Ja, jag måste skriva några ord inför morgondagens tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur.

Nu verkar alla tippa på min favorit just nu - Kazuo Ishiguro -

vars första roman "Berg i fjärran" jag nyss läst. Hans språk är underbart, gåtfullt Han kan skildra det allra otäckaste på det mest vackra sätt. Blir han nobelpristagare sörjer jag icke.

Jag vet att jag förra året skrev om den egyptiska feministiska författarinnan Nawal El Saadawi. Det var ett tag sedan jag läste hennes novellsamling "Törst", men stark var den.

Borde det inte bli en rysk författare snart, eller iransk? En poet? Alla tjatar om Adonis...

Vi får väl se.

http://svt.se/2.27170/1.2180415/svt_kultur_och_samhalle_tippar_nobel

 Ja, jag älskar dofter. Lavendel, geranium, vanilj, sandel... De är alla mina vänner i höstmörkret. Dofter helar mig, gör mig till en bättre människa.

Det är sant.

Jag tror faktiskt att de botar depression minst lika bra som motion. 

Men förutsättningen är förstås att de kommer från naturens egen källa.

Nu är det visserligen bara oktober, men för att inte jäkta ihjäl sig inför jul kan man ju botanisera en aning nu i oktober. Har ändå fem systerdöttrar i åldrarna 17-24 att handla åt. Det, ni!

Och för ett doftfreak som jag själv är Klockargården i Norberg en guldgruva. Eteriska oljor, doftljus gjorda på naturliga råvaror - så att man slipper må illa när ljuset har brunnit en stund.

Se länk här:

http://www.klockargardens.se/

Det är oktober, och hon har mörka ringar under ögonen.

Drömmer på nätterna en del drömmar om återföreningar och försoning,

men drömmarna är långt borta och dolda i dimtöcken, svåra att minnas.

Hon vaknar på morgonen, men inte utvilad, inte riktigt tillfreds.

Dagarna går, dagen gifter sig med mörkret. Löven blir gulsotsgula.

Hon försöker att rikta sina tankar. Åt något håll, bara. Inte nödvändigtvis åt det mest optimala.

De döda dyker upp i drömmarna. Och vad mer: de sjuka är friska och helade,

men de som gått bort talar som om de levde. Ger råd och sådant.

Den hon älskade finns med. Han är alltid lite tjock i drömmen. Äldre. Han kommer alltid för sent, ursäktar sig, men han kommer.

Det är sent på jorden.

Står vid Gullmarsplan. Tunnelbanekaos, olycka vid Medborgarplatsen. Jag är sen, ska hem från träning och där hemma väntar dotter med morfar som barnvakt, och någon kanske har dött i kväll, på ett spår i Stockholms tunnelbana.

Nu röker folk som vettvillingar - ännu mer än vanligt vid den här perrongen. Stressen, aggressionen ligger i luften. Tåget kommer. Äntligen. En vid första anblicken oförarglig dam prejar mig nästan med sina papperskassar när vi ska gå in i vagnen.

Hemma springer trött dotter emot mig. Vi har inte setts på en vecka. Lång, lång kram blir det. Morfar har tänt alla taklampor i lägenheten. När jag påtalar detta säger han: "Det är ju så dunkelt här, man ser ingenting." Jo, min pappa har alltid varit "mörkrädd".

Senare vid läggdags kommer jag att tänka på den oöverträffliga texten av Barbro Lindgren "Den jag älskar heter Örjan".

Anna Maria Espinosa sjunger den så ljuvligt på cd:n till "Den rosa barnkammarboken" som finns i hemmet.

