Morgonfärden på bussen till min dotters skola brukar innefatta visst sällskap av skolungdomar, som man brukar kalla dem. Unga människor. Som ska bli män och kvinnor så småningom – och leka vuxna som vi andra.

Jag lyssnar på dem, och tittar på dem ogenerat – särskilt såna som experimenterar med kläder och stilar, eller för all del bara vanliga vanliga tonåringar. Som antagligen har tusen existentiella funderingar snurrandes i hjärnan.

I morse hörde jag följande söta dialog mellan två av denna sort. Ungdom ett: Flicka med hennafärgat hår, tuschade kattlika ögon, mycket söt, svartklädd, stiger på bussen. Ungdom två: Ung man, sitter bakom mig, kina-inspirerad sidenrock med intagen midja, rakat hår med svart tofs mitt på huvudet.

Han: Vilket fint paraply du har!

Hon: Ikea…

Han: Jag vill också ha ett sånt där paraply. Ett riktigt stort - som man kan gå två under. Är det inte så, att stora paraplyer är herrparaplyer och små hopfällbara är damparaplyer typ?

Hon: Men jag tror typ att man kan köpa såna på Ikea…

Hörde ej fortsättningen, men det räckte för att lyfta min morgon. De talade om paraplyer(!) Det var kul, tycker jag.

Sen det här med att släppa taget, släppa loss, släppa in.

Jag läste Kerstin Gezelius recension av Lars von Triers nya film Antichrist i morse. Mycket hyllad blev den, och von Trier som okonventionell filmskapare.

Men det jag fäste mig vid var recensentens frågor som väcktes av filmens tema. Är det alltid gott att släppa taget, att utan motstånd kasta sig in i en process som man kanske tror är helande, men som man egentligen inte vet ett smack om? I dessa nyandlighetens och mindfulnesshetens dagar kan jag fråga mig samma sak. Vad är det vi släpper in om vi inte bjuder minsta motstånd, utan bara vill slippa smärtan?

En enkel fråga bara, som kanske är värd att fundera över. Några snabbt levererade svar finns nog inte ”out there”.

För tillfället sympatiserar jag hursomhelst med den tjurskalliga sorten, som återspeglas i Regina Spektors melankoliska mästerstycke ”The Flowers”.

http://www.youtube.com/watch?v=aNV5pALqAtA&feature=PlayList&p=EE051708D35B30E3&playnext=1&playnext_from=PL&index=7

En sådan här polarkall junidag är det skönt att hålla sig inne. Värre då för alla huttrande studentfirare på flak och annat.

Jag själv tog studenten för 22 år sedan. Det var en solig dag, minns jag.

Studentmössan bar jag en aning motvilligt, men Laura Ashley-klänningen var ny och efter visst tjat finansierad av min pappa.

Men det var en märklig tid.

Då, 1987, bar jag på starka teaterdrömmar och lyssnade på Eric Satie. Ingen punkbrud, precis.

En liten mottagning hade jag hemma, föräldrarna var stolta.

Mina kusiner kom och gav mig diktböcker - Edith Södergran och Karin Boye.

Så här i efterhand inser jag vad mycket de där böckerna betydde för mig.

I dag ska jag på studentmottagning i regnrusket. Funderade länge på vad jag skulle ge.

Bidrag till körkort, vackert smycke…

Nej, som gåva för framtiden ger jag den nyblivna studentskan inget mindre än - Edith Södergrans samlade verk, förstås.

”Vem ska trösta Knyttet med att säga ungefär:

På natten blir det hemska mycket värre än det är”

Hur ser tröst ut för en vuxen människa?

Att kunna njuta av stunden, häggens frö-snö, syrenernas daladoft?

Borde inte det lena sidenet eller den mjuka filten trösta?

Att ha en dotter som säger ”Jag vill kunna kissa ut blommor som jag kan göra smycken av.” Borde inte det lugna en skakande kropp? Ett sorgens tillstånd?

När mörkret täcker hjärta och hjärna finns det inget som lindrar.

Inget vin i världen.

Inga ord kan bli bomull eller vadd.

Ingen musik.

Då gäller onåd.

Skulle man ha levt i tjugotalets opiumrus eller i glömskans sjukdom på något sanatorium? Skulle man ha flytt in i rusets extas?

Skulle man ha dykt ner i arbetets bedövande sysselsättningsverkstad.

Eller skulle man aldrig ha låtit blicken lämna boken, det skrivna ordet, fiktionen,

för att slippa se? Smärtan.

Nej, hellre då leva i onådens sanning.

Att gå tröstlös.

