Jag dansade med ”utklädningskläder” som vi sa. Till klassisk musik på grammofonskivan. Chopin, Tjajkovskij kanske. Några slitna LP-skivor som mamma hade. Jag dansade där på vardagsrumsgolvet i vår fyra i Vällingby. Jag var både prins och prinsessa - när jag var prins hade jag kjolen över axlarna som en mantel.

Mammas väninna kom på besök, beskådade dansen, och log åt mig. Jag blev förnärmad av uppmärksamheten. ”Vi tycker bara att du är så  fin”, sa hon. Jag minns det så väl.

Jag drömde mardrömmar på nätterna där i lägenheten. Då var vardagsrummet en fiendezon med konstiga tanter som såg ut som lampor. De skulle ta mig. Bort från mamma.

Jag var som barn paniskt rädd att mamma skulle dö eller försvinna - jag hade svårt att lämna henne över huvud taget. Jag trodde mig inte kunna leva utan henne, och barns tro kan vara oerhört stark

Men det är klart att man kan leva utan sin mamma…

Jag gör det - men först i vuxen ålder.

Hon dog när jag var 39 år - 10 dagar efter en svår operation.

Vaknätter, sjukhuskorridorer, overklighetskänsla…

Jag levde vidare.

Mamma är borta, men hon har dykt upp ett par gånger. Hjälpen har varit konkret, inte så poetiskt sublim precis.

Hon skrek exempelvis ”sömn” i mitt öra för några veckor sedan, när jag bråkade och svettades i en mardröm. Då var jag helt plötsligt i mitt 11-årsrum, och mamma la upp mina ben som hade fallit utanför sängen under täcket igen.

Jag sov gott resten av natten.

 

annapanna Primulina

24 november 2009 18:44

Vad fint att läsa om din mamma och jag minns att jag var så rädd över att mista min också när jag var i den åldern. Det måste vara ett tungt ok att bära resten av livet när ens mamma går bort när man själv är ung. Det är nog alltid tungt på ett sätt även om man är 39 år men då har man en plattform att stå på vilket man inte har när man är 11. Dessutom behöver man få bråka och regrediera mot sin mamma när man är liten och går hon ifrån en då är det nog lätt att man blir brådmogen. Tack för att du delade fina tankar jag läser ofta din blogg för du skriver så innerligt och nära både om film, musik men även om familj och mer vardagliga saker. Ta hand om dig! Anna

 

Britta

25 november 2009 12:50

Tack, Anna!
Vissa dagar kommer barndomen tillbaka så starkt, och då kan det kännas mirakulöst med den där plattformen du talar om - och som faktiskt finns nu. "Aldrig för sent att få en lycklig barndom", som de visa säger. Eller kanske: "Aldrig för sent att hoppas på läkning av det förflutna, och komma till ro med saker."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  På söndag en färd till den stora ön österut. Inte varit där på ett antal år, och det krävs ny musik, ny inramning. Min kropp värker av trötthet, men hjärtat slår. Vi löneslavar... Tankarna kan värka av minnen. Musiken hjälper mig. Alltid. ...

Jag tar sommarlov. På riktigt denna gång. Och lovet är betalt. Det sägs ju att man bör njuta at det man tidigare inte fått, njuta innan man tar det för givet. Således ämnar jag  njuta av betald semester. Tre saker jag har hittills har njuti...

  En kontrasternas dag. På förmiddagen släpar jag mig ut på ett gympapass i Farsta centrum. Fräscht och fint på Friskis & Svettis anläggning. Och mycket välgörande för mig med ett pass efter endast försiktig pilatesträning pga krånglig rygg i flera...

Okej. Så här är läget. Jag ligger efter. I allt möjligt. I att blogga till exempel. Jag ligger efter i att leta upp recept på ekologisk prisvärd mat, jag ligger efter i att bo ståndsmässigt, rymligt, med varsitt rum för mig och mitt barn. Jag lig...

Hela mars har gått och inget skrivet. Mitt liv numera kan kallas ekorrhjul av vissa, och det kanske det är, men på ett hittills trevligt sätt i alla fall. I dag, långfredag - den långa dagen - beger jag mig till japanska bad där det är meningen att...