Jag har de senaste veckorna arbetat med textningen av en Norénpjäs - ”Höst och Vinter”. Ett av hans borgerliga dramer från 80-talet. Pjäsen handlar om en välbärgad familj. En mamma, pappa och två vuxna döttrar - som kommer hem på middag. Det ruttna dröjer inte med att vädras, må jag säga.

Jag älskar Norén, när han är så där. Jag skrattar, för det brutala och grymma kan vara så oerhört träffsäkert. Jag gråter, för här är smärtan alldeles naken. Och det finns ingen som bättre åskådliggör personer som inte lyssnar på varann.

Men jag märker att jag hör replikerna även när jag inte jobbar. Jag drömmer Norén, tänker Norén och svettas Norénretorik. Nej, nu går det för långt…

Jag har träffat honom en gång. Det var i början av 90-talet när jag stod i bokhandel. Han skulle köpa en Stockholmskarta, och gjorde ett mycket förvirrat intryck. Jag assisterade honom, så att han fick rätt produkt. Eller så blev det väl fel, förstås.

Men, men. Har inte ens läst hans dagbok än. Många av mina bekanta anser att den är bra, språkligt sett åtminstone. Det tvivlar jag inte på en nanosekund.

”I will turn your face to alabaster

When you find your servant is your master” 

Jag börjar gå i gång på gamla Policelåtar. Lyssnar gärna på Stings - eller Gordon Sumner som han egentligen heter - intensiva röst på mina färder ut till Ingarö och goda vänner.

Det är en anledning till att jag diggar Laleh, när hon pressar upp rösten sådär hest Sting-reggaelikt. I like it.

Väl framme väntar trädäck, pool, smörigt vitt bubbel, good friends och en klunga barn. Vi dansar till Havanna-pärlan Omara Portuondo, som jag upptäckte för två år sedan. Hon gör den överlägset vackraste versionen av ”Gracias a la vida”, och mina väninnor håller med mig. Bra poolparty-musik.

Efter maten bjuder värdinnan på jordgubbar i pepparsirap. Jag fastnar en stund i nostalgi då jag och min kompis make tvångsmässigt räknar upp alla sjuttiotalsdeckare vi har sett: Baretta, Kojak (med gamle gode Telly Savalas), Cannon, McCloud, Ellery Queen och inge mindre än Rockford (tar över). Skulle nog te sig ganska stolpiga i dag.

Kvällen blir lång, barnen ser på Bamse, det dricks, äts, pratas och härmas Mia & Klara-karaktärer. Allt är som det ska, med andra ord.

Vi kom fram till att min nästa fest ska ha ”Snobbar som jobbar”-tema. 

Man får se ut som Lord Sinclair, Danny Wilde eller en sjuttiotalsbimbo. Originalmusiken ska införskaffas. Men dansen ska inledas med the Police - ”Message in a bottle” och ”Roxanne”. Faktiskt.

http://www.omaraportuondo.com/

http://www.youtube.com/watch?v=bgLEdvRKAYI

http://www.youtube.com/watch?v=LfFY9Px8jYA&feature=fvw

I Peter Kihlgårds roman ”Kicki och Lasse” får Lasse syn på Kicki första gången på en skidort. Jag gissar tidigt åttiotal. Hon dansar till en Michael Jackson-låt och han fattar plötsligt hur ”jävla bra” MJ var. Jag gissar ”Wanna Be Starting Something” från Thriller-skivan.

Jag kan se det framför mig:

”Klänningen verkade vara i sämskskinn, snäv, halvhöga boots, snygg rumpa. Hon höll armarna över huvudet, knäppte med fingrarna och dansade liksom på fel takt, inte otakt, men där andra markerade takt genom att niga till nedåt gjorde hon tvärtom, som om hon ville göra sig lätt.”

”Kicki och Lasse” är en kärlekshistoria som tar sin början vid den danslåten och slutar när en av dem är döende i cancer. Jordnära och gripande på sitt sätt.

Tillbaka till popkungen MJ som nu har gått hädan. ”Don’t Stop Til You Get Enough” har enligt Fredrik Lindström och Per Sinding Larsen världens bästa intro. Är benägen att hålla med. Mäktig stråkkavalkad i början. Och de tjejer som varit hos mig på girls’ dinner vet att vi alltid dansar till den när andan faller på.

http://www.youtube.com/watch?v=HrPTDU40hO4

http://www.youtube.com/watch?v=xg0AsWruz4k

För övrigt: Mycket varmt nu. Därför endast korta inslag mellan bad och sol.

”Du tar för ytliga andetag, andas djupare”, var det en klok människa som sa till mig. Så nu går jag omkring och djupandas, och hoppas på fulländning.

Hela kroppen måste syresättas - men man glömmer så lätt bort det.

Andning är mer betydelsefullt än man kan tro. Det är basalt, men att andas rätt är en konst. Jag har tränat en del yoga och pilates i mina dagar, så jag borde ju veta. Ändå har jag flämtat ytligt som en liten hund den senaste tiden. Inte undra på att man känner sig syrefattig - inte minst i denna ökenhetta som nu råder.

En väninna som stundtals är ganska frispråkig (och fritänkande), men som jag värdesätter oändligt, sa en gång att man kan andas sig till en orgasm. Det håller jag inte för osannolikt heller. Tänk vad lite luft kan göra.

Känner mig som sagt syresatt och i dag gjorde jag en god gärning. Jag bjöd en liten uttröttad kärnfamilj med en 1 ½-åring på färsk espresso vid sandlådan på gården. Det var uppskattat.

http://www.youtube.com/watch?v=jy4i0o7jV-g

”Jag kommer inte över det där med listan.” Orden kommer från en grannväninna, och hon lägger pannan i djupa veck. Listan hon refererar till är min pappas semesterlista över sin årliga biltur genom Europas kulturlandskap. Denna visade jag upp för henne och några andra en grillkväll ute på gården.

