Näe, Jaoui! Nu har du gjort en ljum film. Jag som älskat dina andra filmer, där intelligensen är så levande att den väcker skrattet från maggropen. Men i ”Det regnar alltid i Provence” finns inget av detta.

Du använder underbara skådespelare - som alltid, och du själv är en av dem. Här finns en intressant karaktärsbild av feministen, författaren och politikern Agathe Villanova. Hon besöker sitt barndomshem efter mammans död, där hennes spända försummade syster med familj också bor. I deras möte finns potential, men inga trådar nystas vidare. Det regnar, som sagt.

De två oändligt tröttsamma filmmakarna i filmen får mig att både irriterat sucka och till slut gäspa. Ett enda långt malande blir det, och inte ens kul. Min väninna M går så långt att hon faktiskt sluter ögonlocken - efter att ha påpekat att översättningen dessutom är undermålig.

Det enda riktigt njutbara i filmen är Nina Simones stämma som ljudar i bakgrunden vid några tillfällen. Denna starka, sköra röst.

Och vinet vi drack på Rolfs kök före filmen smakade i alla fall sagolikt.

M drack Riesling, jag italienskt Primitivo. Mm…

Om man efter detta ljumma regn längtar efter att bli berörd kan man bege sig till Södra Teatern i kväll där Bruno K Öijer har uppläsning av sina dikter. I hans senaste diktsamling ”Svart som silver”  läser jag följande strof:

jag frågade henne

varför hon övergav mig den där gången

och hon svarade

men jag övergav dig aldrig

hur skulle jag ha kunnat överge dej

det är omöjligt

omöjligt helt enkelt

det går inte till så

Ur ”Hon svarade”

http://www.rolfskok.se

http://www.brunok.se

http://www.youtube.com/watch?v=klyea0oYYrE  

Jag är uppväxt i en tefamilj. Vi drack te - sällan kaffe. Bara som applikation efter släktmiddagar, bjudningar och hos farfar förstås (som var smålänning). Men hemma i vardagen drack vi te på kvällen och på morgonen. Min pappa drack svart, engelskt  pås-te på morgonen, samt bredde ut hela DN (som var i stort format då) över hela bordet. Ingen annan fick plats vid frukostbordet. Sedan hade han en speciell springrutt förbi alla grannar på gatan till bussen, vilket han sedermera blev känd för. Sättet att springa på, alltså.

Jag är dessutom en av alla dem som faktiskt har haft fyra föräldrar. I min tonår skildes mamma och pappa, och ganska snart kom nya respektive in i deras liv. Och mina styvföräldrar hade - hör och häpna - det gemensamma draget att de både rökte och drack kaffe. Min mamma som var rökfri tedrickare träffade således en man som var estländare, drack kolsvart kaffe, lade patiens och rökte camel utan filter. Min pappa, rökfri tedrickare han också, blev sambo med en kvinna som alltid ville börja dagen med kaffe, minns jag. Hon rökte stundtals urtjusiga cigarretter i exklusiva förpackningar, och ibland gärna i bilen, vilket kanske inte hörde till min favorit.

I dag är min tedrickande mamma, hennes man och min pappas tjusiga sambo borta. Alla tre är de döda. Men jag vet att jag är präglad av dem. Deras egenheter och drag är liksom inskrivna i min släkthistoria. Och jag kan sakna de där sena kvällarna med min mamma och hennes man. Ändlöst patiensläggande, kaffedrickande, prat och klockan tickandes i matrummet. Jag kan också sakna min pappas kritiska sambos sällsynta men uppskattande komplimanger för något jag gjort. Det kom inte ofta, men likväl.

Och kaffe blev senare latte, macchiato och espresso för min egen del.

Men jag avnjuter även en kopp te då och då. För det är något bekant och förtroendeingivande över tedrickandet, som sagt. 

 http://www.kusmitea.com/html_uk/home.php

En av de starkaste slutscener jag vet är den i American Beauty (1999) där den skottskadade och döende Lester (Kevin Spacey) ser tillbaka på sitt liv i fragmentariska bilder. Filmen är en ordentlig skruv på det moderna familjelivet i förorten och vad människor kan göra med och mot varandra i tvåsamheten.

Det är ingen dålig resa Lester gör. Han medelåldersrevolterar ordentligt: börjar träna maniskt med hantlar i garaget, tar jobb på hamburgeria, samt limmar hårt på sin dotters kompis. Hans fru har tävlingssex med sin kollega (mäklare emellan…) och grannfamiljspappan är fascistoid mot son och fru, men drömmer i hemlighet om män. Ja, allt går rent åt h-e till slut där i villaområdet.

Så vad ser Lester då i dödsögonblicket? Han ser det som spelar någon roll, kanske. Han ser förstås sin dotter Jane, som bebis, barn, hennes första steg, hennes ansikte. Medan han upprepar hennes namn. Jag gråter alltid när jag ser det.