Vi har lekt en gång i parken
satt brevid varann på marken
och han rörde mig med handen
och så grävde vi i sanden
dina ögan, sa han, är som runda sjöar
eller som små gröna öar

du kan bli min fästmö, om du vill
ok sa jag, sen satt vi still
och Örjans öron lysste röda
tänk sa han, om hundra år så är vi döda
då finns det inga ögon som små sjöar
men riktigt vatten finns det
med små gröna öar

och än så länge kan vi leka
och ha kul i parken
och sitta still
brevid varann på marken
den jag älskar, han heter Örjan
men de kallar honom Smörjan

B, Lindgren

Äntligen kan jag med gott samvete hugga in på boken jag lånat för några veckor sedan och som jag längtat efter: Kazuo Ishiguros "Berg i fjärran". Skälet till längtan var en trälig läsning av en skotsk deckare av Ian Rankin som inte alls blev kul. Efter härvor av mutor, skumma byggherrar och interna polisintriger kände jag bara en enda sak: ointresse. Men jag läste ut den ändå. Kalla mig tvångsmässig.

Men nu, en roman med ett underbart språk, att få sjunka in i och njuta av.

Och det behövs i dessa hektiska dagar av jobb, deadlines, skoltider att passa, läxor, träning, friluftsdagar, matsäckar, gummistövlar...

Dottern och jag läser förresten en jättefin liten bok på kvällarna som endast kostade 40 kronor på Akademibokhandeln: Barnens versbok.

Där finns allt i versväg för barn, även gammalt som "Tomten" av Victor Rydberg, lite svårare dikter av Werner Aspenström, men också nutida sånger och ramsor.

Den bästa kom i vår väg i går. Tove Jansson regerar. Se här:

Misans klagolåt

En misa har jag varit i alla mina dar,
miserabel var min mamma, misären var min far.
En misa har jag varit och en misa vill jag bli;
det är så skönt att sjunka i mild melankoli.

Och om jag vore vacker och min näsa underbar,
beundrad utav alla och dyrkad av envar,
så skulle kanske någon, som vore stor och rik
tillsända mig en ros i cellofan från en butik.

Men allting har en ända och lyckan flyr sin kos;
det finns för många taggar på varje liten ros.
Jag går i månens skimmer invid den svarta älv
och plockar anemoner - och tänker på mig själv.

- Tove Jansson

Se och lyssna till "Blinding" av Florence and the Machine i Snövit-tappning:

http://www.youtube.com/watch?v=3yYOWapu2A0

Och så har Cinemateket startat filmklubb för barn 7-12 år!

Mycket trevligt initiativ tycker jag, vars dotter fick sin första Bio Victor-upplevelse på en pressvisning där med sin mor i typ 4-årsåldern. "Ville och Vilda Kanin" visades, vi var så gott som ensamma i salongen - och dotterns ögon var större än tefat...

http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/Aktuella-serier/?title=Unga+Cinemateket

Mina egna tankar täcks bäst av andras ord nu. Jag andas. lever och för var dag som går tar jag mer mänsklig gestalt än någonsin förut, tror jag.

Eller som Peter Hoeg har sagt:

"Det finns inga orädda människor, bara orädda ögonblick"

And I could hear the thunder and see the lightning crack
All around the world was waking, I never could go back
'Cause all the walls of dreaming, they were torn wide open
And finally it seemed that the spell was broken

And all my bones began to shake, my eyes flew open
And all my bones began to shake, my eyes flew open

No more dreaming of the dead as if death itself was undone
No more calling like a crow for a boy, for a body in the garden
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love with the wrong world

                                                 Florence and the Machine

Jag är inte glad. Jag är inte utvilad, pigg, lättad.

Jag är oändligt trött, sliten.

Men jag är tacksam att det onda håller på att släppa taget om mig.

Jag är tacksam att jag är fri, i tanke och handling.

Att inte ständigt behöva plåga mig med "varför?".

Att bara få vara.

Människa.

Förrresten är här två ställen som jag ämnar besöka inom en (i ena fallet mycket) snar framtid.

Det heta mexikanska matstället (där alla bara talar spanska)

samt Vasastadens eget terum - ety te gör gott för hjärta och leder

http://www.laneta.se/

http://www.classictearoom.se/