Att gå till fots genom solsystemen

Tills man en dag inte behöver bli tröstad längre.

”Oh, Mary Mary, he will never be back

Worms are eating your Jack!”

Den något makabra texten är hämtad ur låten ”Necromancer Girl” med The Lee Harvey Oswald Ensemble. Plattan med det meta-ironiska namnet Star Spangled Boner är från 1989, och anledningen till att jag känner till detta obskyra Stockholmsband är att min kusin är bandets trummis. Vad mera är - jag själv är omnämnd som the Necromancer Girl på plattan eftersom jag sjöng in en körslinga i just denna låt. 

Nu har The Lee Harvey Oswald Ensemble återförenats efter ett tioårigt break med mer eller mindre samma sättning som i forna dagar. De spelar nu på lördag på Sugar Bar på Kammakargatan, och jag kommer att vara där. Dock ej sjungandes.  

I en helt annan tid, på annan plats, hör ett annat musikstycke hemma.

Det handlar om Michael Nymans musik till Jane Campions film Pianot (1993).

Den är i sin enkelhet den vackraste filmmusik jag vet.

För ungefär ett år sedan spelade en ung flicka detta stycke på en fest, så gott som ensam i ett rum. Den stunden är för evigt bevarad i mig. Hon var mycket modest och blyg inför komplimangerna hon fick. Men magiskt var det att lyssna till henne.

Nyman har döpt låten till ”The Heart Asks Pleasure First” - en dikt av Emily Dickinson som lyder som följer:

"The heart asks pleasure first,

And then, excuse from pain;

And then, those little anodynes

That deaden suffering;

And then, to go to sleep;

And then, if it should be

The will of its Inquisitor,

The liberty to die."

Emily Dickinson (ca 1860)

http://www.myspace.com/theleeharveyoswaldensemble

http://hem.bredband.net/diverse/Joker/Groups/leerecen.htm

http://www.michaelnyman.com/         

Gymnasietid, åttiotal, Bromma. Jag var en pluggflicka, levde i en glasbubbla, förlorade mig i Agnes von Krusenstjernas androgyna värld och platoniska förälskelser.

Du var skolans dandy. Du hade så underligt vackert efternamn. Din blick fastnade på mig. Jag förstod det inte.

Du var i det närmaste kultförklarad på skolan, stack ut på ett mycket raffinerat sätt och hade dina allierade. Jag var kylig, livrädd förstås, och ordnad.

Under tre år kom du in i mitt liv med jämna mellanrum – och gick upp i rök som ett flyktigt moln.

Du bodde i stan, jag ute i de västra förorterna. Du besökte mig - mot alla odds –  trädde ogenerat in i mitt flickrum, såg konfunderat på min lampa och rättade till den. Jag stod som huggen i sten.

Hemma hos dig var allt annorlunda. Du bläddrade i italienska modemagasin, lyssnade på Sade och The Smiths. Du tecknade, hade märkliga idéer.

Din mer jordnära teknikorienterade kompis tittade menande på mig: ”Jo, han är lite i det blå.”

Jag var en ung stum blomma. En vacker dag kom du inte till vårt kafémöte. Jag försvann in i glasbubblan igen.

Jag hade hunnit bli 18 år, gick på teaterskola. Vi träffades igen. Jag sov över hos dig. Du fick för dig att röka cigarr på ditt rum hela natten (återigen en av dina märkliga idéer), jag lånade din NK-pyjamas i siden. Mina kurskompisar skrattade gott när jag kom direkt till lektionen på morgonen från ditt hem, och luktade svett och cigarrök.

Du bjöd hem vänner på din födelsedag. Otäcka Östermalmsväninnor med stickiga blickar. De dolde illa sina föraktfulla miner åt mitt hemtjänstjobb som jag hade parallellt med teaterskolan. Då spelade du ”Your Love is King” med Sade och bjöd upp mig till dans. De teg.

Du fick aldrig min kropp, fastän du bad om det försiktigt. Men du anar inte vilka pansar man kan bygga upp när man är rädd. Du anar inte.

Du skickade mig obskyra vykort, men kontakten blev glesare. Du försvann igen.

Du hade ett underligt vackert efternamn. Den sista gången vi träffades  - jag var då 19 år - avböjde jag din inbjudan. Kanske hade jag blivit förlorad om jag tackat ja, eller kanske hade vi hade seglat iväg till ett annat universum. Vem vet.

http://www.youtube.com/watch?v=AjqRPNiBQaY&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=wRa3jIzZ1EY&feature=related

Nu känner jag alla dofterna. Det är som i en Stockholmsskildring av Hjalmar Söderberg, men jag bär ingen fotsid klänning, och jag är ingen Arvid eller Lydia. Men kanske är jag någon annan som skulle passa in i Den allvarsamma leken. För livet är verkligen en allvarsam lek, och många gånger måste man det tåla. Möjligen kunde jag vara fru Gregorius - fast utan den avskyvärda pastorn, förstås.