Men han ser också sin fru - Carolyn - i en bergochdalbana på ett tivoli. Hennes hår flyger åt alla håll och hon skrattar hysteriskt högt. Det fanns en tid då hon gjorde det, då de skrattade tillsammans. Innan all bitterhet, frustration och ilska tog över, så fanns där ett skratt. Och i skrattet låg kärleken. Så smärtsamt enkelt kan det alltså vara.  

Jag är svag för filmer och litteratur om systerskap. Det är kanske därför Jane Austens romaner har appellerat till mig så oerhört. Vad som händer med Elinors och Mariannes relation i ”Förnuft och känsla” när turbulensen omkring dem är stor är minst lika intressant som kärlekstemat i samma roman. Elisabeth Bennets oerhörda ömhet för sin mer reserverade, konventionella storasyster Jane i "Stolthet och fördom" är lika härlig som hennes slagfärdiga dialoger med Mr Darcy.

Nåja… 

En fransk film om systerskap med förhinder som gått upp i dagarna är ”Il y a longtemps que je t'aime” (Jag har älskat dig så länge) Vilken vacker titel för övrigt!

Kristin Scott Thomas gör Juliette som efter en längre fängelsevistelse får tillfällig logi hos sin lillasyster och hennes familj. Vi vet inte brottet till en början, men historien utvecklar sig allteftersom Juliette försöker anpassa sig till ett liv i frihet.

De två systrarna är varandras kontraster. Lea är utlevande och snabb - Juliette är inbunden och frånvarande. Det finns nog ingen mer passande än Kristin Scott Thomas för den rollen. Som hård granit gör hon sin Juliette. Och man väntar på att första sprickan ska få stenen att krackelera.

Berättelsen har ett försiktigt tempo, och många stunder känns det obehagligt med all ovisshet. Men filmen accelererar, och det som ska komma fram kommer fram. Det är ypperligt bra spelat, och jag blir både omruskad och rörd. Inte av storyn så mycket som av karaktärernas enorma närvaro.

Annat: Jag kan verkligen rekommendera Desiree Dolrons magiskt sköna fotografier på Fotografins hus. Utställningen varar till och med 22 mars.

Passa på!

http://www.ilyalongtempsquejetaime-lefilm.com/

http://www.fotografinshus.se

Det var våren 2005. Småbarnsliv, köksrenovering och filmvetenskap med genusinriktning. En lite udda blandning, men så var det då. Min hjärna exploderade och imploderade samtidigt som all queerteori skulle matas in i mitt huvud. Uppfriskande, livgivande men framför allt krisframkallande. Slet som ett djur för min kärnfamiljs existens, läste samtidigt om kärnfamiljens omöjlighet och heteronormativa komplex. Höll på att förlora mig bland alla postpostmodernistiska- och strukturalistiska idéer.

Försökte frenetiskt bolla detta - att min feministiska diskurs befann sig i djup kris - med en ganska trött make emellan veckoplanering, köksritningar och dagislämningar.

Vad som fick mig att andas och stundtals vila denna vår var mina eviga besök i begagnataffärer. Jag letade och letade. Efter vad vet jag inte riktigt. Men jag fann en del och drömde om annat. Grejen var att jag orkade leta. För det måste man, om man ska handla begagnat.

Second-hand-kläder är så listiga, för de gömmer sig. Man måste orka hitta dem.

En pärla bland second-hand-affärer - och som ofta blir omnämnd i pressen - är Lisa Larsson Second Hand på Bondegatan. En litet trångt hål i väggen kan tyckas, som först ger ett rörigt intryck. Men ack, så man bedrar sig. Här finns nämligen högklassig expertis och Lisa Larsson herself har stenkoll. Hon vet definitivt skillnaden mellan - som då var mitt ärende – hattmodet för herrar på 1930- respektive 1950-talet, samt kan plocka fram rätt attribut för klubbesöket. Utan skrupler och utan tjafs.

En annan pärla som jag redan nämnt är Old Touch på Upplandsgatan. Inredd som en lägenhet med sekelskiftesatmosfär är detta en dröm att stiga in i. Klänningar, linne, porslin, allehanda strumpeband och tillbehör. Rökrockar och sidenschalar för herrar. Me want – me gonna have!

Beoynd Retro på Åsögatan är förstås värd att nämna. Med filial i Göteborg och London. Bra service där. Och tjusiga Judits Second Hand på Hornsgatan, där även nya designkläder kan inköpas.

Ja… Det finns en hel djungel av second-hand-affärer i Stockholm och jag har bara nämnt en bråkdel – dem som jag har en personlig relation till.

Men vad har allt detta begagnade med feministiska diskurser att göra? Jo, jag tänker så här: Skapa av det som redan finns. Ta det gamla och gör nytt! Låt dig inspireras. Ordet "queer" har man ju lyckats ladda om till något kraftfullt. ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” skulle här kunna bli ”Vissa plagg har nio liv”.

