Vem har väl missat den amerikanska serien ”In treatment” sena kvällar på tv där psykologen Paul Weston tar sig an sina mer eller mindre trasiga patienter kväll efter kväll?

Befriande är att i denna serie begår inte psykologen otaliga tjänstefel, vilket är synnerligen vanligt annars i amerikansk spelfilm.

Det är exempelvis inte ovanligt att den renommerade och framgångsrika psykologen eller psykiatern inleder en relation med sin patient utan att reflektera över detta. Ofta förstås i samband med att något brott begås. Se bara "De 12 apornas armé" (Madeleine Stowe och Bruce Willis) eller thrillern “Tyst som natten” från 1983 med Roy Schneider och Meryl Streep. Där misstänks patienten för mord, och psykologen går in i dramat och försöker rädda henne - till både kropp och själ om jag inte minns fel.
Ett annat skruvat exempel är Uma Thurman som inleder en relation med sin psykologs (Meryl Streep återigen... ) son i komedin “Prime” från 2005. Patienten vet inte om det först, men det gör ju behandlaren, och allt uppdagas förstås efterhand. Så helt klart begås ett tjänstefel av terapeuten i detta fall.

Och så har vi förstås Woody Allens alla gränslösa psykoanalytiker som förekommer i hans filmer, eller bara omnämns. En av dem försöker begå självmord och ringer hem till sin patient, var det inte till Diane Keatons rollfigur i “Annie Hall”?  Just tjusigt...

Men jag förstår ju att man inte har prioriterat att framställa yrket på ett helt trovärdigt plan i de omnämnda filmerna, utan helt andra saker. Kul att notera ändå, tycker jag.

 I ”In treatment” finns det däremot en autencitetsambition som efterlevs på ett strålande sätt. Westons samtal med patienter utgör små kammardraman, oerhört intressanta och fängslande från första stund. Manuset är svårt att överträffa. Serien är så bra att jag stundtals glömmer att det är fiktion. Så där som gamla tanter kunde känna inför Dallas när det begav sig: ”Den där JR är väl en riktig knöl!” och vilja flyga på Larry Hagman på gatan.

Vill inte ens söka på skådisarna på IMDB för då skulle illusionen brista.

Ingen verfremdungseffekt här inte!

Paul Weston har tre ganska besvärliga patienter, men mest krånglig är han själv i sittningarna hos sin egen kvinnliga - mycket kompetenta och stillsamma - terapeut på torsdagar. Då sitter jag som fastklistrad. Det är så fascinerande för en lekman att få se hela vägen runt - hisnande att se terapeuten gå i egen terapi!

Förlagan till ”In treatment” är den israeliska ”Be ’tipul” som förut sändes på Axess TV.

Den serien följde jag också ett tag, men fastnade slutgiltigt för den amerikanska versionen.

Sista avsnittet av säsong 3 sänds i kväll. Det blir tomt efter det.

Det åskar i folks hjärtan. Sommaren har varit både het och sval, och jag vet att det är som att svära i kyrkan, men jag kände en stark inre glädje när jag såg tre, fyra gulnande blad på trädet utanför mitt sovrumsfönster. Hösten + jag = sant kan man säga.

Det åskar ute, och det åskade i folks hjärtan den här sommaren. I London slår man allt sönder och samman, och min egen syster och niece var bara hundra meter ifrån en bomb i Oslo

som tillsammans med dödsskjutningen på Utöya blir ett trauma i Norges moderna historia.

Inte för att hösten är någon garanti mot katastrofer och terrordåd precis…

Men det är ju ingen årstid som är det.

”Du har utseendet emot dig”, sa en taxichaufför till mig häromdagen när jag var på väg hem från Centralen efter 8 timmars bussresa från Öland. Det var förstås menat som en raffinerad och skämtsam komplimang, och i det låg inbäddat att det minsann inte alltid är så lätt att se bra ut. Ha ha! Jag tog tacksamt emot berömmet, men lyckades glömma det redan nästa dag när jag befann mig halvnaken i en provhytt. Då var omdömena inte så snälla i hjärnan, kan jag säga. Det hade väl räckt med: ”Ja, jag åldras också. Som alla andra människor och varelser på jorden.” Men nej, det haglade andra uttryck och tillmälen. Det är nackdelen med att ha ett gott ordförråd.

