Jag fick en bok av min moster när jag var kanske tio elva år. Den hette ”Ryska sagor” och innehöll hemska men fascinerande slaviska folksagor. Efter att ha läst den säkert ett trettiotal gånger ville jag inget hellre heta än Vasilissa som i ”Sagan om den sköna Vasilissa”.

Det är hon som träffar på den fasansfulla häxan Baba-Jaga som har uppstoppade huvuden på pålar framför sitt hus – för att nämna en sak. Men Vasilissa var vacker och hon klarade sig. Tror bestämt att det var en prins inblandad också – om än lite senare i sagan.

Jag läste en Baba-Jaga-variant light för min dotter, och där träffar den ”alltför snälla” flickan samma häxa. Hon övervinner alla hinder som häxan sätter upp och blir på slutet ”lagom snäll” efter att hennes elaka systrar blivit slukade av häxans padda. Ja, lite groteskt är det. Men sagor är sagor. Slutet gott, allting gott.

Men kanske måste en snäll flicka låta sig skrämmas en smula för att få en dos elakhet i sig?

Kanske måste man anta till synes dumdristiga och för betungande utmaningar för att livet ska bli levande.

Kanske måste man helt enkelt våga vara dum, och inte alltid så utvecklingsmässigt korrekt?

Ja, jag jagar runt i de mörka slaviska skogarna vid Baba-Jagas hus, utan mål och utan mening. Men när jag ser hennes glödande kolögon ryggar jag inte tillbaka. Inte alls.

”Vad vill du, människa?” frågar hon. ”Jag vill bli skrämd", svarar jag.

”Det är ju det som är meningen med dig.”