Kommande: Ska försöka hinna se en del franska nya filmer framöver, och dela med mig av min åsikt om dem. Ett stort plus också för nygamla biografen Rio som kommer att visa direktsänd opera vissa lördagar!   

http://www.lisalarssonsecondhand.com/lank.htm

http://www.judits.se/

http://www.beyondretro.com/

http://biorio.se/

Var på underbar fest med Seinfeld-tema i helgen. Alla fick göra ett Seinfeld-test, men till min stora besvikelse blev jag en "George"... Om jag bara hade blivit en "Elaine" eller åtminstone en "Kramer". Men, nej då. Denne högst egocentriske man som har lätt till hybris och ofta hamnar i underliga, halvperversa tillstånd ligger tydligen nära mig karaktärsmässigt. Huvva!

Njöt ändå av festen i fulla drag. Reggae-jam i köket på sena natten. Sjunger sällan "I Shot the Sheriff" - men nu var det på.

Tack, underbara väninna H som har så roliga fester och alltid så nära till musik och glädje!

Sugen på afrikansk jazz? Lyssna på "Éthiopiques, volume 4 - Ethio jazz & musique instrumentale 1969-1974"

Hot trumpets om inte annat.

http://www.budamusique.com/index.php/Catalogue/Ethio-jazz-musique-instrumentale-1969-1974/Ethiopiques/Ethiopiques-Volume-04.html

Vi gjorde det vi kunde denna helg. Dagar som var hårda som flinta, pressande som ett trehundrametersdyk, men som skulle passera. Vi drunknade i självinsikt eller brist på. Efter ”The Wrestler” satt vi uppe -  alltför länge - med tända ljus, rött vin, te. Jag bäddade i min säng med finaste sidenlakan åt C. Hon tog tacksamt emot. För vi gör sådant med våra vänner. Vi ger och vi tar emot i svåra tider. Vi lever, dör, vi återuppstår – surprise!

”Du låter som ett skogsrå när du sover”, sa C.  ”Ett eteriskt lockrop.” ”Okej”, tänkte jag. ”Kanske inte så illa ändå.”

Dagen efter ledsagar jag henne på stan. Vi botaniserar och fantiserar på underbara Old Touch, och lusten väcks i oss. Kammar, pärlor, sekelskiftesspets, konstiga blusar (jag köper en grön med tulpaner på, kan ej låta bli) och små näsdukar med rosor. Herrschalar…

Sedan kväll… Det sägs att vodka och Chaka Khan kan lösa upp den tyngsta melankoli, men jag tror hellre på Joan Armatradings nyktra prosa i kombination med Cava. Starkt och porlande på samma gång. Det finns ingen som sjunger ”I’m not in love, but I’m ready for persuasion” som hon.

Konstig nederländsk funkjazz som uppladdning inför fest på okända marker.

I ren frustration ordnar jag mitt hår i en strikt trettiotalsfrisyr. Det ser nästan tuktat ut. Flätor på sidorna och uppsättning med pärlhårnät. Nu kör vi, baby.

http://www.youtube.com/watch?v=7T4lg8VAjMI

Kommande: Fragment ur en Second hand-shoppares vardag

En magisk februarikväll på Café Piastowska i år blev det bestämt. Vi var alla glada, uppsluppna, lätt berusade av polsk färsköl och mätta på underbara blinis. Den initialt barska servitrisen hade till slut mjuknat och sjöng födelsedagsvisor med oss gäster. Mycket tack vare mitt manliga bordssällskaps charm och frågvishet.

Men jag kände inte alla runt bordet. Min väninna vanligtvis boende i Åre hade fyllt år och samlat en del vänner på denna härliga polska pärla till restaurang vid Tegnérgatan. En spontan spelman på 70 plus sjöng halvt oanständiga skillingtryck till en tresträngad fiol, och hans ryska, svårmodiga väninna satt i ett hörn och lyssnade.

Det blev en glad kväll - ganska osannolik - och rätt så blöt ska sägas.

Det som blev bestämt var att jag ska följa med på en gemensam resa till Grekisk ö i Kykladerna senare i vår. Det blir en lite krånglig tripp, med reguljärt flyg via Prag, färja från Aten och ankomst mitt i natten till en avlägsen ö jag aldrig varit på. Allt detta med sexårig dotter. Men goda vänner möter upp, och jag tror att det blir en fin vecka.

En sak som slog mig denna kväll på Piastowska - när vi bland annat talade om flygpriser - var att man borde klimatkompensera. Det vill säga att man betalar en summa till ett företag som neutraliserar det koldioxidutsläpp man förorsakar. Jag presenterade denna idé för sällskapet, och det blev positivt emottaget. Så nu ska jag verkligen göra det.

Läs mer om detta här:

http://www.energimyndigheten.se/sv/Foretag/Klimatkompensation/Hur-gar-det-till-att-klimatkompensera/

http://www.tricorona.se/

http://info.aos.se/sajter/cafepiatowska/1.html