Det säg att man vid 42 års ålder börjar om på nytt. Mitt i livet är man - kanske - och cellerna har tydligen gått ett varv runt, så man har defintitvt goda förutsättningar för att släppa gammalt skräp och gå vidare mot nytt.

Det ska tilläggas att denna utsaga kanske inte är vattentät för vetenskapsnördar, och även om den så vore är den med all säkerhet kulturellt betingad.

Nåja, jag är inne på mitt 42:a år och har just nu motivation för tre saker: avkoppling, träning samt mental frid. Och för att få det ena krävs det andra och det tredje osv.

Vad är det då man ska börja om med - eller starta på nytt? För min del måste jag ta tag i min hälsa. Dålig blodcirkulation, en del sömnbesvär, ovisshet om en presumtiv "tumör" på låret, som hon sa, den ryska massören som oljade in min kropp i mandelolja på en behandling häromdagen. Hon var inte pedagogen from heaven precis, men skön massage var det.

Det som också har påverkat min inre frid är en viss aspekt av minnet. Men jag känner ändå mig vid ganska gott mod när det gäller minnet. Eller ska vi tala klarspråk och säga "kärlek". Minnen av kärlek. Eller det jag trodde var...kärlek.

Jag vet en sak och det är att det är ett privilegium att låta kärlekens blad få vara oskrivna. Eller en bragd kanske jag ska säga. Mina blad är inte det. De är sönderklottrade med frågor, långa ältande haranger, som till slut liknar matematiska ekvationer som aldrig går ut. De tål inte mycket friktion, ska sägas. De vittrar snart sönder av svett och gamla tårar. Ingen konservator i världen kan nog rädda dem, ändå vaktar jag dem som mitt eget liv. Mina kärlekens blad. De minnena.

Ja, visst sägs det många kloka ord, det ges goda råd om vad man ska göra med sin ohälsa och sitt onda. Och en åttondel av dem har jag kanske kunnat leva upp till. Resten är livet.

Och det är ju inte orden vi lever. De är bara de fluffiga mjuka kuddarna vi bäddar upp vår smärta med då och då. De får vara inramning, krydda eller skydd till och med. Men jag är tacksam för dem.

Nej, tänk att bara få vända blad.

Jag är inne i ett bladvändande nu.

Mina blad blev blytunga, så tunga, och sådana blad kan man ju inte bläddra, det vet vi alla.

Leksaker.. Älska eller hata dem. Eller både och. Hata de massproducerade plastattiraljerna som avdunstar kemikalier och går sönder efter ett enda lek.

Älska de fina pk-leksakerna på Rödbroka, NK barn eller Kalikå och dröm om en lite högre lön så småningom. För däri kan skillnanden ligga.

Men så blev jag uppåt i dag. Gick förbi Myrornas skyltfönster på Adolf Fredriks kyrkogata, och där stod den. Kassaapparaten - som låter pling när lådan åker ut. Jag skulle tro att den är från 60-talet, men inte säker.

Dotterns rosa plastkassa är trasig (!) även om den förstås var mycket omtyckt och nog inte spred ut så många gifter. Nu skulle hon få leka med denna, tyckte jag.

"Jaja, men det gjorde hon väl inte", tänker ni då. Men se det gjorde hon!

Med äkta nyfikenhet och i ren upptäcktsanda höll hon den på buss och tunnelbana ända vägen hem.  

http://www.myrorna.se/

  Morgonens höjdpunkt var promenaden över Västerbron. Eller egentligen var den verkliga höjdpunkten upptäckten jag gjorde när jag promenerade över den höga bron: Höjdskräcken är borta. No vertigo no more. Fantastiskt!

Hur har den fobin försvunnit?  Vet ej. Jag vet inte ens om det var en faktisk fobi hos mig, men efter att ha vandrat över denna bro otaliga gånger från Kungsholmen till väninnan på Söder under slutet av 80-talet och hela 90-talet hände något i mogen ålder. Jag fick stanna mitt på bron och hyperventilera. Av skräck. Att liksom välta över räcket. Sen blev det inte så många promenader.

Annat var det förr om åren. Nyårsafton 1989 firade jag tolvslaget, nyförälskad och rusig på denna bro med goda vänner - och Gula änkan ska tilläggas. Inte ett spår av rädsla där inte. Allt var magiskt.

Någon timme innan JAS-planet störtade sommaren 1993 befann jag mig på samma bro, bekymmersfritt lunkande till väninnan A som då bodde på Högalidsgatan. Inte ett moln på min himmel...

Och nu alltså en nyvunnen frihet att kunna njuta av utsikten utan rädsla.

