Det säg att man vid 42 års ålder börjar om på nytt. Mitt i livet är man - kanske - och cellerna har tydligen gått ett varv runt, så man har defintitvt goda förutsättningar för att släppa gammalt skräp och gå vidare mot nytt.

Det ska tilläggas att denna utsaga kanske inte är vattentät för vetenskapsnördar, och även om den så vore är den med all säkerhet kulturellt betingad.

Nåja, jag är inne på mitt 42:a år och har just nu motivation för tre saker: avkoppling, träning samt mental frid. Och för att få det ena krävs det andra och det tredje osv.

Vad är det då man ska börja om med - eller starta på nytt? För min del måste jag ta tag i min hälsa. Dålig blodcirkulation, en del sömnbesvär, ovisshet om en presumtiv "tumör" på låret, som hon sa, den ryska massören som oljade in min kropp i mandelolja på en behandling häromdagen. Hon var inte pedagogen from heaven precis, men skön massage var det.

Det som också har påverkat min inre frid är en viss aspekt av minnet. Men jag känner ändå mig vid ganska gott mod när det gäller minnet. Eller ska vi tala klarspråk och säga "kärlek". Minnen av kärlek. Eller det jag trodde var...kärlek.

Jag vet en sak och det är att det är ett privilegium att låta kärlekens blad få vara oskrivna. Eller en bragd kanske jag ska säga. Mina blad är inte det. De är sönderklottrade med frågor, långa ältande haranger, som till slut liknar matematiska ekvationer som aldrig går ut. De tål inte mycket friktion, ska sägas. De vittrar snart sönder av svett och gamla tårar. Ingen konservator i världen kan nog rädda dem, ändå vaktar jag dem som mitt eget liv. Mina kärlekens blad. De minnena.

Ja, visst sägs det många kloka ord, det ges goda råd om vad man ska göra med sin ohälsa och sitt onda. Och en åttondel av dem har jag kanske kunnat leva upp till. Resten är livet.

Och det är ju inte orden vi lever. De är bara de fluffiga mjuka kuddarna vi bäddar upp vår smärta med då och då. De får vara inramning, krydda eller skydd till och med. Men jag är tacksam för dem.

Nej, tänk att bara få vända blad.

Jag är inne i ett bladvändande nu.

Mina blad blev blytunga, så tunga, och sådana blad kan man ju inte bläddra, det vet vi alla.

 

malin

6 juli 2010 10:01

Å, Britta! Ingen skriver som du, med denna äkthet, smärta och skönhet! Och klok har hon ju gått och blivit dessutom, unga mänskan.

 

Britta

9 juli 2010 22:55

Men Malin, nu smickrar du. Det får du gärna i och för sig. Men helst över ett glas vin och en Miyazakifilm på Zita nästa vecka? Se länk!

http://www.zita.se/evenemang/tema-hayao-miyazaki

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  På söndag en färd till den stora ön österut. Inte varit där på ett antal år, och det krävs ny musik, ny inramning. Min kropp värker av trötthet, men hjärtat slår. Vi löneslavar... Tankarna kan värka av minnen. Musiken hjälper mig. Alltid. ...

Jag tar sommarlov. På riktigt denna gång. Och lovet är betalt. Det sägs ju att man bör njuta at det man tidigare inte fått, njuta innan man tar det för givet. Således ämnar jag  njuta av betald semester. Tre saker jag har hittills har njuti...

  En kontrasternas dag. På förmiddagen släpar jag mig ut på ett gympapass i Farsta centrum. Fräscht och fint på Friskis & Svettis anläggning. Och mycket välgörande för mig med ett pass efter endast försiktig pilatesträning pga krånglig rygg i flera...

Okej. Så här är läget. Jag ligger efter. I allt möjligt. I att blogga till exempel. Jag ligger efter i att leta upp recept på ekologisk prisvärd mat, jag ligger efter i att bo ståndsmässigt, rymligt, med varsitt rum för mig och mitt barn. Jag lig...

Hela mars har gått och inget skrivet. Mitt liv numera kan kallas ekorrhjul av vissa, och det kanske det är, men på ett hittills trevligt sätt i alla fall. I dag, långfredag - den långa dagen - beger jag mig till japanska bad där det är meningen att...