Nej, jag ville bara ge Stockholm ett våransikte, helt enkelt. I Söderbergs Förvillelser stoltserar denna vår stad i full våryra. Jag vet inte om jag är yr direkt, men vetskapen om att maj är så kort kan göra mig vansinnig. Jag vill berusa mig, leva dygnet runt, slita av häggen från buskarna och använda som täcke i sängen.

Jag var i Grekland och andades in alla örter som växte vilt i bergen: rosmarin, salvia, timjan.

Nu hemkommen slår alla svenska blomsterdofter emot mig.

Under min utlandsvistelse inföll ett datum som för mig och min före detta man är förknippat med den största sorgen. Nu hade det gått nio år - ofattbart.

Vi har ett högst levande barn i dag, och den där smärtsamma morgonen som vi genomlevde i avgrundsförtvivlan den 10 maj år 2000 känns långt borta. Men ändå alltid nära.

Så jag omfamnar sorgen och våren i ett enda andetag.

Ett av de bästa spåren på Morrisseys senaste platta är "You Were Good in Your Time". En vemodig ballad som skiljer sig något från hans annars sardoniska tonfall. Många teorier finns om vem låten är tillägnad - kanske handlar den om honom själv. Men den lämnar avtryck, och det är det viktigaste för mig.

Let the heart rest
lay back your head
you were good in your time
and we thank you
You made me feel less alone
you made me feel not quite so
deformed, uninformed and hunchback
Time takes all breath away
you were good in your time
and we thank you so
You said more in one day
than most people say
in a lifetime, it was our time
and we thank you
An end-of-the-ride sigh
your soft smile says:
"please understand, I must surrender."
Then you grip with your hand
now so small in mine
are you aware wherever you are
that you have just died?

http://www.lastfm.se/music/Morrissey/_/You+Were+Good+in+Your+Time

Läser för närvarande Julie Zehs vansinnigt udda och intelligenta

kriminalroman "Fritt Fall". Här finns en kvinnlig kommissarie med aggressivitet som en tryckkokare. Hon har emellertid lärt sig att i samtliga fall utan undantag gå emot sin egen intuition, för då löser hon fallet. Den manlige kommissaren är än mer drabbad. Han har en hjärntumör och ser trådar och samband mellan saker som ingen annan mänsklig varelse kan uppfatta. Här figurerar också två fysiker varav den ene förespråkar den s.k flervärldsteorin som går ut på att allt som är möjligt sker - bara i flera parallella världar samtidigt.

Bättre än en spirulina-cocktail, detta!

Kommande: Inget på ett tag - for I will go away.

Jag tänker på min farfar ibland. Han var en mild smålänning med blå ögon, liksom jag. Min farmor var mörk, brunögd och enligt sägen lite mer hårdkokt, som min pappa.

Från arbetet på tändsticksfabriken i den socialdemokratiska lilla orten i norra Småland arbetade sig min farfar så småningom upp till en position inom KF som direktör. Han flyttade till Stockholm, där min pappa växte upp. En klassresa således, eller snarare välfärdsresa.

Min farfar gav mig presenter och godis. Han var omtänksam, generös och musikalisk. Envis också. Han spelade fiol och trumpet. Han gillade att hålla mig i handen och kallade mig ”Fia”.

Han läste textremsorna högt när vi såg på Familjen Macahan på tv.

Jag längtar efter honom så fruktansvärt mycket, trots att det nu är 24 år sedan han gick bort. Då var han en tunn liten dement man som inte kände igen sin sondotter - som dessutom hade blivit tonåring och ung kvinna. Men jag minns honom så tydligt hur han var dessförinnan, och hur han omhuldade mig.

Vad är längtan egentligen? Gagnar den oss människor? Ja, jag tror det. Jag tror att den kan sätta igång skeenden som annars inte skulle ha blivit. Och alla vill väl känna sig som ett omhuldat barn ibland, trots att man kanske är förälder med ansvar, projektledare eller självgående frilansare.

Jag finner tröst i min längtan. Och någonstans därute blinkar kanske en småländsk mild man åt sin nu 40-åriga sondotter som lever sitt liv här nere på jorden. Kanske är det så - det är i alla fall en förtröstansfull tanke.