Inte vet jag vad som räddade mig den där märkliga januarimånaden för några år sedan då min mamma dog. Och vad underligt att det känns som om jag blev räddad.

Allt var både väntat och oväntat.

Ingen ålder egentligen, 70 år. Sjuk hade hon varit ett tag, men inte dödligt sjuk.

Men döden kom. Hennes kropp orkade inte med operationen, och ibland bestämmer kroppen enväldigt.

Min äldsta syster tog det hårdast. Otröstlig behövde hon all tröst i dödsögonblicket,

den där mörka kvällen i januari. När min andra syster kom fram var mamma redan död.

Jag vet inte vad hon tänkte. Men hon var accepterande, lugn, som den nyktra människa hon är.

Mamma dog. Jag stod rak.

Jo visst, jag seglade in i någon sorts sorg, men jag seglade också på andra moln då.

Försvann in i en ny historia. Jag tror att den delvis räddade mig, den kapslade in mig,

och skyddade mig från den värsta smärtan.

Jag var liksom inte riktigt där. Min hjärna spann runt andra ämnen.

Som nyseparerad, kraschad, men fri befann jag mig stundtals i en ny famn i en främmande lägenhet i en stad norr om min stad. Med nya känslor. Starka, omvälvande. Ofrånkomliga.

Jag ville. Så mycket. En så stark önskan hade jag inte ägt på åratal.

När jag sörjer mamma tänker jag på min tidiga mamma.

När jag var barn - hur nära vi var och hur mjuka hennes kinder var.

Och hur ofattbart paniskt rädd jag var att hon skulle försvinna.

Och hur hon delvis gjorde det när jag blev tonåring. Känslomässigt.

Dem vi älskar försvinner ju.

Jag var vid graven i förra veckan. Ett kort besök. Planterade. Hälsade. For.

Mamma ringde sedan på natten. Ja, i drömmen alltså. Hon pratade om mitt jobb, att det visst var betydelsefullt - och att det var bra det jag gjorde. Mina tvivel till trots.

Hon var närvarande en stund där i drömmen, gav försiktiga små uppåtpuffar.

Jag kanske åker till graven fler gånger.

Samma år som min mamma dog upphörde också besöken i staden norr om min stad lika hastigt som de börjat. Smärtan slog till för fullt. Visade ingen pardon alls.

Ibland flyger jag sakta över dess hustak på natten, hälsar på kajorna. 

Mamma finns lite där också. Hon ler, men hon dog där. Liksom jag. 

Så jag behöver inte landa.

Jag flyger hem.

Here It Is

 

Malin

15 juli 2011 22:23

Vackert, outsägligt sorgligt, och ändå livgivande är det du skriver. Skriv en bok. Skriv texter. Skriv! <3

Britta

11 augusti 2011 10:33

Snälla Malin, som är min trognaste läsare. Jag skriver ju inga böcker, det blir för långt! Det får bli korta saker kanske. Och skriva livet är vanskligt, svårt, och man riskerar att kanske inte komma med de mest passande orden. Vet inte ens om det var rätt att skriva det här inlägget...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  På söndag en färd till den stora ön österut. Inte varit där på ett antal år, och det krävs ny musik, ny inramning. Min kropp värker av trötthet, men hjärtat slår. Vi löneslavar... Tankarna kan värka av minnen. Musiken hjälper mig. Alltid. ...

Jag tar sommarlov. På riktigt denna gång. Och lovet är betalt. Det sägs ju att man bör njuta at det man tidigare inte fått, njuta innan man tar det för givet. Således ämnar jag  njuta av betald semester. Tre saker jag har hittills har njuti...

  En kontrasternas dag. På förmiddagen släpar jag mig ut på ett gympapass i Farsta centrum. Fräscht och fint på Friskis & Svettis anläggning. Och mycket välgörande för mig med ett pass efter endast försiktig pilatesträning pga krånglig rygg i flera...

Okej. Så här är läget. Jag ligger efter. I allt möjligt. I att blogga till exempel. Jag ligger efter i att leta upp recept på ekologisk prisvärd mat, jag ligger efter i att bo ståndsmässigt, rymligt, med varsitt rum för mig och mitt barn. Jag lig...

Hela mars har gått och inget skrivet. Mitt liv numera kan kallas ekorrhjul av vissa, och det kanske det är, men på ett hittills trevligt sätt i alla fall. I dag, långfredag - den långa dagen - beger jag mig till japanska bad där det är meningen att...