På order av min alerta väninna C läste jag nyligen en av de mest intelligenta understreckare jag läst i Svenska Dagbladet. Susanne Wigorts Yngvesson är professor i etik vid Teologiska Högskolan och skriver om vår tids rädsla för passionen. Till skillnad från det mesta i vårt samhälle i dag är den inte symmetrisk, men vi försöker ändå förtvivlat att tukta den.

Men den passionerade kärleken tar inte hänsyn till monogami, kärnfamiljsstrukturer och banklån, utan slår blint. Den begär det orimliga och ogillas därför. Kraften i en passion ryms inte i ett Excel-program. Och den landar heller inte bara i sexuell frigjordhet, som var modernismens främsta mål.

Passionen rör sig farligt nära den svarta ångestens och dödsrikets salar, därför räds vi den. Och den anses därför vara icke önskvärd hos en modern, mogen, självförverkligande människa.

Ja, Wigorts Yngvessons understreckare är som sagt suveränt insiktsfull i sin klarhet. Här följer ett handplockat citat:

”De fick inte varandra, som man och hustru, men de fick en livslång kärlek. Kan man då säga att deras passion inte var ’framgångsrik’? Vi tänker ju alltid att kärlek måste leda någonstans – till äktenskap, barn, sammanhållning. Den kärlek som inte landar där är misslyckad. Men om kärleken inte söker någonting annat hos den älskade än den älskade? Om kärleken uthärdar allt, som Paulus skriver, kan den då någonsin vara misslyckad?”

 http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/radslan-for-passionen-var-tids-tragedi_3946935.svd

Såg en man märkt av sjukdom i dag på bussen. Cirka sjuttio år skulle jag tro, mager, gul i ansiktet, och hade isiga glasögon. Han satte sig andfådd ner på sätet med kryckan i hand.

Jag tänker på min mammas man - nuförtiden hade man kallat honom bonuspappa. Han var ungkarl och flykting från Estland. Samlare, rökare, fixare. Det fanns inte en sak i världen som han inte kunde laga. Snäll. En aning inskränkt. Han älskade trädgården och att odla.

Vi bråkade en hel del under min tonår.

Femtonåriga tjejer var väl aliens för honom, och jag var ung och arg.

Annandag jul år 2001 drog han sitt sista andetag hemma, 68 år gammal.

Cancer, förstås. Vi var fem vid hans dödsbädd. Hans två systersöner, hans syster, min mamma och jag.

Han var en kämpe. Och jag saknar honom förfärligt.

För några veckor sen drömde jag om honom. Han satt utanför sin egen stuga med en liten trädgård. Han sa att han odlade en helt fantastisk viol nuförtiden.

”Du måste förstå att den här är helt unik”, sa han. Han var mycket nöjd.

Jag lovade att verkligen hälsa på honom oftare.

En balett i två akter på Operan, och jag blir lycklig.

Dottern och jag ser Nötknäpparen, Pär Isbergs version.

Och Tjajkovskijs musik gör mig alldeles len inombords.

Tänk om livet alltid kunde kännas så  - lent inombords?

Figurer från Elsa Beskows sagovärld är granna att se på,

men råttorna och farbror Blå får mig att rysa.

De första för att de är just råttor och dessutom i människostorlek

och den sistnämnda för att han har mörka glasögon

och ser ut lite som en psykopatisk blottare.

Men okej, jag ska inte växla in på det nu.

Vi ser även pepparkaksfigurer, snögubbar, dansande tomtebloss, smällkarameller och det är sannerligen inte någon dötid alls.

Det bästa och mest njutbara är när blomstren dansar in i ”Blommornas vals”. 

Det är då den där omtalade lyckan infinner sig. Jag känner mig lycklig.

Min dotter har inte heller tråkigt, får jag väl tillägga

- fastän extasen är mildare i hennes fall.

Väl hemma har vi pyntat vår traditionella kristna/hedniska julkrubba.

Det vill säga att stallet i Betlehem har lite snö och tomtar på taken.

