Lyssnar på Kate Bushs senaste platta "50 words for snow" och blir genast musikaliskt överlycklig. Hon bäddar in ord i långa långa melodier. Jag känner mig tröstad, tillfreds.

Ja, vad ska man säga om denna musikgudinna? Jag är så glad att hon finns och sätter röst på det som så sällan formuleras i modern pop (om man nu kan kalla hennes musik det nuförtiden?) i dag. Något roligt, tidlöst, lekande, intelligent.

Januari är kall och rå, och snön är inte så vacker som den skulle kunna vara. Men jag njuter och gläds åt detta.

Kate Bush – Snowflake

Nu i det dystra, stilla januarimörkret lagar jag mat. Jag har försummat matlagningen under hösten med hämtsushi och ständiga sesam nuggets.

Nu blir det annat. Matig rotfruktsoppa med smetana och vitlök, halloumi fräst i ekologisk kokosolja, skruvpasta med ett tjockt lager parmesan (med lite argentinskt rött till) som dottern får äta framför tv:n, sallad med russin och macadamianötter, varm choklad på äkta kakao med kanelgrädde.

Testosteronstinna mästerkockar, släng er i väggen! Jag lagar gott. Det är ekologiskt - och en sorts kärlek.

Från David Sylvian kommer de raderna, och jag vill inleda det nya året med de orden.

Att lämna det gamla, välkomna det nya. Att bara släppa, ge upp, kan tyckas skrämmande, men inte längre.

För nu hörs verkligen änglarna (vet inte om de gråter eller jublar...), nu trängs stjärnorna över mig som ett valv och natten är både svart och varm.

Jag hälsar dig - nya, modiga värld! Välkommen, 2012.

I opened up the pathway of the heart
The flowers died embittered from the start

That night I crossed the bridge of sighs and I surrendered

I looked back and glimpsed the outline of a boy
His life of sorrows now collapsing into joy

And tonight the stars are all aligned and I surrender
My mother cries beneath a southern sky and I surrender

Recording angels and the poets of the night
Bring back the trophies of the battles that we fight

Searchlights fill the open skies and I surrender

Outrageous cries of love have called you back
Derailed the trains of thought, demolished wayward tracks

You tell me I've no need to wonder why I just surrender

I stand too close to see the sleight of hand
How she found this child inside the frightened man

Tonight I'm learning how to fly and I surrender

I've travelled all this way for your embrace
Enraptured by the recognition on your face

Hold me now while my old life dies tonight and I surrender
My mother cries beneath the open skies and I surrender

An ancient evening just before the fall
The light in your eyes, the meaning of it all

Birds fly and fill the summer skies and I surrender

She throws the burning books into the sea
"Come find the meaning of the word inside of me"

It's alright the stars are all aligned and I surrender
My mother cries beneath the moonlit skies and I surrender

My body turns to ashes in her hands
The disappearing world of footprints in the sand

Tell me now that this love will never die and I'll surrender
My mother cries beneath the open skies and I surrender

http://www.youtube.com/watch?v=ByWEtj9knW8

”Det viktiga är ju att ingen kan klättra in genom balkongen”...

Nej, det är inte en replik ur ”Veckans brott”. Det är min pappa som är med mig och dottern på lägenhetsvisning. En trea i södra förorten, en station längre bort från där vi bor. Trevligt område, men jag känner ganska omgående att lägenheten inte är något för mig.

Inget badkar... Dålig känsla, fula tapeter, deprimerande skåpluckor i köket

(ja, jag VET att man kan ändra och renovera, men det kostar tid och pengar).

Min pappa tar inte riktigt in det jag säger. ”Ska vi redan gå?”

Min dotter surar, för hon vill ha eget rum senast om en minut ungefär.

Men det blir inte av denna gång. Jag är bestämd.

När vi kommer ut i snöblasket lägger jag fram mina väl avvägda argument för avböjandet

av lägenheten för den medföljande duon. De lyssnar inte.

Dottern säger med gråt i halsen: ”Det kommer att dröja ÅR nu innan jag får ett eget rum!”

Pappan: ”Jaha, balkongen är utåt gatan. Ja, där kan ju definitivt någon klättra in!”

Jag suckar, och står fast vid mitt beslut.

Flytt kommer att ske så småningom till en lya med badkar och rätt känsla - och en säker balkong.

”Å, du är pinsam, mamma!”

Den repliken är inte allt för ovanlig numera från min nioåriga dotter. Jag tar den inte alls på ett bistert sätt, utan som en liten kärleksförklaring varje gång. Ett tecken på att jag snarare har en personlighet – om än pinsam – än ingen alls.

