Jag dansade med ”utklädningskläder” som vi sa. Till klassisk musik på grammofonskivan. Chopin, Tjajkovskij kanske. Några slitna LP-skivor som mamma hade. Jag dansade där på vardagsrumsgolvet i vår fyra i Vällingby. Jag var både prins och prinsessa - när jag var prins hade jag kjolen över axlarna som en mantel.

Mammas väninna kom på besök, beskådade dansen, och log åt mig. Jag blev förnärmad av uppmärksamheten. ”Vi tycker bara att du är så  fin”, sa hon. Jag minns det så väl.

Jag drömde mardrömmar på nätterna där i lägenheten. Då var vardagsrummet en fiendezon med konstiga tanter som såg ut som lampor. De skulle ta mig. Bort från mamma.

Jag var som barn paniskt rädd att mamma skulle dö eller försvinna - jag hade svårt att lämna henne över huvud taget. Jag trodde mig inte kunna leva utan henne, och barns tro kan vara oerhört stark

Men det är klart att man kan leva utan sin mamma…

Jag gör det - men först i vuxen ålder.

Hon dog när jag var 39 år - 10 dagar efter en svår operation.

Vaknätter, sjukhuskorridorer, overklighetskänsla…

Jag levde vidare.

Mamma är borta, men hon har dykt upp ett par gånger. Hjälpen har varit konkret, inte så poetiskt sublim precis.

Hon skrek exempelvis ”sömn” i mitt öra för några veckor sedan, när jag bråkade och svettades i en mardröm. Då var jag helt plötsligt i mitt 11-årsrum, och mamma la upp mina ben som hade fallit utanför sängen under täcket igen.

Jag sov gott resten av natten.