Ren kärlek får jag i alla fall av min träning. Det är det bästa medlet mot allt, tror jag: depression, kroppskomplex, brist på sysselsättning (om man nu skulle lida av det), trötthet, sexbrist, uppehåll i terapin, tröstätande, grubblerier, jobbstress, ilska. Oj, vad bra jag var på att komma på jag-centrerade åkommor! Men så har vi stora egon här i västvärlden - vi fostras till det. Fast jag undrar om inte också solidariteten och empatin får sitt rättmätiga utrymme av den godgörande gympan. Tror det, faktiskt.

Nej, jag vet inte om det åskar i mitt hjärta precis. Ett stilla duggregn kanske.

I kväll tar jag hand om gravid väninna, i månad sju torde hon vara. Hon ska få fotbad med myntablad - och middag förstås. Och så ska jag få stirra beundrande på magen.

Åh, jag längtar efter hösten. Jag tycker om sommaren också, men det gör inget om det är september. Eller oktober. Förlåt mig för det, så mycket.

”Det där var väl roligt!” brister min syster ut efteråt.

Roligt med modifikation, ja.

”Har inte skrikit så mycket sedan förlossningen av min dotter, men visst”, svarar jag vimmelkantigt.

Scenen är Furuviksparken, tivolit närmare bestämt, och jag har precis åkt en tur berg- och dalbana med mitt barn, vilket jag brukar vägra. Men nu i bästa 42-årskris-anda beslutade jag mig för att göra det, eftersom jag precis har börjat känna mig lite tråkig. I naiv förhoppning trodde jag att detta skulle ändra på det. Lite rusig ett tag blev jag, och stolt, men det lade sig snabbt.

Vi har begett oss ut på den årliga djurpark/tivoli-utflykten med min pappa, och i år är det Furuviks tur. Min dotter är förstås med, och denna gång även min syster.

”Här var jag 1956 och eventuellt något år efter det också”, predikar fadern utanför stället.

Han är nöjd på det hela taget, men orolig för regnet som mycket riktigt kommer efter några timmar i parken. ”Ser hotfullt ut”, säger han bistert och ser upp mot skyn.

Jag tycker att alla barnvagnsfamiljer verkar ha gått senaste kursen i mindfulness, för de klarar ovädret så mycket bättre än till exempel jag själv som försöker stressa runt lite lagom, men längtar efter kaffe och köerna är kilometerlånga. Blir arg, och kastar bollar på burkar för att avreagera mig (i ett lotteristånd alltså).

En två timmar lång bilresa är det och på hemvägen kommer mattheten. Vi gissar namnleken i bilen. Min pappa tränger sig ogenerat i gissningskön, så inget oväntat sker alls. Sedan blir det Strauss med volymen på hörselskadenivå, och här dansas wienervals igen som på mitt bröllop för tusen år sedan och jag är trött, trött…tills min diplomatiska syster säger till min pappa att det är väldigt pampigt det här med wienermusik, och då stängs den av.

Hemma doppar jag ner mig själv i underbart bad med mandelolja och vaniljextrakt och lite mandarin medan dottern får titta på ”The Simpsons”. Sedan kommer dottern in i badrummet och sänker ner sig själv i samma bad, ganska mysigt, tända ljus har vi. Hon ska lukta på alla dofterna i flaskorna och jämföra. Jag går upp, hon löddrar ihop små pölar av mina schampon och duschtvålar till en enda lukt, och det går väl bra, tills: ”Nej, inte min Dermalogica rengöring, den är DYR!” Matt igen.

Vid nattningen har dottern läskiga tankar: ”Jag tänker på att allt på hela jorden, alla människor och saker är ballonger som svävar ovanför marken. Det är otäckt.” 