Det kanske också är värt att firas med champagne?

Det finns önskemål om att uppdateringarna ska ske oftare här. "Och kan du inte skriva långt så kan du skriva kort", sa en vän.

Jo, skriva kort kan jag. Har alltid kunnat. Komprimerat.

Men jag har i lönndom alltid avundats utbroderare. Sådana som alltid skrev för långt på uppsatserna i skolan. Som inte hann skriva klart tentan, för "jag måste ju få med allt". De kunde inte korta ner, reducera sig själva, de bara måste ta plats. Dem avundades jag intill döden.

Jag har jämt kunnat vara kortfattad. Jag har begåvats med "edit mode", även i verkliga livet. Först uttrycka allt i en mening - sedan tomhet. Det verkar vara mitt öde. Slingra sig fram i långa argument tillhör inte mina bedrifter, även om jag förstås kan konversera.

Nu kanske en del tycker att jag har fel, att denna beskrivning inte alls stämmer.

Ja, hör av er då, i sådana fall.

Men nu är det, som man säger på vissa håll i landet: Nog av!

En sak till: Länklistan är uppdaterad. Ta gärna en titt!

Har redan sett de goda recensionerna av Anna von Hausswolffs ”Singing from the grave” och kan bara instämma.

Hennes röst når de djupa skikten i mig, och falsetten lånar stundtals otroligt mycket av Kate Bushs gränsöverskridande sångteknik, där det får vara fult, skrikigt. Men det är så satans musikaliskt. Jag blir lyrisk.

I låten ”Pills” sjunger hon med en röst som skärande knivar ”These pills keep me alive” och det är mycket övertygande. Man är bara och enkom där. Så ska musik och text vara.

Den kalla våren är räddad för min del.

http://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/anna-von-hausswolff-singing-from-the-grave-1.1088278

Årets snyggaste filmaffisch hänger på Zita. Det är utan tvekan Jessica Hausners film "Miraklet i Lourdes" som får den utmärkelsen. Trollsöta Sylvie Testud gör rollen som MS-sjuka och rullstolsbundna Christine som under en pilgrimsresa till Lourdes får uppleva smaken av ett mirakel - eller?

Ja, mer säger jag inte om handlingen. Men allt är utsökt. Den minutiösa miljöbeskrivningen, det saktmodiga tempot med långa tagningar - härligt med en regissör som vågar sådant! Man hinner tänka medan man ser filmen, och det har jag längtat efter.

Frågor väcks naturligtvis. Att mirakel kan väcka de mest mörka sidor i människor som avundsjuka och missunnsamhet. Och så det gamla goda teodicéproblemet - hur kan Gud vara allsmäktig och god på samma gång? Varför botar han vissa medan han låter andra lida? Det räcker liksom inte med svaret "Herrens vägar äro outgrundliga". Och tänk så mycket makt vi tillskriver någon/något som vi vet så lite om.

Men det är ju en annan historia

http://www.coop99.at/www-LOURDES/en/index.htm

Brukar inte hänvisa och relatera så mycket till motton, ordspråk och sådant.

De får mig mest att fnittra. De är alltid så påtvingat insiktskrävande, och sådant gör mig full i skratt.

Men det går ju att fnissa och vara allvarlig i samma sak. Vi säger så.

Jag skulle vara värdig i Åre och börja åka slalom igen efter 25 år. Värdig skulle jag vara, inte ta illa upp om jag ramlade, inte vara rädd för att inte kunna stanna, krocka med liftar, eller för att köra på nåt stackars barn, men samtidigt acceptera att jag var rädd.

Helt enkelt vara vuxen i backen. Jag skulle förstå att all smärta och förnedring jag upplevt i min tonår i slalombacken endast var ett minne blott.

Jodå… Lärorikt

Min underbara ciceron J lotsade runt mig i backarna. Jag upplevde ett lyckorus, en katharsis, samt även en viss snarstuckenhet.

Men jag vet att jag trivs bland fjällen. Och det är jag beredd att betala mycket för.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen. Se där. Nu talar jag i ramsor igen.

I am the spring, the holy ground,
the endless seed of mystery,
the thorn, the veil, the face of grace,
the brazen image, the thief of sleep,
the ambassador of dreams, the prince of peace.
I am the sword, the wound, the stain.
Scorned transfigured child of Cain.
I rend, I end, I return.
Again I am the salt, the bitter laugh.
I am the gas in a womb of light, the evening star,
the ball of sight that leads that sheds the tears of Christ
dying and drying as I rise tonight.               

                            Patti Smith