Om någon trodde att min fars semesterplaner innefattar en vecka i Toscana och tio dagar i Provence så har den personen gruvligt fel. Nej, han har mycket bestämda åsikter om hur en bilsemester ska avnjutas. Typ ett dygn per ort. Sevärdheter, utsiktsplatser, diverse monument skall avverkas systematiskt, sedan raskt i väg igen till nästa plats.

Självklart avnjutes god mat (företrädesvis mycket skaldjur) och dryck under resans gång. Och många vinflaskor klirrar i bagageluckan.

Men tillbaka till listan. Den består av tre A4-papper fulltecknade med varje orts hotell, dess telefon- samt faxnummer (!) Jo, min pappa har mobiltelefon (numera) men den har han aldrig på. Även om han stolt förklarar att han faktiskt kan läsa SMS, och att det går bra att skicka sådana till honom och rapportera om saker hemifrån. Fast svara, det kan han inte. När jag suckar högt säger han: ”Det tar vi nästa år.”

Så nu sitter listan på min kylskåpsdörr, så att jag kan se var min pappa befinner sig från dag till dag.

Idag Freiburg, imorgon kanske…Osnabrück.

Och så kommer vykorten. De är informativa på sitt eget lilla sätt. Man finner uppgifter om hotellets standard, parkeringsplatsers tillgänglighet och om eventuella sportevenemang har ägt rum på orten i fråga.

Min grannväninna har legat och tänkt på listan hela natten. Och jag svarar henne: ”Den kommer med paketet. Lär man känna mig, lär man också känna listan.”

Den danska poeten Inger Christensen dog i januari i år. Ansenligt många tyckte och tycker att hon skulle ha fått Nobelpriset i litteratur, men så blev det icke.

1981 skrev hon diktsviten Alfabet. Jag läste den först för ett par år sedan efter att ha införskaffat en av hennes diktböcker på antikvariat.

En nära väninna till mig hade intervjuat Christensen för en tidskrift och rekommenderade mig hennes dikter. Men det tog som sagt ett tag innan jag öppnade boken som hade stått så länge i min hylla.

Men när jag väl tog mig tid och läste Alfabet blev jag mycket intagen.

Det var ett flöde. Så vackert, gripande. Inte vad jag hade väntat.

Här på bokstaven D och E:

duvorna finns; drömmarna, dockorna

dråparna finns; duvorna, duvorna;

dis, dioxin och dagarna; dagarna

finns; dagarna döden; och dikterna

finns; dikterna, dagarna, döden

senhösten finns; eftersmaken och eftertanken

finns; och enrum finns; änglarna,

änkorna och älgen finns; enskildheterna

finns, erinringen, erinringens ljus;

och efterljuset finns, eken och almen

finns, och enbusken, det ensartade, ensamheten

finns; och ejdern och spindeln finns,

och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden

Tolkning av Jan Östergren

I dramat "The Land of Heart's Desire" av Yeats kan man läsa följande smäktande rader. Det rör sig om midsommarmystik och älvdans. Att lämna den verkliga världens mödor för älvornas rusiga värld där det eviga skrattet klingar. Lose some, win some, alltså.

Come, faeries, take me out of this dull house!
Let me have all the freedom I have lost;
Work when I will and idle when I will!

Faeries, come take me out of this dull world,
For I would ride with you upon the wind,
Run on the top of the dishevelled tide,
And dance upon the mountains like a flame

                             William Butler Yeats ur "The Land of Heart's Desire" 1903

Så trött jag är! Trötthet är ju bara ett tillstånd. Som man borde kunna lyfta sig över, tycker jag. Men det går inte i dag. Mitt hemmavarande förkylda barn är inte så klädsamt trött som jag. Hon är alldeles för pigg för sitt eget bästa - och sin mors. Vädret är regntungt och sommardeppigt.

Så vad har vi gjort i dag?

Spelat trädmemory. Ett underbart litet spel med 17 fantastiskt tecknade träd på små brickor. Hästkastanj, Sälg och Oxel för att ta några exempel. Jag ska bli trädexpert denna sommar. Men orken tog slut efter två spel, trots mina tre latte på raken.

Varför denna trötthet? Försökte vila i min underbara, sköna säng, men en sexårings fötter och ben klev ständigt över min matta kropp med prydnadsdrakar och prinsessor i högsta hugg. Rollspelet krävde tydligen min närvaro, för nu när jag sitter vid datorn fortsätter dramat på ett bord nära mig.

Kanske skulle vi baka…

Har redan tittat på Häxan Surtant och barn-tv halva förmiddagen.

I min dotters älvbok står det att så gott som alla har en Gudmor (eller god fe, whatever) som vakar över en. Men hon kan bara hjälpa till en enda gång i livet, så man måste verkligen tänka till vad man önskar sig av henne.

Nu får gärna Gudmor komma. Jag behöver ingen bal på slottet eller prins (hellre en gycklare eller hovnarr, är lite svag för sådana, men det är en annan historia). Klänningar har jag redan många tjusiga, och mina elaka systrar är inte speciellt elaka.

Nej, Gudmor ska hjälpa mig vakna upp ur denna koma! Hjälp mig att aktivera mig och mitt barn. Gör mig till en pigg, motiverad, icke humörsvängande god mor.

En vabb-dag kan ju faktiskt vara dötrist, tråkig…och alldeles alldeles underbar!