Jag grundar och jordar det hela så gott jag kan. Här ska inget sväva, inte. Bara ballonger. Leder in tankarna på de gulliga fåren och killingarna vi klappade, så att när jag själv blundar ser jag inget annat än ulliga djur. Men nu vill mamma ha EGEN TID. ”Du fick ju det i badet”, säger min dotter.

Ja, ja…

Så småningom när sömnen knackar på hos den unga blir det egen tid.

Lagom till ”In Treatment” 22.35

Psykoanalytisk egen tid.

 http://svt.se/2.109949/in_treatment

Inte vet jag vad som räddade mig den där märkliga januarimånaden för några år sedan då min mamma dog. Och vad underligt att det känns som om jag blev räddad.

Allt var både väntat och oväntat.

Ingen ålder egentligen, 70 år. Sjuk hade hon varit ett tag, men inte dödligt sjuk.

Men döden kom. Hennes kropp orkade inte med operationen, och ibland bestämmer kroppen enväldigt.

Min äldsta syster tog det hårdast. Otröstlig behövde hon all tröst i dödsögonblicket,

den där mörka kvällen i januari. När min andra syster kom fram var mamma redan död.

Jag vet inte vad hon tänkte. Men hon var accepterande, lugn, som den nyktra människa hon är.

Mamma dog. Jag stod rak.

Jo visst, jag seglade in i någon sorts sorg, men jag seglade också på andra moln då.

Försvann in i en ny historia. Jag tror att den delvis räddade mig, den kapslade in mig,

och skyddade mig från den värsta smärtan.

Jag var liksom inte riktigt där. Min hjärna spann runt andra ämnen.

Som nyseparerad, kraschad, men fri befann jag mig stundtals i en ny famn i en främmande lägenhet i en stad norr om min stad. Med nya känslor. Starka, omvälvande. Ofrånkomliga.

Jag ville. Så mycket. En så stark önskan hade jag inte ägt på åratal.

När jag sörjer mamma tänker jag på min tidiga mamma.

När jag var barn - hur nära vi var och hur mjuka hennes kinder var.

Och hur ofattbart paniskt rädd jag var att hon skulle försvinna.

Och hur hon delvis gjorde det när jag blev tonåring. Känslomässigt.

Dem vi älskar försvinner ju.

Jag var vid graven i förra veckan. Ett kort besök. Planterade. Hälsade. For.

Mamma ringde sedan på natten. Ja, i drömmen alltså. Hon pratade om mitt jobb, att det visst var betydelsefullt - och att det var bra det jag gjorde. Mina tvivel till trots.

Hon var närvarande en stund där i drömmen, gav försiktiga små uppåtpuffar.

Jag kanske åker till graven fler gånger.

Samma år som min mamma dog upphörde också besöken i staden norr om min stad lika hastigt som de börjat. Smärtan slog till för fullt. Visade ingen pardon alls.

Ibland flyger jag sakta över dess hustak på natten, hälsar på kajorna. 

Mamma finns lite där också. Hon ler, men hon dog där. Liksom jag. 

Så jag behöver inte landa.

Jag flyger hem.

Here It Is

Några ord till om Melancholia och dess regissör Lars von Trier...

En oerhört analytiskt intelligent artikel av Karin Johannisson kunde man läsa i DN 23 juni. Men jag är inte förvånad, för när man läser KJ drabbas man av alltid nya icke uttjatade insikter.

"Melancholia är en upprättelse av den depressiva kvinnan" skriver hon.

Ja, kvinnorna får tala, får uttrycka det som de stumma, halvt autistiska männen inte kan uttrycka i många av Triers filmer, och i synnerhet Melancholia. Och det är det starkaste argumentet mot att Trier skulle dissa kvinnorna i sina filmer och vara misogyn.

Det jag kan förstå att en del feministiskt orienterade människor har att invända mot hans filmer är inte det, utan snarare den outröttliga exponeringen av kvinnan/kvinnorna som lidandets ständiga språkrör. Visst, kvinnan får tala, kommunciera. Hon får äran att vara den som kan det. Men så blir hon också avrättad, misshandlad och våldtagen till döds samt stympar sig själv och gud vet allt.