Blandat är bäst.

Vill så här i juletider också flagga för Primulinas produkter som är mina favoriter, både vad det gäller doft, genuinitet och effekt.

Man kan åka till Kärrtorp och handla av Anna Irestig personligen - det har jag gjort i snöyran. Länk följer här:

http://www.primulina.se/

En riktig adventshelg blev det. Julstädning (förebyggande), lite pyntning och en massa bullätande. Dottern hjälpte till emellan varven. Jag ville ha undanplockat, hon passade på att bygga ett hem - en etagevåning - till sina petshops-djur i vardagsrummet. Får ej tas bort, dessvärre. Och det är klart att man inte vill rasera ett hem för några stackars plastdjur för att göra en egotrippad jul-homestyling a la vuxenliv.

Grannarna hade trevligt öppet hus i lokalen över gården med hemsydda barnkläder och konst. Där bjöds bland annat på Vine chaud, vilket dracks i rikliga mängder av undertecknad. Adventsfirande är ju krävande.

Nedan två recept som är stulna, men goda, så här i väntans tider (väntan på tomten vill säga!)

Vine chaud

Apelsinsaft

Stjärnanis

Ett enkelt rödvin

 Varm cider

En flaska La Cidraie Cidre Blond

Kanelstänger - 1 per person

Calvados - 3 cl per person

Mimi & Lenas kläder : http://shop.textalk.se/se/shop.php?id=8826

Jag har nu erfarit att man ska tänka sig för innan man börjar läsa Bröderna Lejonhjärta som kvällslektyr för sin sjuåring. Nej, nej, ingen fara för dottern, men för mig! Första kapitlet gick bra, när jag hade bukandats lite grann.

Andra kapitlet var en mardröm.

Mamma gråter. Ja, det händer faktiskt.

Det är inte hela världen, men lite förargligt att få klumpar i halsen och ett forsande blött ansikte just när man ska ha en lugn insomningsstund och inge sitt barn förtroende. Jag har aldrig haft brist på inlevelseförmåga, och det får jag lida för nu. Även om det kan vara en god egenskap förstås.

Något av allt detta måste också Astrid Lindgren haft med sig när hon skrev sina till viss del dystopiska sagor med rötter i Sveriges fattighistoria, gamla sagor och sägner: Tidsandan kommer nära, barnen har ordet och man minns dem så väl.

De är inga superhjältar, åtminstone inte från början, utan får lära sig den hårda vägen. Och de bär många på en stor genomgripande längtan.

Och medan detta kapitel läses för min dotter stirrar månen på oss arma människor, så där ljuvligt full, som en rund tallrik - en tunn kokoskaka. Något man vill äta upp eller gärna ha. Men vad vet den om nattsagor och gråt? Vad vet den om hjärtats kammare?

Nja, månen vet andra saker. Något om evig längtan. Om att stirra sig blind.

Om vad som finns bakom tusen slöjor, och undran därom. Den vet också att människan brister ibland. Och att vi måste brista för att kunna leva.

Jag fick en bok av min moster när jag var kanske tio elva år. Den hette ”Ryska sagor” och innehöll hemska men fascinerande slaviska folksagor. Efter att ha läst den säkert ett trettiotal gånger ville jag inget hellre heta än Vasilissa som i ”Sagan om den sköna Vasilissa”.

Det är hon som träffar på den fasansfulla häxan Baba-Jaga som har uppstoppade huvuden på pålar framför sitt hus – för att nämna en sak. Men Vasilissa var vacker och hon klarade sig. Tror bestämt att det var en prins inblandad också – om än lite senare i sagan.

Jag läste en Baba-Jaga-variant light för min dotter, och där träffar den ”alltför snälla” flickan samma häxa. Hon övervinner alla hinder som häxan sätter upp och blir på slutet ”lagom snäll” efter att hennes elaka systrar blivit slukade av häxans padda. Ja, lite groteskt är det. Men sagor är sagor. Slutet gott, allting gott.

Men kanske måste en snäll flicka låta sig skrämmas en smula för att få en dos elakhet i sig?

