag?) kör som biltjuvar i sina stadsjeepar, och aldrig i livet att jag beträder det fler gånger samma eftermiddag.

Följaktligen blev det inte muntert på dottersfronten, och jag fick höra att hon aldrig ville ha någon sten mer i hela sitt liv… Då öppnade sig himlen och vårregnet kom.

Blöt är ett understatement vad man blev. Som dränkta raggiga råttor cyklade vi hem genom skogen - men nu hade jag en överförtjust leende dotter efter mig.

Dagens lyckopoäng, kan man säga. Vem behöver en rom com?

 Lovely Day

Den är så kort, den här tiden mellan hägg och syren. Min gata är full av regnande vita blomblad. Våren är nu, nu och nu.

Jag kikar som alltid in i skyltfönstret hos Elmblads guld på Götgatan och suktar efter deras smycken. Jag älskar stenar i ringar. Och den danska designern Charlotte Lyngaard har en kollektion ringar med stenar i klara färger, som nu är min senaste materiella förälskelse.

Men våren bryr sig inte om stenar i ringar, olycka och sjukdom, världens krig eller ensamma människor. Den bara fortgår med sina regnande blomblad och övergår så småningom i sommaren - som alla pratar om. Och då i semesterstressen och stadens hetta har vi kanske glömt den - tills den kommer igen nästa år. En kort kort tid. Nu, nu och nu.

http://www.elmbladsguld.se

http://www.olelynggaard.com/en/jewellery/collections/lotus/

Min balkong skulle egentligen ha haft gäster i maj i form av min dotters två kaniner, då hennes pappa är bortrest. Men tragiskt nog hann de rymma innan de kom hit, och blev antagligen fångade av Nackaräven.

Jag tog det mycket hårt. Vill inte ha några fler korta relationer i mitt liv - och det innefattar också husdjur av alla de slag - eftersom separationerna blir för påfrestande.

Det här var det värsta tänkbara exemplet på en sådan. Uppätna dessutom... Fruktansvärt.

Dottern tar det med jämnmod, tror jag. Men visst är naturen grym.

Så detta utrymme blir nu en växternas elegi över två bortgångna kaniner. Tre Bellis och en rosmarin till balkongen. Rosmarinen måste tas in på natten medan frosten hotar. Men ingen räv i alla fall.

Är man sugen på att se Rutger Hauers och Darryl Hannahs akrobatiska replikanter i Ridley Scotts dystopi-klassiker Blade Runner från 1982 så ska man bege sig till bio Victor på Filmhuset i Stockholm de närmaste dagarna. Filmen håller än och kan med fördel ses om flera gånger.

Jag inhandlade en Blade Runner dvd-box för några år sedan med fem (tror jag) olika versioner av filmen. Stor glädje är väl en underdrift om jag ska beskriva hur jag njöt av den.

Lite senare fick jag boxen tillbaka mer eller mindre mosig efter att min exman lånat den i typ

15 månader - och alla hans vänner också. Men, men. Bara bra om den kom till nytta. 

I boxen låg också några underbara små konstkort, skisser av företeelser ur filmen, som jag nu har inramade i plexiram. Fint.

Ett annat biotips är Tom Tykwers fräna film Tre som jag såg på bio Rio i helgen. Berlin-miljöerna gav mersmak - och sexet också om jag får säga så (och det får jag, för det är min blogg). Okonventionellt triangeldrama med värme. Stilrent, snyggt klippt. Slutbilden glömmer man inte.

http://sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/?date=2011-04-29&title=Blade+Runner,+Ridley+Scott

http://www.biorio.se/