Seems that I have been held, in some dreaming state
A tourist in the waking world, never quite awake
No kiss, no gentle word could wake me from this slumber
Until I realise that it was you who held me under

                                   Ur Blinding, Florence and the Machine

http://www.florenceandthemachine.net/

Om alla törnrosor ska vakna nu lagom till valet kan informationen i följande länkar kanske vara något att ta fasta på. Det handlar bland annat om långsiktiga ekologiska planer, samt ett konkret tillvaratagande av resurser.

Second Hand ligger mig varmt om hjärtat. Och många bäckar små...

Allt annat får väl försvinna som tårar i regn, förmodar jag.

http://transitionsweden.ning.com/

http://www.humanbridge.org/

Lyssnar på allvar på Bill Callahans platta "Sometimes I wish we were an eagle" - bara titeln! - där "Eid Ma Clack Shaw" är ett säkert spår. Hör bara: "Love is the king of the beasts. When it gets hungry it must kill to eat."

Predatorer. Är vi alla kanske.

Jag går nu in i vad som brukar vara min favoritmånad - september. Engelsk kostymserie ligger på jobblistan, qi gong utövas dagligen och min längtan går så långt som till goda svenska septemberäpplen. 

Höst är död, med löfte om pånyttfödelse. Utrensning. Träda.

"All these fine memories are fucking me down" sjunger Bill Callahan med mörk stämma.

Och jag skär bort minnen som dött kött. Det får man också göra på hösten.

http://dagensskiva.com/2009/08/18/bill-callahan-sometimes-i-wish-we-were-an-eagle/

Den är lite rörig, filmen ”Kissing Jessica Stein”. New York-judisk familj, mycket rödvin, konstgalleri… Ja Gud, så 1999! Jag såg den för tio år sedan, och gluttar på den nu igen.

Jessica utforskar sin sexualitet kan man säga. Hon börjar att dejta tjusig kvinna, är stundtals lycklig, men oftast neurotisk och ganska olycklig. Orolig. Men ibland på ett ytterst roande sätt, förstås. Jessica och Sarah är oemotståndliga i sitt parskap, men undergången är förstås nära.

”Jag kommer alltid att vara ensam” gråter Jessica inför sin mamma i ett förtroligt samtal. Ett av de ställen i filmen då jag faktiskt blir rörd. ”Du är min stora stora kärlek”, säger hennes mamma till henne då. ”Men jag förstod tidigt att du aldrig nöjer dig med ’okej’ eller ’bra’, och att du därför kommer att få lida”.

I natt drömde jag om jordens undergång. Ja, faktiskt. Allt svämmade över. Jag befann mig på någon hög plats med betongbyggnader. Skötte en del av mediebevakningen, men lyckades sjabbla till det med texten…i direktsändning. Det forsade ned vatten. Min mamma var med och hade packat konstigt i våra väskor. Jag var irriterad. Snart skulle jorden gå under, Ragnarök var nära, men jag hade nog att tänka på med röriga väskor och textremsor i tv:n…

Sedan ser jag mig själv springa i Nackareservatet. Svetten lackar, nya träningsskor, jag springer målmedvetet. Andningen funkar. Regnet forsar ner, håret är blött, skorna leriga - och jag är äntligen nöjd.

Det sägs att Josef var den första omskrivna plastpappan, och att han gjorde det bra. Tog hand om Jesus alltså. Men med en så frånvarande fader som Gud själv kan det inte ha varit så svårt.

Min dotter är lyckligt lottad med en originalpappa, bonusmamma och så jag - originalmamman, förstås. Dock lyser plastpappan med sin frånvaro än så länge. Det har bara inte blivit så. Och dottern nämner det sällan, hon är nöjd som det är.

En gång i somras ville hon ha Eric Saade som pappa - men då grep originalpappan in: "Ta tillbaks det där!" Och så vände han henne uppochner, så hon fick ångra sig. Saade fick vara storebror i stället. Ska sägas att jag inte heller var särskilt intresserad av att hänga med en schlagerkille på 19 år. 

Men så frågade jag dottern häromdagen vad som skulle vara viktiga egenskaper hos en extra-bonus-plastpappa. Då sa hon: "Han ska vara rolig och kasta mig upp i luften och så."

Gott så, tänkte jag. Duger för mig med.

”Varför kan hon inte få tillbaka sitt fina hår? Jag tycker att hon skulle få se ut som hon gjorde från början?”

Dottern och jag pratar om Sofie i filmen ”Det levande slottet” – en av Miyazakis animerade skapelser, som vi båda gillar hemskt mycket.

En fantastisk saga om Sofie, som egentligen aldrig blir sig själv igen efter att lidelsefull kärlek har drabbat henne, och förbannelser med den.

När sagan slutar är emellertid Sofie löst från Ödehäxans förbannelse, men hennes hår har blivit grått. Och vi förstår att så kommer det att förbli resten av hennes liv.

En något mindre docksöt, men mer vis, flicka måste Sofie således bli innan hon får sin Hauru.

Dottern undrar över detta ärr. Såklart. Varför ska något blir sämre? Varför ska kroppen åldras när vi sörjer? Varför kan inte allt få bara bli bättre och mer oförstört?

”Därför att vi lever, min vän, och erfarenheter gynnar inte alltid hälsan”, kanske jag borde säga.

Men istället höra jag mig själv säga: ”Men hon är ju fin i grått hår också.”

Jag vandrar, jag vandrar. Jag gå ut i kvällen, och möter platta grodor och viskande träd på min väg.

En enkel väg är det, och ingen alltför svårframkomlig.

Grusstigar, vacker natur runtomkring.

Höga mörka tallar som då och då vemodigt doftar av mellanstadiets Grimstalopp, det hemska. Då en del kräktes och andra tappade andan.

Men nu vandrar jag vidare och alla minnen får passera utefter vägen.

Vart går jag? Jag går min väg - en väg. En av många.

Jag hör viskningar, mina egna steg, musik.

Grodor ligger platta utefter dikeskanten.

Träden vill tala. Jag lyssnar bara lite.

 Att besöka-listan:

http://fotografiska.eu

Mitt i högvarma sommaren visar Zita Hayao Miyazakifilmer varje kväll.

Mellan 12-25 juli, underbart!

Gå in på länken och läs mer.

http://www.zita.se/evenemang/tema-hayao-miyazaki

Mitt läsande har varit ryckigt och ojämnt det senaste halvåret. Missunnat och lågprioriterat har det varit att sjunka ner med en bok.

Men visst har det blivit några i alla fall. Nu senast läser jag Tove Lefflers fragmentariska biografiroman över sin avlägsna släktning författarinnan Anne Charlotte Leffler. En bortglömd författare idag (eller så har fel lobbyister fått råda inom litteraturhistoriekanon!) - men oerhört stor och skandalomsusad på Strindbergs tid.

Boken är ryckig, också lite ojämn, men stundtals oerhört vacker och vilset obarmhärtig - med fragment ur Anne Charlottes liv. Hennes resonemang över de val hon gör och måste göra för att kunna leva, skapa - och älska. Ingen lätt kombination.

Hennes vita äktenskap ligger som grund för passioner senare i livet - som den med den 12 år yngre italienske matematikern Pasquale, som kom att bli hennes stora men svåra kärlek.

120 år har gått sedan den tiden då Leffler stred och levde och man undrar ibland

vad som har hänt. Mycket, förstås - och samtidigt litet.

Snart väntar dock Johan Theorins Ölandsdeckare på mig. Den tredje - "Blodläge" - blir det denna gång. Hör sommaren till, tycker jag.