Kanske måste man anta till synes dumdristiga och för betungande utmaningar för att livet ska bli levande.

Kanske måste man helt enkelt våga vara dum, och inte alltid så utvecklingsmässigt korrekt?

Ja, jag jagar runt i de mörka slaviska skogarna vid Baba-Jagas hus, utan mål och utan mening. Men när jag ser hennes glödande kolögon ryggar jag inte tillbaka. Inte alls.

”Vad vill du, människa?” frågar hon. ”Jag vill bli skrämd", svarar jag.

”Det är ju det som är meningen med dig.”

Jag dansade med ”utklädningskläder” som vi sa. Till klassisk musik på grammofonskivan. Chopin, Tjajkovskij kanske. Några slitna LP-skivor som mamma hade. Jag dansade där på vardagsrumsgolvet i vår fyra i Vällingby. Jag var både prins och prinsessa - när jag var prins hade jag kjolen över axlarna som en mantel.

Mammas väninna kom på besök, beskådade dansen, och log åt mig. Jag blev förnärmad av uppmärksamheten. ”Vi tycker bara att du är så  fin”, sa hon. Jag minns det så väl.

Jag drömde mardrömmar på nätterna där i lägenheten. Då var vardagsrummet en fiendezon med konstiga tanter som såg ut som lampor. De skulle ta mig. Bort från mamma.

Jag var som barn paniskt rädd att mamma skulle dö eller försvinna - jag hade svårt att lämna henne över huvud taget. Jag trodde mig inte kunna leva utan henne, och barns tro kan vara oerhört stark

Men det är klart att man kan leva utan sin mamma…

Jag gör det - men först i vuxen ålder.

Hon dog när jag var 39 år - 10 dagar efter en svår operation.

Vaknätter, sjukhuskorridorer, overklighetskänsla…

Jag levde vidare.

Mamma är borta, men hon har dykt upp ett par gånger. Hjälpen har varit konkret, inte så poetiskt sublim precis.

Hon skrek exempelvis ”sömn” i mitt öra för några veckor sedan, när jag bråkade och svettades i en mardröm. Då var jag helt plötsligt i mitt 11-årsrum, och mamma la upp mina ben som hade fallit utanför sängen under täcket igen.

Jag sov gott resten av natten.

Jag drömmer ofta om djur. Och då menar jag inte små söta angorakatter eller vackra enhörningar i skymningen. Nej, det är snarare tigrar som sliter av mina armar efter ett visst mått av bråk, små alligatorer som först är söta husdjurs-ungar, men en otäck glimt i deras ögon blir obönhörligen till en lömsk attack och jag huggs i bitar.

Ljusgröna ormar slingrar sig längs vägar jag inte kan undvika, och de trasslar in sig i mina ben och väser ilsket. Jag blir förstås biten och förlorad.

Stora bestar till hundar leker med mig först, men det slutar med att jag utan förvarning drabbas av deras plötsliga aggressivitet och lämnas med blodiga köttsår.

Jag kan också drömma om äckliga kryp, kackerlackor, termiter, spindlar och annan ohyra som jag helt plötsligt har inpå kroppen. Jag vrider mig, och när jag vaknar känns det som om de är kvar.

Det är stundtals ingen hejd på attackerna och utsattheten. Jag är en djurvän, men ingen äventyrare som dyker bland giftiga maneter och hajar i Barriärrevet. Det ska sägas.

Men jag är inte hundrädd och jag klarar av att klappa en spindel på Skansenakvariet.

Så vad är det för slags (djurisk) rädsla man går och bär på, som speglar sig i drömmen?

Har den månne med människor att göra…

Nej, jag orkar inte gå längre i min tolkning nu. Jag har ju ingen krokodil under sängen.

Allt är frid och fröjd. Allt är lugnt och civiliserat. Här är ingen djungel.

Men visste ni förresten att jag föder upp en tam tigerunge på balkongen? Ingen tror mig, men den är faktiskt jättegullig!