Svårt att värja sig och försvara sig emot. von Trier skildrar det outhärdligt bra, men det är ju inte det som någon tvistar om. Utan om var han väljer att lägga sitt fokus och varför. Bara en tanke.

Efter en fulländad midsommar i Upplands trakter, där jag nu tillbringar mina midsomrar, är jag ganska mätt på jordgubbar och sill. Nattlig sång och gitarrklink på ett laduloft upplyst av lyktor blev det också. Fred Åkerström, Cornelis, Stefan Sundström och Bellman var där bland annat. Eller deras andar...

Sju sorters blomster låg platta under kudden. Säkert bra rent örtmässigt, men nattens drömmar minns jag inte. Så från mid- till högsommar går vi nu. Det blir som det blir.

Två saker fick mig att gråta idag.

Först en chacmababianunge som dog i sin mammas armar i ett program jag textar för närvarande. Mamman vägrade släppa den döda ungen, och jag hade svurit över de där satans aporna som bara parade sig könsstereotypt i varenda buske, och nu kom tårarna för det där lilla lilla livet som inte mäktade med där borta i Botswanas våtmarker.

Det andra som gjorde mig ledsen var Martha Wainrights låt ”Bleeding all over you”

som jag helst inte ville lyssna på, men så klart inte kunde låta bli.

Texten blöder. Hon trallar fram orden osentimentalt som om de inte vore speciella alls.

Men kärleken är svår, och förstås högst politiskt inkorrekt i dessa framgångsfilosofidagar. Retrospektiv.

Och gråter igen, gör jag.

http://www.marthawainwright.com/

Spotifylänk kommer inom kort. Ska bara snyta mig först.

Och det är klart att en sångerska som har en låt med titeln Bloody Mother Fucking Asshole får en att känna blodsmak i munnen.

Här

Bleeding All Over

från plattan "I know you’re married but I’ve got feelings too"

Först, den utlovade spotifylänken till en musikalisk, rolig röst på pophimlen:

Sia Furler

Sedan några ord om "Jag är min egen Dolly Parton". En underbar film. 

Dokumentären handlar om sångerskorna Nina Persson, Helena Josefsson, Lotta Wenglén, Cecilia Nordlund (i Cilihili!) samt musikproducenten Gudrun Hauksdottir. 

Jag och väninnan satte oss i Zitas minsta salong förutsättningslöst, och utan att riktigt veta vad som väntade oss. Och jag kan lugnt säga att det man fick var värme, värme och åter värme.

 Närgånget var det, men med integritet och respekt. Mer psykologi än musik, men den fanns där hela tiden som den gemensamma nämnaren och utvecklingspotentialen.

Jag ville inte gå när filmen var slut. Ville att allt skulle fortsätta på något vis, för varför var jag här i en biosalong helt plötsligt som tändes upp? Kände mig med andra ord besläktad och oerhört uppfylld av dessa kvinnor och deras berättelser.

Bestämde mig också ganska snabbt för att Helena Josefsson ska få sjunga på mitt fiktiva önskebröllop. Jag vet att hon kommer att stå där som en gudinna med sin spröda, fina röst. Och hela hennes gestalt kommer att utstråla ett löfte om kärlek, kärlek, kärlek. Så blir det, och så var det sagt.

http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/1014

En sak man säkert kan säga om Spotify är att det har blivit så mycket enklare att hitta ny musik. Den senaste upptäckten jag har gjort via den vägen är den australiensiska sångerskan Sia Furler. Hon är ett skarpt musikaliskt energiknippe man blir glad av. Och jag menar verkligen glad. Det är som om man blir helad inifrån. Okonventionella texter, innovativ musik, men proffsigt arrat och spelat.

Ta bara "Beautiful calm driving" - eller "You've changed" där introt spelas med leksakspiano!

Ska strax lägga upp en spotifylista med Sia,  men måste rusa nu för Babs, vin och vän väntar - samt filmen "Jag är min egen Dolly Parton". Så nyfiken på den.

Här är hennes sajt så länge:

http://www.siamusic.net/