Senaste gången jag var ”pinsam” var på bussen mot Slussen en gastkramande mörk eftermiddag på hemväg från dotterns skola. Vi båda med mörka ringar under ögonen, men vid gott mod. Jag är särskilt upplyft när jag med ljudlig stämma berättar för en grannväninna att det öppnat en deli med bageri på Malmövägen. Inget som vi är bortskämda med direkt.

Tänk att kunna köpa nybakat levainbröd, hämta delikatesser eller luciafika nära hemmet för en gångs skull!

Jag kan inte hålla tillbaka mina känslor under samtalet. I vanliga fall talar jag ogärna i mobilen för publik, men nu råkar det hända.

Och det får jag höra med besked som sagt av den lilla: ”Vet du vad PINSAM du var nu när du sa det där så högt!”

- ”Ja, kära du. Underbart att få fika fint”, svarar mamman.

 http://www.bonnefemmecatering.se/?pid=1

Att en ek utanför tv-huset ska tas bort på sin ålders höst kan ju kännas sorgligt. Utanför mitt arbetsrumsfönster står trädentusiaster, lite omodernt i dessa effektiviserade tider kanske, som vill försöka stoppa det hela. Eken är ståtlig, en del kolleger kommer att sakna den, säger de. Men den är gammal. Olika skolor tvistar om vad som är rätt i detta fall.

Och vad är egentligen viktigt? Vem bestämmer det?

Att jag har en vän som just nu kämpar och ska få en ny lunga, tänker jag på i skift dygnet runt ungefär. Det finns ständigt med mig. Men mina tankar är ju kanske oviktiga i sammanhanget. Hennes egna tankar är viktigare.

Hon är en av de mest positiva människor jag någonsin känt. I alla väder. Som den övertorneåbo hon är i grunden... Starkt virke, och alltid alltid så ljus och glad. Jämfört med henne har jag alltid varit något svartklätt, diffust depressivt, stockholmskt. Nu är det hon som måste kämpa och hålla viljan högt.

Jag ska finnas där i bakgrunden någonstans, men heja på allt vad jag förmår. Det lovar jag.

Och så dessa drömmar... Betyder de något utanför min egen hjärna? Eller är de bara min hjärna, endast interna infall, önskningar.

Drömde om en söt liten flicka i natt. För mig okänd. Hon var glad - och hennes pappa var så stolt.

Och jag blev lycklig över hans lycka.

Denna dröm kändes så verklig, så sann, att jag ännu var glad och lättad när jag vaknade. Bara det.

Och vad är då egentligen viktigt?

En magisk dag skulle det vara idag enligt numerologer. Vet inte det, jag. Jag är bara en trött virusmamma med sjukt barn och hektiskt hemmajobb. "Jobba hemma, fast sjuk med sjukt barn" - är det en ny post för Försäkringskassan månne?

Går hemma och stressar upp mig med hostig och rastlös dotter. Och så hatar jag alla kulturartiklar och förnumstiga tips om Stockholms Filmfestival som pågår just nu, och som jag ändå inte hinner med, utan MISSAR, för att jag väljer att missa den...

Enligt vissa så väljer man ju allt (dåligt) som händer en här i livet.

Men i gengäld älskar jag Babels inslag om Rut Hillarp, som debuterade som poet på 1940-talet, (liksom Maria Wine som var min egen inriktning under litteraturstudierna). Rut Hillarp - denna självutlämnande, djärva, men antagligen djupt splittrade människa fångade mitt intresse direkt. Men hon är inte så lätt, passar nog inte ens in i vår egen tid, som ska vara så tillåtande och radikal men fastnar på hushållsnivå i feminist- och existentialistdebatten som sagt. 

Hennes dikter har jag läst alldeles för få av, men det ämnar jag bestämt ändra på (för jag väljer det, he he)..

Magisk dag - var det så? 

Här har vi i alla fall en kvinnlig "magikers" ord:

Min älskade, böj dig närmare ner över mitt ansikte med dina ögons mörker

Du ser mig

och tårarna som nu bländar mig

och allt annat är stilla

Jag vill evighet

Jag vill bortom alla rum och alla rymder

Bara detta får finnas

Och bara detta finns

Rut Hillarp

ur "Sindhia" 1954

Det är den vackraste vackraste hösten ute och jag går i välkända och bekanta korridorer igen.

Allt är sig likt - och oändligt olikt.

  Where are the songs of Spring? Ay, where are they?
        Think not of them, thou hast thy music too,—
    While barred clouds bloom the soft-dying day,
        And touch the stubble plains with rosy hue;
    Then in a wailful choir the small gnats mourn
        Among the river sallows, borne aloft
            Or sinking as the light wind lives or dies;
    And full-grown lambs loud bleat from hilly bourn;
        Hedge-crickets sing; and now with treble soft
        The red-breast whistles from a garden-croft;
           And gathering swallows twitter in the skies.

                                                  
            ur To Autumn, John Keats